The Handmaiden

Betyg: 3 monument

Alla luras, alla lurar alla. Inget är som det egentlig tycks vara. Filmen består av tre delar och varje del avslöjar hur fel vi uppfattade den förra delen. En tränad ficktjuv får en arrangerad anställning som kammarjungfru åt en rik japanska i det av Japan ockuperade Korea. Kammarjungfruns upgift är att se till att hennes gangsterboss ska kunna gifta sig med den rika kvinnan och sedan göra sig av med henne. Nu blir det inte riktigt så. 

Mycket erotik - de Sade och liknande japanska pornografiska klassiker (möjligen påhittade) - en del våld, men framförallt snygga interiörer och välspelat i en rätt komplicerad historia där kärleken segrar till slut. Våldet och erotiken känns påklistrad och har inte så mycket med själva berättelsen att göra. Men det gör kanske filmen mer "spännande". 

Herrar föredrar blondiner

Betyg: 4 monument

Det sjungs, det dansas och det drivs mycket med manligheten och i viss mån också med manlighetens idé om vad kvinnlighet innebär. Marilyn Monroe (Lorelei) och Jane Russel (Dorothy) drar rent bokstavligt byxorna av männen, samtidigt som de är svaga, oskuldsfulla (och kallt beräknande). Mycket underhållande! Lorelei och Dorothy, två cabaretsångerskor, är på väg från Amerika till Europa och alla män på båten gör dem sin uppvaktning på olika sätt. Där Dorothy kan uppskatta en man för hans utseende är Lorelei endast intresserad av hans pengar och tillsammans gör de tillvaron svår för alla ombordvarande.

Bäst är de amerikanska olympiernas dans i hudfärgade badbyxor och andra små queera inslag som då och då dyker upp.

The Harder They Fall

Betyg: 3 monument

Detta är en teologiskt  mycket problematisk film. Korset som i kristen tradition står för evangelium, nåd och förlåtelse blir här ett tecken på hämnd och arvssynd. Verkligen udda! Förutom detta och att i princip alla skådespelare är afroamerikaner är det en ordinär western med allt vad det innebär av tågrån, dueller, hästar, salooner, öppna vidder, hämnd, rättfärdighet och lömska skurkar. Det finns dock ett undantag från skådespelarcastingen; Maysville är en "vit stad" och det med råge, helvit vad gäller allt från arkitektur, gatläggning, hästar, kläder, människor, bankkontor precis allt är vitt. Bas Reeves, den förste svarte sheriffen väster om Mississippi, dyker upp i en betydelsefull biroll och filmen leker både med westerngenren och med sjuttiotalets blacksploitationfilmer. Det senare märks mest i den lite tjatiga jargongen.

Kyrkbyggnader spelar roll, liksom både äpplen och apelsiner (!). Annars är soundtracket absolut det bästa. Roligast är när en av revolvermännen citerar från den påhittade bibelboken "The Book of Clarence", som har fått sin egen filmatisering 2024 av samme regissör; Jeymes Samuel.

Amundsen

Betyg: 2 monument

Mycket is. Is och snö och en hel del isblått ishavsvatten. Men så handlar filmen också om Roald Amundsen, Norsk nationalhjälte och den person som var först till både Sydpolen och Nordpolen (den sistnämnda flög han över med luftskepp). Men att vara först hade sin kostnad i lämnade kamrater, svikna ideal och fiendskap. Han följer inte Bibelns ord om att "ödmjukhet är vägen till ära" (Ords 15:33), tvärtom! Det är ingen hjältehistoria, men ändå alltför romantisk i sin syn på den store äventyrarern, särskilt med slutscenen som faktiskt är helt onödig och borde ha utgått Det är som att filmen både äter kakan och har den kvar, den både hyllar och kritiserar. Kanske i ett försök att vara realistisk, men det blir inte bra film av det. 

Annars kransekage, förfrysta fötter, hemmasnickrad psykologi ännu mer is och en lögn inför kungen.

Hamlet

Betyg: 4 monument

Dimmoln, skuggor, dagrar. Effektivt i denna tragedi "om mannen som inte kunde bestämma sig", som det heter i inledningstexten. Laurence Olivier både spelar Hamlet och regisserar en film som är en sorts förhöjd teater. Inzoomningar, dubbelexponeringar, djupfokus och närbilder säger att det är film, medan scenbilden säger teater; med befästningsvallar, torntrappor, knappt möblerade slottssalar och ett och annat draperi de onda kan gömma sig bakom. Det är i vilket fall väldigt snyggt och oerhört välspelat i samtliga roller - möjligen kan jag tycka att Terence Morgan är lite lam som Laertes, men det kanske han ska vara. Filmen vann bästa film och bästa manliga skådespelare vid Oscarsgalan 1949.

Mest intressant är när Hamlet utifrån en queer läsning av Matteus 19:5 kallar Kungen för sin mor. I övrigt ett svärd som blir ett kors, en bedjande som inte får dödas och att natten under tiden för Kristi födelse inte tilåter några onda varelser.  

Ninotchka

Betyg: 3 monument

 

Tre fåniga ryssar reser till Paris för att sälja konfiskerade juveler så att de får pengar till bröd åt det svältande folket. Men den grevinna som en gång ägde juvelerna är också i Paris och det trasslar till sig. Till detta en nyanländ politisk kommissarie (Greta Garbo) med uppdrag att hålla ett öga på affären. Denna kommissarie är till en början som en robot och bara intresserad av siffror och nyttigheter - sedan blir hon förälskad och en helt vanlig människa.

En ganska plump drift med sovjetiskt, stelbent tänkande, men ändå ett erkännande av det fattiga folkets rätt att föda massorna med överklassens konfiskerade rikedomar. Det roligaste är kommentaren att kapitalisterna "tjänar miljoner på sina förluster", både en sanning och en missupfattning. Det är också rart att Lenin ler på ett fotografi och att den förälskade borgerlige mannen plötsligt har Karl Marx Kapitalet på nattduksbordet. Till detta en jämförelse med David och Batseba i Andra Samuelsbokens elfte kapitel.

Anna Karenina

Betyg: 4 monument

Mycket snygg inledning när kameran zoomar ut längs med middagsbordet och det aldrig tar slut och sedan de ryska officerarnas hejdlösa supande. Elegantast är den nästan sömlösa övergången från manskören vid middagsbordet (märkligt nog på ryska) till nästa scen med sjungande kvinnoröster - sedan kommer supandet igång på allvar. Historien är bra, Tolstoj förstås, även om mycket ur ursprungsromanen är bortlämnat. Greta Garbo spelar den försmådda Anna Karenina och hennes förälskelse snyggt och utan stora gester - även om vi inte begriper Greve Vronskijs attraktionsförmåga. Hon slits mellan son och älskare och utgången är otäckt förutsedd redan första gången vi möter henne på perrongen i dimman.

En klassisk filmatisering av en klassisk roman där sympatierna ligger hos de ambivalenta kvinnorna och inte hos de hårda männen. Krocket spelas, ett äktenskap ingås i rysk ortodox tradition (med kronor som kysses i olika ordningar) och en pojke får "hela världen i gåva" (se bild).

Drottning Kristina

Betyg: 2 monument

Det är märligt hur Hollywood 1933 kunde beskriva Sverige som ett land som inte går att känna igen. Husen tycks vara från Schweiz, långt från små stugor, kungliga slottet någon sorts skotsk borg och landskapet ser mer ut som klippiga bergen än svenska berg och skogar. Och till detta en drottning Kristina som förvisso är intellektuell, men som inte visar någon som helst tillstymmelse till katolsk omvändelse - vilket ju var kanske den viktigaste anledningen till hennes abdikering. Istället är det kärlek och längtan efter personlig frihet som får henne att lämna tronen och landet. Nu stod inte katolska kyrkan särskilt högt i kurs i trettiotalets USA, så det är begripligt att den är utbytt mot personlig frihet, men som historisk film är det högst besynnerligt.

I övrigt mycket kulisser och ganska teatrala framträdanden där Greta Garbo lyser med sin androgyna framtoning. Roligast är förklaringen till varför Sverige inte är något kulturland: "Man kan inte sjunga serenader i snöstorm".

Atlantis inferno

Betyg. 1 monument

En forskargrupp har lokaliserat en kärnvapenbestyckad rysk ubåt utanför Miamis kust. När de bärgar ubåten bryter helvetet lös. Tsunamivågor vräker deras forskningsplattform över ända, all elektricitet och kommunikation slås ut och ett märkligt uppbåd av grymma typer dyker upp på gatorna. Men vi har också hjältar med oss, Mike och Washington - som är newborn muslim och kalla sig Mohamed - två vietnamveteraner (?) som kan slå ner vilken fiende som helst. Dessutom har vi en kärnenergiingenjör som kan laga trasiga elledningar och en ung, kvinnlig expert på förcolumbianskt språk. Att de grymma, punkiga typerna är kopplade till Atlantis förstår vi efterhand, men aldig hur. Just frågan Hur dyker hela tiden upp.

Det var ganska länge sedan jag såg en film som så saknar logik. Det är varken välspelat eller välgjort, men stundtals lite spännande. Det märkliga är att filmen är gjord 1983, men sägs utspelas 10 år i framiden. Varför det? Ett stillsamt korstecken hjälper föga, så vi får vara trygga med vår nyfrälsta muslimska vän. 

Drive

Betyg: 4 monument

Det är märkligt hur en actonfilm med så mycket våld kan var så långsam. Och tempot är nog filmens stora behållning. Det eftertänksamma - liksom Ryan Goslings stuntman som knappast säger något på hela filmen, men ständigt är i bild. Långa filmningar från bilar som kör i natten, neonljus, mörker och snygg musik. Just ljudsättning är lysande och nominerades också till en Oscar för bästa ljudredigering.

En stuntman tar på sig ett uppdrag som förare vid ett till synes enkelt rån för att skydda den kvinna han nyss träffat. Rånet visar sig inte vara vad det tycktes vara, vilket leder till en våldsam uppgörelse med den mindre maffian i Los Angeles. Blodigt, stillsamt och stundtals vackert. Någonstans ekar orden från Jesaja 53:7, men Ryan Gosling är inget lamm, han ger igen, men med samma tystnad.

Ebba the Movie

Betyg: 3 monument

Sjuttiotalet övergår till åttiotal och Ebba Grön turnerar runt i Sverige med Dag Vag. Det är grått och höstlikt med tomma landsvägar och trista hotellrum. Ett porträtt av sin tid, där musiken fortfarande står sig förvånansvärt bra, medan snacket känns förlegat och backstagescenerna helt ointressanta. Bäst är de enskilda närbilderna i tystnad medan turnébilen rullar på, vilka sammantaget ger ett bra porträtt av bandmedlemmarna. Men nog spelas "Staten och kapitalet" en gång för mycket. Bäst är när Thåström spelar "Häng Gud" på orgeln i Uppsala domkyrka, i vit skjorta och fluga. Finklädd stunden till ära.

Hets

Betyg: 4 monument

En film om ondska, den ynkligt självömkande ondskan som kryper innanför huden på oss. En mycket otäck film, men välspelad och med välskrivet manus av Ingmar Bergman. Välspelat, visst, men Stig Järrel är enastående otäck som latinlektorn "Caligula", en ren sadist som plågar andra och ömkar sig själv. Och det i en skola som håller honom om ryggen, trots att de känner till hans brott mot eleverna. Tydligast blir det i den inledande psalmsången där orden ur SvPs 18 "Allena Gud i himmelrik" om nåd, kärlek, frid och ro blandas med elevernas ångest, rädsla och förtvivlan inför latinlektionen. Elegant gjort! Ändå handlar det om liv; om liv, framtid och ljus. Slutscenens triumferande trumpeter talar sitt språk. Då sitter Caligula i mörkret, ensam, övergiven och självömkande. Framtiden är inte hans.

Grand Hotel

Betyg: 4 monument

Det börjar som vore det Hitchcock: vi får se en telefonväxel uppifrån och hur växeltelefonisterna ideligen kopplar samtal, sedan direkt övergång till filmens peronsgalleri där var och en presenteras genom ett telefonsamtal, vi hör aldrig den de talar med, men deras repliker placerar dem i relation till varandra och till storyn. Dock finns det ett undantag; Grusinskaja (Greta Garbo) den ryska dansösen - det är hennes sällskapsdam som talar i telefon, själva divan möter vi först senare i sovrummets dunkla ljus.

Mycket bra skådespeleri från alla inblandade, en löst sammansatt intrig som ändå låter oss förstå att det är de hårda och världsvana männen som går under, medan de snälla och veka vinner både prinsessan och delar av kungariket. En befriande moral även i vår tid. Annars är det kvinnornas film, som ofta när Greta Garbo är med. Vi får möta en tax, se mycket elegant cigarettrökning, höra om hur skolan endast lärde ut "att be och ljuga" och att en firma kan anses solvent beroende på hur många skurtrasor de exporterar till Balkan.

Kameliadamen

Betyg: 3 monument

Greta Grabo är magnifik, men mycket större och elegantare än någon av sina motspelare, vilket gör att filmen kantrar en aning. Bäst är hon när hon är bitsk, sarkastisk och cynisk, sämst när hon är romantisk. Det gör att filmens första del är mycket bättre än den senare. I Paris är hon den cyniska drotningen, allas åtrå och ingens kvinna. Men på landet blir hon förälskad och tappar sin självklarhet. 

Fantastiska dekorer, enorma klänningar, snygga kravatter i en film som kanske i grunden handlar om borgerlig konvenans och dess konsekvenser, men som till synes ställer landsort mot stad (det enkla folkets danser mot den stadens dekadenta balett), rik mot mindre rik (baronens outsinliga kassa mot Armands enkla arv) och till syvende och sist liv mot död. Vi får en ömsint, men nog felriktad välsignelse, höra talas om Guds eventuella ilska och fira en första nattvardsgång.