Jag minns hur jag saknade personerna i filmen när jag sett den på 1970-talet. I flera dagar tänket jag att jag skulle ringa och se om vi kunde ses igen. Sedan dess har jag försökt se om den, men inte lyckats förrän nu på Cinemateket här i Malmö.
Och den är lika bra, samma känsla av tillhörighet, samma inbjudande värme, samma vardagliga skådespeleri. Egentligen handlar filmen inte om något särskilt, mer än några halvunga människor i Frankrike som försöker leva sina liv på sitt eget sätt. Alla originella på sitt vis, alla formade av studentrevoltens misslyckande och alla vända mot framtiden. Barnen är det viktiga, särskilt då Jonas som ska födas. Det ger en stark tilltro till människans möjlighet att själv skapa och bygga ett gott samhället. Hoppfullt!
Samtidigt så oerhört tidstypisk i synen på kvinnor och barn, droger och politik - men fin och framförallt mycket ärlig.
Jag tror jag ringer och hör hur de har det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar