Det här är en film om skogen och sorgen. Och om döden och livet. Och om hur det är att åldras. En del scener känner jag igen från Naomi Kawasis Still the water. Inte minst den besjälade och magnifika naturen. men även om inte detta är en lika bra film så är den klart sevärd. Jag gläds åt att få ta del av den japanska kulturen, naturen och synen på livet. Som när den äldre huvudpersonen, som har någon slags demenssjukdom och inte minns så bra längre, frågar buddhistmunken tillika äldreboendets själasörjare om han lever. Äter du ris? undrar munken då. Ja, jo, det minns han att han gör. Ja, då vet du att du lever, blir svaret. Det finns ett annat svar på frågan också, att få leva i ett sammanhang med andra och känna deras värme och tröst. Här börjar hans vänskap med den nyanställda vårdaren och deras långa vandring in i sorgens skog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar