Cykeltjuven

Betyg: 4 monument

Kanske har och kommer fattigdomen och utsattheten genom filmhistorien alltid att förknippats med Antonio Ricci och hans son Bruno. Pappan som blir av med cykeln och därmed den enda möjligheten till inkomst han kan se och hur de två en solig söndag söker igenom Rom efter cykeltjuven och slutligen kanske hittar honom. Men cykeln får han inte tillbaka och brottet mot det sjunde budet innebär en än värre förnedring.

Vandringen genom den solstekta staden visar upp hela efterkrigstiden med sina enorma klassklyftor, sin förfärliga fattigdom och sin förnedrande välgörenhet, med sin starka politiska aktivitet, sin stränga katolicism och sitt växande välstånd. Men trots att Antonio bor i en nybyggd, ljus lägenhet i utkanten av staden känns han inte som någon framtidsman. Förutom det att han i slutscenen ändå förlitar sig på sin tioårige son. Och nog är det Bruno som är filmens stora behållning, Bruno och staden Rom.

Bäst är när pappa Antonio för att muntra upp Bruno föreslår att de ska köpa pizza, och sedan när Bruno med skitiga fingrar äter stekt mozzarella (de hade ingen pizza och stekt bröd med ost var det billigaste på menyn).