Betyg: 3 monumentDet är inte alltid så lätt att se filmer som har 46 år på nacken och Paraplyerna i Cherbourg är extra svår att titta på eftersom alla repliker sjungs. Detta ständiga sjungande till ömsom jazzmusik, ömsom visa, är i början mycket påfrestande. Sedan vänjer man sig och kan följa med i handlingen och njuta av den smått absurda 50- och 60-tals kitschen. Jag har sällan sett så färgglada och stormönstrade tapeter, de får nästan Carl Johan de Geers att blekna. Jag vet inte om det var så färgglatt i filmen från början, troligtvis är det resultatet av den uppfräschning som gjordes 1992. Behållningen är förstås Catherine Deneuve.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar