Betyg: 4 monument
Jag vet inte om jag stör mig på blänket i Gustav von Aschenbach's glasögon. I i stort set varje scen blänker det till. Det ger en särskild effekt åt honom, som om han ständigt hade solen i ögonen, fast det syns knappt någon sol bakom siroccons värmedis. Och lyste solen klart hade han knappast uppfattat den så innesluten som han är i sig själv, i sitt åldrande och sitt misslyckande. Just åldrande står mot ungdom (Björn Andrésen), misslyckande mot skönhet, ord mot känslor, liv mot död. Inget händer egentligen, men det gör ingenting för det är mycket vackert, långsamt och ödesmättat och mycket välspelat. Särskilt Dirk Bogarde som Gustav von Aschenbach. Det ödesmättade beror mest på Mahlers musik.
En välsignelse ges och innerlig bön kombineras med åtrå - en udda kombination. Bäst är gatumusikanterna; galna, åldrade, fula, vulgära, men en snygg kontrast till de välklädda och väluppfostrade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar