Det börjar tydligt med den helige Kristoffer (Christóforos = Kristusbärare) och barnet han bär över floden har en sorts kristusdrag. Men sedan förlorar jag sammanhanget och när den döde gamle mannen bärs för att läggas bredvid sin döda bror är det istället den som bär som bär Kristi drag. Märkligt hur myten kan kastas om. Varför denne försoningsgest görs, varför hon stannar hos de gamla bröderna som i en argsint omsorg hatar varandra, trots, eller kanske tack vare, att de bor knappt hundra meter ifrån varandra på samma ursprungsgård, begriper jag inte. Inte heller parallellen med den kvinna de båda älskade. När kvinnan i nutidshistroien hänger tvätt i snö glider kameran över till en bild av den andra kvinnan vid samma tvättsträck på sommaren 50 år tidigare. Varför då? Vad har de med varandra att göra? Varför denna kontrast mellan vinter och sommar? Ansträngt mer än elegant.
Annars snö, mycket snö och en sorts skildring av det heliga hos människan - försoningen. Men jag blir inte klok på varför just Kristoffermyten är den som bär berättelsen. Han är för övrigt skyddshelgon för bilister och transportörer, det sista ganska naturligt. Bäst är all snö och musiken på mungiga.
Filmen bygger på Torgny Lindgrens roman, men är både inspelad och förflyttad till Karpaterna i västra Ukraina. Ändå västerbottniskt på något sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar