Det börjar i en sorts svensk variant av Studio Ghibli - surrande bin, fåglar i ett vackert sommarlandskap. Men så fort människorna träder in blir det sämre, och det gör de tyvärr nästan omedelbart. Om det är gestaltningen eller rösterna, eller båda tillsammans, kan jag inte avgöra - men det tappar tempo med en gång. Bättre då med djuren, räven som vi aldrig vet om vi kan lita på, nattfåglarna med röda, lysande ögon, katterna som är mer personliga än människorna och hundarna, särskilt hundarna. Men snyggast är ändå skildringen av Uppsala, fint gjort, känsligt och igenkännligt.
En berättelse om hur snällheten vinner över elakheten, hur vänskap är starkare än sarkasmer och hån och hur rätt Ordspråksboken får med sina ord "den som gräver en grop faller själv däri, den som vältrar upp en sten får den över sig." (Ord 26:27). Ändå så faller mycket på grund av just skildring av Måns och hans ansatser. De känns obegripliga, eller svårbegripliga, en sorts vuxenskämt som knappast fungerar för barn. Bäst är vänskapen med hundarna och räven (som vi inte vet om vi kan lita på).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar