Merry Christmas, Mr Lawrence

Betyg: 4 monument

Ett japanskt fångläger på Java under Andra världskriget. Kampen förs mellan de brittiska och japanska officerarna, en ojämn kamp som jämnas ut i och med krigsslutet. Det handlar om makt, vänskap, ära, stolthet, manlighet, förtroenden, hierarkier ... allt som har med militarism och manlighet att göra. Till det en stor mängd våld, övervåld och sadistiskt våld. Bakom det hela, politik och anspråk på att ha rätten på sin sida. Något som i filmens slutscen kompliceras - då rollerna är de ombytta. 

Det är en grym, men ytterst välspelad och välberättad historia med mycket snyggt filmfoto. Nästan koreografiskt rör sig de japanska soldaterna bland de mer odisciplinerade brittiska fångarna. Det är också britterna som vänder sig mot gudarna i ett missriktat uppror, men samtidigt sjunger de psalmer, t ex SvPs 230 "Klippa du som brast för mig". I grunden är det en film om försoning - om en kultur där försoning inte räknas, men ändå är nödvändig.

Maximum Risk

Betyg: 3 monument

Det börjar med en vansinnesjakt som avslutas med en begravning, men inte den beravning vi tror. Mycket action, mycket rörelse, mycket jagande i och utan bil; på tak, genom nattklubbar och ryska bastuar, över smågator i Nice, hängande i balkonger, i trapphus och slutligen i ett slakteri. En fransk polis inser att han har en tvillingbror när denne dör, en tvillingbror som varit aktiv i den ryska maffian. För att förstå vem brodern var reser han med livet som insats till Lilla Odessa i New York där han tas för sin bror - en avfälling. 

Våld, mycket våld, men också Dostojevskij, en tatuering med hammaren och skäran och en broderlig välsignelse i all välmening. Spännande, men lite irriterande att alla talar dålig engelska, med rysk eller fransk brytning.

Slavskeppet

Betyg: 3 monument

En intressant moralhistoria - skriven av William Faulkner - om slavskepparen som ångrar sig och vill lägga av, men hans besättning gör myteri för de vill fortsätta med den förbjudna, men så lönsamma människohandeln. När de väl ställs inför rätta får vi inte höra kaptenens dom, men att han befinner sig väl och nöjd på en plantage på Jamaica strax efteråt förutsätter ett frikännande. Men har han gjort någon botgörelse? Har han rätt att bara lägga sin historia bakom sig? Kan han komma undan skulden för slavhandeln? Filmen ställer inte de frågorna, men vi som ser filmen nu 88 år senare ställer dem. Slavarna blir bara statister i en moralhistoria som inte berör dem. Det är förövaren som lägger sin historia bakom sig, inte offren. Dagen efter såg jag Brutalisten som handlar just om det - att offren inte kan lägga historien bakom sig, den förföljer ständigt - och enligt kristen moral bör förövaren ställas till svars och genomgå någon form av botgöring för att försoning ska bli möjlig. Det sker inte här.

Arbetet på segelskeppet är syggt filmat, annars en ganska rakt berättad historia med medelmåttiga skådespelarinsatser. Vi förstår också från början att skeppet är förbannat, trots den ganska lama bön som följde dess sjösättning. Filmhistoriens sämsta bandagering ingår dessutom.

Brutalisten

Betyg: 5 monument

En fantastiskt välgjord film, bra manus, fint skådespeleri, snygg ljudbild och en historia som egentligen först blir helt begriplig i slutminuterna. Det är oerhört elegant gjort om flyktingens erfarenhet, om hur orätten aldrig går ut kroppen, hur livet präglas av de plågor du upplevt - i detta fall Andra Världskrigets koncentrationsläger. I den nya sköna värld som byggs i USA efter kriget dyker en krigsplågad judisk arkitekt upp och får ett uppdrag han inte kan motstå, men inte heller kan dela med någon annan. Långt senare förstår vi varför. Det är grymt och stundtals obehagligt men också kraftfullt och elegant.

Bara en film om en arkitekt skapar ju snygga vinklar och bilder i sig - om det dessutom är en modernist och Bauhaus-utbildad sådan blir det än bättre. Stundtals är fotografiet en ren njutning, men bäst är nog ändå scenerna i marmorbrottet i Carrara (bilden). Så magnifikt, mystiskt, vackert och brutalt på samma gång.

EO

Betyg: 2 monument

En cirkusåsna blir hemlös när militanta, polska djuaktivister tvingar cirkusen att göra sig av med djuren. För åsnan var cirkusen dess hem, en plats med både hårt arbete och omtanke, både slag och kärlek. Men nu hamnar åsnan på en bondgård där den inte trivs så en natt sparkar den sönder sitt staket och ger sig ut i friheten. Det är inte så lätt visar det sig, att vara åsna i vår nya hårda värld. Människorna är mest hot och de som visar sig vänliga har alla sin egen agenda; kort sagt, människorna kan man inte lita på och knappast de fisförnäma hästarna heller, eller korna som bara bryr sig om sitt. Åsnan blir en mycket ensam varelse. Om sedan slutet i Italien innebär himmel eller helvete - det begriper jag inte. Nog en dystopi i vilket fall.

För mycket bildpoesi med märkliga kameravinklar och infrarött ljus. Kanske är tanken att vi då ska se världen med åsnans ögon, men det känns föga övertygande. En del fina naturbilder, särskilt om natten vilket hjälper upp lite grann. Ett nattvardsfirande blir aldrig genomfört och ett ridhus invigs med pompa och ståt; tal av lokalpolitiker, liten blåsorkester och välsignande präst (det är förstås i Polen).

Resa till Italien

Betyg: 2 monument

Ett engelskt par reser i bil till Italien för att hantera ett gammalt hus som en onkel lämnat dem i arv. Mycket Italien, lite handling. Men på något vis rör det sig kring liv och död, det talas om graviditet och längtan efter barn medan de besöker ossuariet i Neapel på Fontanelle kyrkogården (bilden). Parets relation är dålig från början och det vettiga vore att de skiljs åt, men filmen slutar tvärtom och det är smått obegripligt. Ingrid Bergman är inte så bra som hon brukar, men ändå den som håller ihop denna skiss av en film. 

Det mest intressanta är de pågående utgrävningarna av Pompeji. Vi får se en del statyer som saknar blygsamhet, vilket är lite roligt, annars inget överhuvudtaget att skratta åt. Avundsjuka på naturlig bön förekommer, liksom bön för de döda - vi är ju i Italien!

Giftsmugglare/Cairo Road

Betyg: 2 monument

En propagandafilm mot  narkotika och natkotikasmuggling placerad i Egypten tidigt femtiotal. Filmen utger sig för att vara en hyllning till den Egyptiska narkotikapolisen, men är samtidigt rejält nedvärderande av det  Egyptiska folket. En ung, naiv poliskommissarie tror sig vara en smugglarliga på spåret, men hålls tillbaka av sin arrogante chef. Så småningom får vi delar av hans arrogans förklarad medan den unge mannen blir lurad av skurkarna och måste göra ett ingripande med fara för sitt liv för att ställa allt till rätta. Slutet gott, men då ringer telefonen och en ny smuggling misstänks. Det tar aldrig slut. 

Rätt oengagerat skådespeleri, men några halvspännande vändningar i storyn. Det mest intressanta är att polisen har rätt att tillgripa alla medel i kampen mot narkotikan, det är som att bekämpa en smittsam sjukdom. Några måste offras i kampen. Bäst är kamelkåren som rycker ut och att det äts mat i all hast vid ett par tillfällen. 

Svart Gud, vit djävul

Betyg: 4 monument

Ett grekiskt ödesdrama iscensatt på den Brasilianska landsbygden där lokala upprorsmän tar på sig helgonens roll och leder de fattiga i revolt mot landägare och kyrka. Sankt Sebastian och Sankt Göran är två motsatser där den ene predikar om det kommande gudsriket där land blir hav och hav blir land och "de sista ska bli först" (Matt 20:16) och den andre mördar jordägare i en desperat terroraktion. Båda strategierna misslyckas då herrarnas bödel är efter dem bägge, en bödel med stort hjärta för de förtryckta, men som trots det är en del av repressionen. Ändå är helgonen nödvändiga, utan deras drömmar om en bättre jord återstår bara hårt arbete och smärta för de fattiga. Allt ackompanjerat av sång som för handlingen framåt, sjungen av den blinde vägvisaren.

Sällan har religionen, läs katolsk kristendom, varit så invävd i en politisk film om folkligt uppror och den orättvisa värld vi lever i. Mest otrolig är prästens vansiniga feltolkning av Joh 2:13-16 (när Jesus driver ut månglarna ur templet, här använt som motiv för att driva bort de fattiga från kyrkans mark).

Mothering Sunday

Betyg: 3 monument

Det är precis den stämning av nostalgi, vemod och förgången tid som jag väntat mig efter att ha läst Graham Swifts roman med samma namn. Engelsmännen är världsbäst på dessa miljöer där de döda sönerna (krigets offer) står för evigt på parad i sina fotografiramar och ingen har fått sörja ordentligt. Sorgen går som en stilla bris genom hela filmen, döden kommer vi inte ifrån, den tar även de älskande från varandra. Och kanske skapar den då litteratur? Jag vet inte om det är filmens svar på dödens utmaning, men det tycks så då filmens ärende är att skildra hur ett författarskap blir till.

Det är snyggt med minnena från olika tider, men lite för många scener med nakna kvinnor i bibliotek. Ett lite udda och ganska fånigt sätt att understryka litteraturens vikt. Men tyvärr är det just skrivandet och litteraturen som fångas sämst i filmen. Men de äldre skådespelarna gör ändå ett gott jobb: Colin Firth, Olivia Colman och Glenda Jackson. Utan dem hade det varit en betydligt sämre film.

Nosferatu (2024)

Betyg: 2 monument

Kanske behöver varje tid sin klassiska vampyrfilm - i så fall är detta inte min tid. Jag ser hellre om Murnaus Nosferatu från 1922, Nosferatu nattens vampyr från 1979 eller till och med Bram Stoker's Dracula från 1992. Jag tycker inte att nyinspelingen tillför något väsentligt. Mest är det billiga effekter som närbilder på blödande ögon och högt ljud. Jag är nog för gammal för det här.

Bakom historien om vampyren som köper in sig i den tyska småborgerliga staden och låter större delen av invånarna drabbas av pesten, ligger en diskussion om realism contra esoterism. Består världen bara av det vi ser, eller kan där också rymmas något annat, såsom ondska, demoner och förbannelser? Naturligtvis finns allt det där och den som inte tror på det går under likt skeppsredaren Friedrich Harding. Och inte bara han utan också hans gravida hustru och hans två små barn. Det kostar på att vara rationell. Här kan vi lite långsökt hitta en ansats till en feministisk tolkning av myten, med Ellen Hutter som den enda som egentligen kan stå upp mot ondskan, samtidigt som den förgör henne - och hon förgör den. Medan männen är fast i det rationella eller diskussionen därom.

A Real Pain

Betyg: 3 monument

Vissa filmer är väldigt filmiska, andra är mer filmade rakt upp och ner utan tanke på vinklar, perspektiv eller bakgrund, det är dialogen som är det viktiga. Detta är en sådan film. Två amerikanska kusiner reser till Polen för att söka sina judiska rötter. Egentligen hade de kunnat resa någon annanstans, för det är inte det judiska arvet som är poängen, utan relationen mellan kusinerna. Mellan den lyckade men blyge David och den utlevande loosern Benji. Under filmens gång pendlar jag mellan mina sympatier, men lyckas landa i en sorts sympati för dem bägge. Slutscenen hjälper till- och då får plötsligt titeln sin dubbla betydelse. 

Fint ändå om en grupp männisor med lite olika relation till judendomen som reser i grupp till Auschwitz. Mycket prat hela tiden, men på lägret är de tysta. Märkligt nog är de ensamma - där brukar alltid vara fullt av besökare - men desto starkare blir allvaret i tystnaden. Bäst är när de tjuvåker på tåget, första klass! Finast när det lägger stenar till minne på trappan till farmors hus, stenar som de sedan måste ta bort så att den gamla damen som nu bor där inte snubblar. En sorts lek med idén om snubbelstenar.

The Missing

Betyg: 4 monument

Vem är rättfärdig? Kvinnan vars dotter blir kidnappad och som vägrar att ändra åsikt om någonting? Mannen som lämnat sin familj, men nu försöker gottgöra det? Apacherna som varit soldater i Amerikanska armén, men som deserterat efter att blivit trakasserade? Soldaten som inte kan förhindra plundringen av civila byggnader? Apachekrigaren som inte låter sina fångar bli illa behandlade? Flickan som drömmer om flärd men får sig en grym läxa och blir mindre fåfäng? Eller barnet som med öppen blick möter all grymhet och på något vis går oskadd genom hela filmen? Frågan är central. Till detta en animerad diskussion om kristna värden gentemot ursprungsamerikanska - tydligast i förhållande till talismaner och skydd mot onda andar.  

Spännande existentiell medicin: ät inte kanin, be din böner, ta hand om din familj så blir du frisk! Likaså scenen när kampen står mellan häxkonst och läkekonst då bön, handpåläggning, brinnande örter, sång och bibelläsning ur Matteus 1 - Jesu släkthistoira - tillsammans står emot ondskan voodookonster. Bäst är ändå fisken stekt i ister och kryddad med salvia samt att huvudpersonen ägnar sig åt pennteckning.

 

Oblivion

Betyg: 3 monument

Det handlar om minnen, om minnen som plockats bort, om en världsbild som är förvanskad och en teknologisk gud. Jorden är förstörd och mänskligheten har flytt till Titan, en av Jupiters månar. För att kunna försörja människorna där används den förstörda jordens vatten som grund för väteenergi och lämnar haven tomma och floderna uttorkade. Men vad är det egentligen som hänt? Och varför är en så stor del av jorden förbjudet område? Och vilka är "the scavangers" som lever i spridda flockar på den förödda planeten jorden?

Det är stundtals spännande, stundtals obegripligt - men så ska ju god science-fiction vara. Problemet är dock skådespelarna: Tom Cruise som spelar utan ansiktsutryck och Olga Kurylenko som inte spelar något alls. Värst är ändå det alltför sockersöta slutet. Bäst är "Ramble on" med Led Zeppelin, ett udda inslag i soundtracket. Och så tavlan "Christina's World", som med sin utsatthet och längtan speglar filmens känsla (är det tänkt).