Satyricon

Betyg: 3 monument

Sexualitet och yta. Två ting som för mig inte hänger samman, men i filmen gör de det, vilket gör filmen sorglig. Makt finns också med, vilket gör filmen otäck. En ytlig värld där makten och sexualiteten är intimt förknippade med varandra - märk då att det enbart handlar om manlig sexualitet. Ett obehag följer mig när jag fascineras av den fantastiska dekoren och allt smink skådespelarna bär. Filmen är mycket teatral vilket ger en känsla av att texten i original är så gammal som den faktiskt är - skriven för nära tvåtusen år sedan.

Uråldrig, obehaglig och sorglig. Jag tänker att Fellini har velat skapa en film som på något sätt berättar om fascismens ursprungshistoria. Som sådan är det bra. Men jag känner ändå att mitt avståndstagande är för stort. Det är säkerligen en mycket bättre film än vad mitt betyg uttrycker.

Det enda rationella

Betyg: 4 monument

Erland (Rolf Lassgård) och May (Stina Ekblad) leder äktenskapsskola i någon församlings regi. Sven-Erik (Claes Ljungmark) är arbetskamrat till Erland på pappersbruket. Och vän. Erland har t o m räddat Sven-Eriks liv, berättar Sven-Erik. May jobbar på samma skola som Sven-Eriks fru Karin (Pernilla August). En dag blir Erland plötsligt passionerat förälskad i Karin. Och Karin i Erland. (Men har de inte träffats förut, undrar vän av det rationella?)

Finns det då något rationellt sätt att förhålla sig till denna komplicerade situation som verkligen rör till det för dem alla? Och går det att styra känslorna med regler? Ju fler regler och undertryckta känslor den här filmen bjuder på, desto större blir mitt obehag. Till sist anar jag en katastrof.

Men när en av de fyra rollerna i detta kammardrama får fatt på sina känslor, och förmår uttrycka dem i ord, händer något nytt. Och då undrar jag om det inte är just detta som avses med filmens titel - det enda rationella.

Behöver det sägas att skådespeleriet är lysande?! Och spelplatsen, Erlands och Mays villa, är så otroligt väl scenograferad.

Miss Kicki och Sebbe

Betyg: 3 monument
Betyg: 3 monument

Det finns många likheter mellan dessa båda filmer. De handlar om två killar i 15-årsåldern och deras mammor, som har svårt att vara mammor till dem. I båda filmerna är papporna helt frånvarande. I den ena vet vi inte alls vem han är och i den andra är han död, finns bara som ett gulnat minifotografi i en medaljong. I båda filmerna drivs sönerna av en stark ilska som trots allt slutar i något som skulle kunna kallas försoning, tror jag. Huvudrollsinnehavarna i båda filmerna är mycket bra. Pernilla August och Ludwig Palmell. Eva Melander och Sebastian Hiort av Ornäs. Samspelet mellan dem är pinsamt taffligt och vardagligt, med små ofullbordade gester och halvkvävda meningar. Båda Miss Kicki och Sebbe är också filmer som är bildmässigt snygga. Men medan Sebbe utspelar sig i göteborgsk grå förortsmiljö så excellerar Miss Kicki i vackra färgrika bilder som sveper över Taipeis skyskrapor i nattljus eller beskriver den sagolika miljön på ett lyxhotell utanför staden. Känslomässigt är dock filmerna mycket lika, även om de slutar olika.

I rymden finns inga känslor

Betyg: 3 monument

Simon gillar det som är runt och han tycker inte om bruna saker, i första hand beror det på att han har asperger. Livet är mycket inrutat, vilket ställer till en del för omgivningen (= storebror med flickvän som han bor tillsammans med). Det blir både dråpligt och sorgligt. Mest dråpligt, det är ju en komedi, men sorgligt också eftersom det är ett allvarligt ämne. Hur kan man möta en person som är så annorlunda?

Just själva mötet, eller svaret på frågan, utgår från ett runt och brunt brunnslock. Simon blir ställd när han får frågan hur han kan gilla brunnslocket när det är brunt även om det är runt. Frågan blir en utmaning som sedan utvecklas mer och mer av Jennifer som han råkar springa ihop med i ett gathörn. Hon bryr sig inte om hans låsningar och lyckas kanske just därför komma honom nära. På något märkligt vis gör hon detta trovärdigt samtidigt som jag nog inte tycker att storyn riktigt håller som film. Budskapet fungerar, men filmen är inte så bra.

En enda man

Betyg: 5 monument

Kanske är just den här filmen värd en 5:a? Den innehåller i alla fall mycket som jag tycker om och utspelar sig dessutom samma år som jag föddes. Förutom den fantastiska 1960-talsmiljön (arkitektur, design och mode) är det fint skådespeleri av främst Colin Firth och Julianne Moore. Och filmfotot är fantastiskt vackert. Flera scener är som alldeles egna konstverk. Men det som fångar mig mest är berättelsen. Filmen utspelar sig under en enda dag, men George minnen hjälper oss att förstå vad som hänt. George har förlorat sin livskamrat Jim i en bilolycka. När han får sorgebudet på telefon får han också veta att begravningen bara är för de närmaste, dvs han är inte välkommen trots att de hann leva tillsammans i 16 år.
I Georges minnen från livet med Jim får filmen plötsligt färg och liv som inte finns i det sepia-färgade filmfotot annars. Georges sorg och saknad gör att han lever vid sidan av själva livet. Men i korta sekvenser skymtar livet trots allt förbi, och då blir färgerna alltså klara, på gränsen till grälla. Det är oerhört snyggt gjort. Även själva berättande är snyggt. En enda man är inte alls förutsägbar. Handlingen svänger runt sig själv, och det vi tror oss veta ska hända händer inte alls. Eller också gör det det, fast på ett annat sätt.

Prinsessa

Betyg: 4 monument

Det kan vara många saker som avgör hur högt betyg en film får. Ett är själva syftet med filmen, om den har något viktigt att berätta. Prinsessa är en film med ett budskap som är angeläget och som finns med i berättandet utan att det dundras ut med pukor och trumpeter. Det är dessutom en välgjord film, både vad gäller manus och regi. Teresa Fabik, som gjorde filmen Hip, hip hora, har gjort en film som är bra mycket bättre än många andra svenska filmer med betydligt större budget.

Coco Chanel & Igor Stravinsky

Betyg: 2 monument

Det börjar med premiären av Våroffer på Théâtre des Champs-Elysées. Spännande musik, märklig dans både tung, klumpig och flygande på samma gång och fantastiska dräkter. Men det gillas inte av publiken, skandalen är ett faktum: "Les Massacre du Printemps!" Så långt historia. Sedan en kärlekshistoria mellan Igor Stravinskij, som skrev musiken till Våroffer, och Coco Chanel. Det visas vackra miljöer, fantastiska klänningar, jugendlampor och mattor som inte är av denna världen och mitt i detta stilfulla står Mads Mikkelsen (Igor) som en stolpe - en någorlunda välklädd stolpe dock. Det är obegripligt vari passionen har sin grund. Det är nog tänkt att det är bägges konstnärskap som eldar på, men det är mest hans skapande som visas. Därför blir Igors kommentar när Coco hävdar att de bägge är konstnärer; "ni är ingen konstnär, ni är en tyghandlerska" tyvärr begriplig.

Mycket bilder från samma skogsväg får vi också se. Det gör det inte mer spännande.

Bäst är baletten i den inledande föreställningen; dansarnas förtvivlade koncentration när publiken börjar bua, dräkterna, rytmen och korreografen Nijinskij som desperat räknar takter i kulisserna. Dessa scener återkommer i slutet och knyter samman filmen på ett vackert sätt, men däremellan är den bara vacker och ganska tråkig.