Nosferatu - Nattens vampyr

Betyg: 4 moument

Det börjar fantastiskt med mexikanska mumier och Popol vuhs musik. Långsamt, vackert och otäckt. Sedan fortsätter det; fortfarande långsamt och vackert, men mindre otäckt. Filmen följer ganska troget sin namne Nosferatu från 1922 och är med sina skuggningar och kameravinklar en hyllning till just den filmen och till den expressionistiska tyska filmeran över huvudtaget. Långsamheten är nog det som stannar kvar. Werner Herzog har aldrig bråttom i sina filmer, tiden är en del av kompositionen. Mest fascinerande är Klaus Kinski som greve Dracula, spröd och stenhård på samma gång.

Vigvatten, korstecken och välsignat nattvardsbröd blir vapen i kampen mot ondskan, men de kan lätt borstas bort eller slungas undan. Den mänskliga civilisationen har inte mycket att sätta emot, fåren och grisarna går ostörda på gatorna, de pestsmittade råttorna härjar fritt och i slutscenen ger sig Bruno Gantz iväg med greve Draculas smitta ut i världen. Ondskan dör inte så lätt!

Bäst är Popol vuhs musik. Helt genialisk!