Trolljegeren

Betyg: 4 monument

                                                                                                           Tusseladd

En påhittad dokumentär om Norges ende trolljägare. Några studenter från Högskolan i Volda blir intresserade av en udda björnjakt och ger sig av med kamera, ljud och reporter för att ta reda på mer. Snart har de ett annat spår. En mystisk man som är ute hela nätterna och återkommer med sargad bil och illaluktande husvagn. Till slut ger han med sig  - de får filma honom för att hans arbetsvillkor är så usla, så lite uppmärksamhet kan inte skada (fast hans tjänst är ytterst hemlig). Han jagar troll. Troll som av någon anledning tar sig utanför reservaten där de hålls. Han bekämpar dem med ultraviloett ljus som antingen får dem att spricka eller förstenas/förkalkas. 

Det är helt galet seriöst, med skakig handkamera, rädda studenter, en iskall jägare och en ängslig ansvarig byråkrat. Här förekommer också en veterinär, specialist på troll, som berättar om att trollen inte tål soljus/ultraviloett ljus på grund av att de saknar D-vitamin. Dessutom får vi veta att de äter sten och det bästa lockbetet är betongsten blandat med grillkol! Annars är det så att de hatar kristendomen och de kan känna kristet blod på långt håll. Så frågan om tron är på liv och död! Bäst är indelningen i vetenskapliga undergrupper: Dovregubbar, Hardingar, Tusseladdar, Raglefanter, Rimtursar och Jotunar (några av dem bergstroll, andra skogstroll).

Filmen är upphittad i skogen och filmteamet har aldrig synts till igen efter inspelningen. Allt är mycket märkligt.

Bruden bar svart

Betyg: 4 monument

Det sägs att detta är Francois Trufaults försök att göra en Hitchcock-film. Det är i sig lite synd, då den står gott på egna ben, men saknar Hitchcocks spännande fotovinklar - även om den är snyggt filmad men mer konventionellt. En kvinna som nyss försökt ta sitt liv, ger sig av men när alla tror hon tagit tåget har hon stigit av på andra sidan och är kvar i stan incognito. Så börjar en hämndodyssé där fem män på ett eller annat sätt får sätta livet till. Alla har de del i mordet på hennes man när de nygifta paret stiger ut på kyrktrappan sekunderna efter vigseln. Först vet vi inte vad som hänt, efterhand avslöjas det och sanningen är nästan värre än vad vi anat.

Jeanne Moreau är bra som den känslomässigt avstängda hämnerskan. Hennes förtvivlan syns bara korta stunder. Det udda är att hon stärks i sitt hämndbegär av en bikt som inte får sin avlösning. Männen hon kallblodigt avrättar är alla självgoda kvinnokarlar och tar henne för en enkel erövring. Så är inte fallet! Roligast är adressen 13 Rue Nemesis och att det är en kruka med sankt paulior som avslöjar henne.

Dödande kärlek/Killer's Kiss

Betyg: 4 monument

Det börjar snyggt med en ensam man på en järnvägsstation. Allt runt om honom är i rörlese, men han väntar. På vad eller vem vet vi ännu inte. Allt kan hända. Och i viss mån gör det det, eller snarare allt har redan hänt. Han återberättar de senaste dygnens händelser. Från det att han upptäcker flickan i lägenheten mittemot, tills han lyckas rentvå sig själv från anklagelsen om mord, dubbelmord. 

En boxare på väg ut ur karriären och en dansös på ett trist dansställe råkar bo grannar. När hennes chef sedan ger sig på henne reagerar boxaren och den komplexa historien tar fart. Fel man blir ihjälslagen, dansösen kidnappas, en tom lagerbyggnad blir vittne till ett fritagningsförsök som delvis misslyckas. En studio där man tillverkar skyltdockor blir scenen för ett dödligt slagsmål med brandpik och yxa och det springs på tak och i brandstegar.

Historien är lite för komplicerad, men det är spännande och välspelat där miljöerna är en del av spelet. Bäst är boxningsmatchen, så rått och otäckt filmat - som om vi också fick stryk gång på gång och knappt orkar resa oss. Roligast är det mycket udda kompisparet som dansar på fyllan med fezer till den enes munspel. Fånigt, men ett rätt kul avbräck. Också fint att kärleken segrar till slut.

Spelet är förlorat

Betyg: 3 monument

En sorts novellfilm om ett rån mot en kapplöpningsbana. Novellfilmartat på så vis att varje man i gänget som genomför rånet porträtteras för sig, i sin egen hemmahörighet. De är ingen grupp utan bara funktioner för varandra och därmed skilda åt. Det blir till en sorts hyllning av den vanliga människan, vardagsliv, tristess och längtan efter något annat. Därav rånet och alla möjligheter pengarna skulle kunna ge. Och visst går det bra, var och en gör det den ska. En slåss, en öppnar en dörr, en annan skjuter en häst, ytterligare någon kör bil, huvudmannen genomför rånet och planen håller. Men slutet vänder allt på ända. En fullkomligt slumpartad händelse slår omkull alla drömmar. Det är oerhört snyggt gjort av en ung Stanley Kubrick. Men filmen i sig håller inte helt ihop.

Det hela känns ganska gudlöst, så orden i Psaltarens 140:nde psalm kan passa: "Uppfyll inte de gudlösas önskningar, Herre, låt inte deras planer lyckas."

Ärans väg

Betyg: 5 monument 

Kanske en av de filmer som bäst klär av den militära hiererakin och visar hur den bara handlar om egen vinning, trots allt tal om nation och fosterland. En general, som just flyttat in i ett slott med eleganta salonger, får möjligheten att avancera i tjänsten om hans soldater erövrar en tysk befästning under Första värlsdkrigets stillastående skyttegravskrig. Uppdraget är omöjligt, soldaterna är utmattade och understöd finns inte att få, ändå ska ordern genomföras. När de väl går till anfall blir de i princip nermejade allihop och de få som överlever blir ställda inför krigsrätt för feghet. Helt absurt, men genomfört till punkt och pricka, till och med den soldat som är medvetslös blir arkebuserad för att generalen ska få sin befodran.

Grymt, förfärligt och mycket välspelat. Särskilt Kirk Douglas som stridande överste och tillika försvarsadvokat för de anklagade soldaterna. Kontrasten mellan honom och generalen är lika stor som mellan generalens palats och de skitiga skyttegravarna. 

Här görs en jämförelse med rövarna på korset, Lukas 23:42-43 och bikten är central.

The Kingdom of the Planet of the Apes

Betyg: 3 monument

De stora människoaporna har varit herrar på jorden i generationer. Människorna finns kvar som stumma flockdjur som driver över savannen eller i intelligenta enklaver eventuellt dolda i högteknologiska bunkrar.

Kanske en sorts frälsningshistoria - vi har bara inte kommit till slutet ännu. Men kvinnan Mae som apan Noa räddar från fångenskap, och visar sig ha en helt egen agenda med både lögner och svek, blir i slutet en Paulus - ännu en lärjunge till Cesars evangelium om att apor och människor kan leva tillsammans. Annars är det mest lag. En lag som säger att apor ska jaga bort människorna, hålla dem ifrån sig och att de är just så opålitliga som Mae visar sig vara. Det är i min mening filmens finess, att människorna är opålitliga och förtryckta, aporna är hårdföra, men sanningssägande och sympatierna ligger hos båda. De som en gång var förtryckta är nu herrar och de forna förtryckarna söker makten igen och de visar sig vara starkare än de nya herrarna tror.

Idémässigt handlar det om rätten att söka sanningen, rätten till historien och kampen om herraväldet; de förtrycktas rätt att göra uppror. Bäst är apornas minspel, grymtningar och teckenspråk - mycket uttrycksfullt. Till det en väldigt snygg scenografi med övervuxna, bortglömda städer, sönderrostade fraktfartyg och igenvuxna järnvägar. Det är också fint att även denna film har med en filosofisk orangutang. Det som brister är berättelsen. Den är för tunn.

Bonnie och Clyde

Betyg: 4 monument

Fransk noir med sin realism och vardagsskildring möter den stora amerikanska berättelsen om frihet, längtan, våld och rörelse. Mest är det rörelsen som blir kvar; alla bilar de stjäl, biljakterna över ängar och fält, småstäderna de besöker och rånar med mer eller mindre framgång. De är aldrig stilla, landet är enormt, landskapet tar aldrig slut, det finns ingen ände på vägarna, de bara fortsätter och fortsätter. På så vis är det en roadmovie i allra högsta grad, där själva vägen är huvudsaken. Vägen bort för Bonnie, bort från det tråkiga livet där inget händer. Vägen till för Clyde, till nästa möjliga bank att råna, nästa delstatsgräns att passera.

Det är snyggt gjort, välspelat med en bra dialog. Bäst är nog ändå birollerna, särskilt Michael J Pollard som C.W. Moss och Gene Wilder som begravningsentreprenör. Ändå är det tidsandan, trettiotalet, depressionen, fattigdomen, hopplösheten och de vilda drömmarna om något annat som bär filmen och gör den till en klassiker. Och, som i de flesta amerikanska filmer, bes det bordsbön även här.

Rommel - ökenräven

Beyg: 2 monument

En skildring av den tyske generalfältmarskalken Erwin Rommels vånda kring beslutet att delta i attentatet mot Hitler och konsekvenserna av det. Rommel hyllas som den gode fienden i denna engelska film från tidigt femtiotal; hederlig, rättvis, enkel, lojal. Dessutom är han ett militärt geni, men på vilket sätt får vi aldrig förklarat. Även om filmen tar sin början i Nordafrika och ökenkrigets olika klassiska slagfält: Tobruk, El Alamein mfl.

Filmen har en dokumentär prägel då den använder sig av journalfilmer från slagfälten - men Rommel proträtteras med alltför stor högaktning för att den ska kännas helt trovärdig. Hans komplicerade relation till Hitler försvinner också då Hitler mest framstår som en galen skrikhals i högklackade skor. Rommel vill först inte delta i attentatet, en militärs uppgift är att följa order inte att syssla med politik, som om ordergivningen inte var politiskt grundad. 

Det är intressant att de sammansvurna kallar Hitler "Styggelsen i Berlin", ett bibliskt ord som används om avgudar.

Den gula slavinnan

Betyg: 2 monument

Berättelsen om Ali Baba och de fyrtio rövarna från Tusen och en natt, dock i musikalversion från 1934. Ali Baba är en försupen vedhuggare som mest liknar Kalle på Spången (!), han råkar dock av misstag hitta rövarnas grotta och dessutom förstå hur han ska kunna öppna portarna genom de magiska orden: "Sesam öppna dig". Senare får vi reda på den grymma verkligheten bakom magin i orden. Medan Ali Baba förser sig av rövarnas skatter är de själva på väg att slå till mot en karavan från Kina som leds av Chu-Chin-Chow (vilket också är filmens engelska titel). De dödar alla med största möjliga grymhet och låtsas sedan vara denna kinesiske handelsman med sitt entourage för att kunna röva ännu mer från Bagdads slavmarknad. De kommer att lyckas då de har en spion i staden. Men de räknar inte med Ali Baba och särskilt inte med hans stilige son och dennes älskade...

En hjätesaga med stora kulisser, märkliga kostymer och påkostade dansnummer (särskilt ett där alla blir genomblöta då de dansar med vattenstrålar) och rövare som kokas i olivolja. Den pompösa rikedomen avslöjas, ungdomens kärlek segrar och vi förstår att för att en kropp ska nå paradiset måste den vara hel (en skomakare tillkallas för att sy ihop den skändade kroppen). Till detta, elegant utväxlade välsignelser mellan en konfucian och en muslim.

Änglar finns dom?

Betyg: 3 monument

Charmigt, lite fånigt men snällt och bitvis ganska roligt. Jan Froman (Jarl Kulle) börjar som andra vaktmästaraspirant på fina banken, men har siktet betydligt högre. Hans liv består av böcker han läser som surrogat för liv och konserver han äter av praktiska skäl. När han sedan ser Margareta (Christina Schollin) blir han förälskad trots att hennes fästman sitter i bankens styrelse. Han läser febrilt i böcker om äktenskaplig lycka och sexualteknik före de ses första gången, men hon är den erfarna och kan lugna honom. Det är hon som är den drivande, även om hon redan är förlovad, medan Jan mest pratar utan att så mycket händer. Dock lurar han banken och lyckas på sitt sätt avslöja finanskapitalet, även om det inte sker särskilt dramatiskt. 

Inomhuskrocket och en straight flush förekommer. Vi får lära oss att det är skillnad på luntlås- och slaglåsvapen, en präktig hakebössa byts mot en dotter och vi får en nästintill dramatiserad  uppläsning av Höga Visan 4:11-12,16.

Maffiabröder

Betyg: 3 monument

En långsam berättelse om våld, tät gemenskap, rädslor och svek. Henry berättar om sitt liv i maffian för polisen när han bestämmer sig för att ange kamraterna. Det är den berättelsen vi får följa. Redan inledningsvis anar vi slutet då Henry får inpräntat i sig att det viktigaste är att hålla tyst, att a l d r i g tjalla på någon (en variant av det åttonde budet, eller helt enkelt en uppmaning att aldrig göra det Judas gjorde). Det blir ockå en sorts vardagsberättelse om maffialivet, våldet, gemenskapen, festerna, hotet, pengarna, spriten, drogerna - det enkla sättet att släcka ett människoliv. I korta sekvenser får vi del av detta liv. Stötarna ser vi aldrig, vi får bara vara med om konsekvenserna och hur de påverkar relationerna. Det blir lite för långsamt och tråkigt till sist, mest beroende på att skådespeleriet inte fungerar mer än för Robert De Niro och han har inte huvudrollen.

Bäst är all mat som tillagas och serveras och så slutlåten: "My Way" med Sid Vicious.

Woyzeck

Betyg: 4 monument

En moralisk berättelse om en god människa som inte har råd med moral. Woyzeck, en fattig, obildad soldat utnyttjas av "de goda människorna" - kaptenen, doktorn - som vore han ett djur att experimentera med. Själv säger han att de fattiga inte har råd med moral. Samtidigt är Woyzeck just så mänsklig i sin lydnad, i sin förtvivlan, i sitt underläge - medan de goda borgarna är de som egentligen är onda och omänskliga och som till slut driver honom till det dåd han själv vill undvika.

Det är teatralt och filmiskt på en och samma gång, som alla Werner Herzogs filmer. Dialogen är poetisk, långt från vardaglig, varje scen är en novell i sig och Klaus Kinski är magisk. Uppenbarelseboken 9:2 har betydelse, liksom Johannes 8 och Lukas 18:16.

Djävulsflickan från Mars

Betyg: 3 monument

En sorts proto-feministisk science-fiction från tidigt femtiotal. Skotska hedar, ett värdshus, en professor, en journalist, en förrymd fånge, ett barn och några till. Relationerna är inte så enkla, men i deras mitt landar ett flygande tefat på väg till London. Den läderklädda utomjordiska kvinnan med strålpistol kräver en ledsagare på resan och den som erbjuder tjänsten blir Kristus för världen - den som offrar sitt liv för att vi andra ska leva. 

Det handlar en del om fysik och om att ha ordet i sin makt och att den som visar sig vara Kristus för oss inte självklart är den vi tror.

Bullit

Betyg: 4 monument

En snygg film i mörka färger om polisarbetets vardag, om arbetstid och arbetsorganisation. Även om vardagen är det övervägande ryms här en söndagsgudstjänst i denna thriller om politisk korruption, mord och lögner. Det jagas i sjukhuskulvertar till fots och i bil genom San Fransiscos gator, upp och ner i backarna så fälgarna far.

Det är just det vardagliga som gör filmen så bra. Inga extravaganser, utan rakt upp och ner berättat om arbetet som polis och vad det kan innebära för lockelser och faror. Intressant också med sjukhusmiljön och en färgad kirurg som fattar avgörande beslut. Snygg diegetisk musik på nattklubb med kvinnlig jazzflöjtist (det är ju sextiotal!) Roligast är nog ändå att skurken tar på sig säkerhetsbältet när han startar biljakten. Det räddar honom dock inte.

Rebel Moon - The Scargiver

Betyg: 2 monument

Det är något som saknas. Det är relativt välgjort med en hel del snygga scener, även om det romantiska överväger. Särskilt i scenerna från skörden blir det patetiskt med svettiga människor i grova jeansbyxor som i ultrarapid skördar veteax i motljus. Ganska gräsligt! Men det är inte det romantiska som är problemet även om våldet är överromantiserat - utan det är bristen på humor. Allt är på dödligt allvar och då blir det till slut bara skrattretande.

Några äventyrare slår sig samman med en by präktiga bönder och bekämpar Imperiets imperialistiska och fascistiska skurkar. Vi har sett det både förr och bättre. Den teologiska grunden är orden om att smida om vingårdsknivarna till vapen och tvärtom, dvs både Joel 3:10 och Mika 4:3, där orden hos profeten Joel tyvärr dominerar. 

Umberto D.

Betyg: 3 monument

En klassisk skildring av fattigdom och värdighet, liksom i flera av De Sicas andra filmer: Cykeltjuven, Miraklet i Milano. Tydligast blir det i den smärtsamma scenen då den pensionerade tjänstemannen Umberto D försöker förmå sig själv att tigga för att få ihop pengar till ockerhyran. Varken kroppen, armen eller handen vet hur man gör och är högst ovilliga att prova. Han är en mycket ensam man, men vid sin sida har han en liten hund, som får hans mat på fattigbespisningen, och Maria, pigan i huset där han bor, hon får sedan det han lämnar efter sig när han ger sig av. 

I botten en samhällsskildring där klasskillnaderna växer efter kriget och de nyrika vänder sig bort från de fattiga - och därmed misslyckade - de under kriget delade vedermödorna med. Ett hårt och fientligt samhälle växer fram i Italien (och världen) på femtiotalet. Fint spelat av amatörskådespelare, men lite för långsamt och sentimentalt. Ett radband kan ge lite hopp (mycket handfast sådant), men bönen som följer är endast ett mekaniskt rabblande. 

Varulven

Betyg: 4 monument

Härliga kulisser, mycket dimma och förvridna träd. Men också en trivsam antikvitetshandel, en katedral och en romsk marknad (egentligen en begravning). Larry Talbot kommer hem till den lantegendom, Talbot Castle, som han är närmast arvinge till nu när hans äldre bror är död. Han är tveksam, men hans pappa uppmuntrar honom och vill att han ska ta över egendomen. Pappan är egentligen inte särskilt intresserad av sonen, men i att släktnamnet lever vidare. En kväll försöker Larry rädda en ung kvinna från en vargattack, han blir biten men slår ihjäl vargen. På marken ligger sedan en död man. Larry som blev biten i kampen tar över förbannelsen och blir själv en varulv. Han är till en början omedveten om det, men inser det snart. När han söker hjälp betraktar de honom som psykiskt sjuk - att han suggererar sig själv till att tro att han är en varulv. Och på ett sätt har de rätt, han är en bräcklig själ i en stor kropp.

Det är en fin skildring av en ensam man och hans brottning med psykisk ohälsa och en tvingande familjesituation, en sorts hedersförtryck. Det är betydligt mer psykologi än skräck. Slutet är i sig djupt tragiskt, men en elegant upplösning av en god berättelse där särskilt Maria Ouspenskaya gör en fin roll som den romska spåkvinnan Malena. Intressant är kommentaren om gudstron som hjälp mot det existentiella tvivlet. 

Ökenlejonet

Betyg: 4 monument

Om Italiens ockupation av Libyen och folkmordet på beduinbefolkningen, bl a genom koncentrationsläger (där de flesta gick under av svält), förgiftning av brunnar och dödande av boskap. Omar Mukthar var den frihetshjälte som i 20 år bekämpade den italienska ockupationsmakten - en fridsam koranlärare och skicklig militär strateg (här mycket övertygande spelad av Anthony Quinn). Mycket övervåld som ställs mot gentlemannaskap, mycket lögn som ställs mot hederlighet, mycket arrogans som ställs mot ödmjukhet, mycket egoism som ställs mot solidaritet. 

Det mest anmärkningsvärda är att de katolska italienarna - uppbackade av fascistiska präster - inte nämner Gud vid något tillfälle, medan de fromma beduinerna hela tiden talar om Guds vilja, omsorg och om bönens nödvändighet. För italienarna handlar det om ära, dock mest personlig sådan. Ändå är det italienarna som står för civilisation och modernitet. I deras ögon är beduinerna barbarer - filmen visar att det är precis tvärtom!