Det är något med ljuset, eller med mönstret på tapeten i hotellkorridoren. Men det fullkomligt ropar 40-tal. Det är storhetstid för filmen och författare med ambitioner söker sig till Los Angeles, så gör också Barton Fink som vill befria teatern och skriva för den vanliga människan. Det går inte så bra. han skriver inte något mer än en inledande mening, sedan tar skrivkrampen vid.
Det handlar nog om kreativitet, vad som driver fram en berättelse och vem som äger kreativiteten - filmbolaget eller författaren. Det är en mycket märklig berättelse om gräsliga mördare, brinnande hotellkorridorer, självgoda filmmoguler och cyniska skribenter. Men hela tiden hägrar den öppna stranden som en tillflyktsort. Kanske ska vi förstå det så att kreativitet skapas i mellanrummet mellan helvetet med de sina mördare och brinnande korridorer och paradiset med sin öppna, soldränkta strand där någon som egentligen är ouppnåelig väntar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar