Det är fantastiskt, en fest för ögat där varje bild är överfull av symboler och detaljer. Vackert och märkligt. Peter Greenaway har filmat Shakespeares Stormen. Då kan det knappast bli på annat sätt än så här. På ön där Prospero lever efter den påtvingade exilen från furstetiteln i Milano levs ett liv nära naturkrafterna och det ursprungliga - jag gissar att det är därför som samtliga skådespelare och statister, förutom de namngivna karaktärerna, filmen igenom är nakna. En symbolik som kan kännas lite ansträngd, möjligtvis spektakulär, men jag vänjer mig och följer kroppar i alla storlekar och färger och fascineras.
Alla detaljer, alla färger och rörelser gör att det är svårt att följa texten. Men efter ett tag släpper jag ordens betydelse, lyssnar mer till ljuden och inser att det jag ser mer är en balett än en film. En sorts totalföreställning av ljud, ljus, rörelse, poesi och tidig digital filmkonst (från 1991). Då blir det mer fascinerande - men ändå för mycket av allt.
Det är också svårt att begripa slutscenerna där Prospero kastar alla sina böcker, all sin kunskap, allt sitt samlade vetande om världen, i havet. Varför det? Kan inte kunskapen, spekulationerna få plats i den civiliserade världen? Är det en sorts omvänd berättelse om kunskapens träd?
Skulle vara intressant att läsa nån sorts jämförande analys av pjäsen Stormen och filmen Prosperos books. Jag förstår inte riktigt vad Greenaway är ute efter. Finns det något mer i filmen (förutom utanverket) som ger pjäsen ett nytt perspektiv? Eller hade det fungerat lika bra att filma pjäsen rakt av? Men då hade man kanske missat alla nakna kroppar och den tidiga digitala filmkonsten.
SvaraRaderaFörresten skriver du ingenting om Erland Josephson. Men hans roll som Gonzalo är kanske inte det vi kommer minnas honom för.
Nej, Erland Josephson gör inget oförglömligt, förutom skorna. Fantastiska platåskor med rosett. Märkligt att överhuvudtaget kunna gå i dem och dessutom spela teater! Kanske är det oförglömligt i alla fall?
Radera