Det är instängt och trångt: simhallens kaklade instängdhet med duschrum och toalettbås, sovrummets kvävande värme, det fullbelamrade köket eller parkeringshusets låga tak. Till och med när de är utomhus begränsas livsutrymmet av vägar, murar eller tunnlar. I detta klaustrofobiska landskap spelas ett drama upp om manlig kärlek, passion, svek, beroende och våld. Men det är inte särskilt dramatiskt, inte särskilt spännande, utan ganska färglöst och tråkigt. Framförallt beror det på att skådespelarna inte förmår leva sina roller, det tar aldrig riktigt tag, vi blir inte delaktiga i det vi ser. Och att bara betrakta denna instängdhet och begränsning blir ointressant i längden.
Kanske blir det efter denna film än mer begripligt varför kristna homosexuella ofta just valt SvPs 90 som favoritpsalm; "Blott i det öppna har du en möjlighet". Här finns inga öppningar och då inte heller några egentliga möjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar