Betyg: 4 monumentNågonstans sker det i språket, eller i ansiktena, eller i sömnlöshetens ångest om natten.
Elisabeth och Ousmane söker bägge sina vuxna barn efter bombattentaten mot London Transport sommaren 2005. Den ena av dem är från havet och den andre är från skogen, och de möts motvilligt i sökandet. Ändå visar sig att deras barn hör samman - så till slut hör de också samman, om än den ena vid havet och den andre i skogen. Men allt utspelar sig mer eller mindre i ett och samma gathörn i London där de bägge är främlingar.
Språket som driver filmen är trots detta franska; Ousmane talar det, Elisabeth talar det hjälpligt, den lokale slaktaren talar det, imamen i den lokala moskén talar det, de flesta arabisktalande muslimerna talar det, till och med polisen talar det. I denna genuint engelska film är huvudspråket franska! Särskilt Ousmanes språk är en njutning, en så ren, klar och begriplig franska hör man sällan.
Men det är nog ändå ansiktena som med sin vardaglighet och sin uttrycksfullhet skapar filmen; åldrade, bekymrade föräldrar som pendlar mellan hopp och förtvivlan. De finaste skådespelaransikten jag sett på mycket länge.
Det är en fin film som fått allt för lite uppmärksamhet. Jag håller med dig.
SvaraRadera