Långdistanslöparen

Betyg: 4 monument

En klassisk brittisk arbetarklassskildring utifrån Alan Silitoes novell "Långdistanslöparens ensamhet". Mycket fint skådespeleri i ett drama om frihet, förtryck, klass och rätten att få göra sina egna val. En ung man placeras på en ungdomsvårdsskola där han blir uttagen till det lag som ska tävla mot den fina internatskolan i bland annat långdistanslöpning. Det vore fantastiskt för ungdomsvårdsskolan om de vann och för rektorn vore det en fjäder i hatten. Men är den kollektiva segern mer värd än den enskildes rätt att förlora? Vem har mest makt, den som tar för sig eller den som avstår?

Vackrast är när hela ungdomsvårdsskolan med grova pojkröster sjunger "Jerusalem" (som ibland kallas Englands nationalpsalm) som om det vore en revolutionär sång. Kanske är tanken att "The new Jerusalem" är den plats där arbetarna tar hand om överflödet.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Betyg: 3 monument

En brittisk version av X-Men filmerna med betydligt mindre action. Bakgrunden här är dock erfarenheten av Andra världskriget och nazisternas brott mot de som är annorlunda. De mest annorlunda, barn med osannolika gåvor, samlas i olika skolhem för att skyddas - men ondskan söker efter dem och de försöker överleva i olika tidsloopar. Utanför dessa kan de inte leva och om någon tar sig in kan det medföra katastrof eller räddning. Det är mycket välgjort och snyggt, men ganska svårt att förstå med dessa olika tidsförskjutningar och tidsupprepningar. 

Det börjar förhållandevis segt och först i andra halvan av filmen börjar det hända något. Men sammantaget blir det lite för svårt att förstå och för lite av de besynnerliga barnen och för mycket monster. Bäst är dinosaurierna under sängen (hög igenkänning!) och att huvudpersonens pappa är fågelskådare.

Gräsänklingar

Betyg: 3 monument

Kanske en av de sista filmerna som gjordes utifrån folkhemstanken: alla är välkomna och lika mycket värda; bilmekaniker, transvestiter, arkitekter... En film som fullkomligt osar av åttiotal, men har sjuttiotalets politik med sig då den är gjord 1982. Vi möter många bekanta: Gösta Ekman, Lena Nyman, Janne Carlsson, Lena Olin, Peter Harryson, Michael Segerström mfl, men det håller ändå inte hela vägen. Kul i början med de två olika männen (Janne Carlsson, Gösta Ekman) som möts som gräsänklingar på Arlanda och hur deras världar både krockar och går i varandra. Sedan blir det för mycket bröliga män och en ytterst töntig kärlekshistoria.

Bäst är alla gånger barnen! Men förutom dem när Janne Carlsson spelar trummor på allt han ser omkring sig (underbart!) och när Gösta Ekman råkar hamna i ett torgmöte för SKP.

Me, Myself & Kubrick

Betyg: 4 monument

Den mer eller mindre sanna historien om Alan Conway som under flera år på 1990-talet låtsades vara Stanley Kubrick och lurade en mängd människor, från taxichaufförer till finansiärer via dansare, designers och apotekare. En mycket märklig historia med en underbar John Malkovich som den överdrivet homosexuelle Alan Conway. Hur kunde han lyckas? Kanske genom att säga sig vilja hjälpa människor att förverkliga deras drömmar, men istället lurade han skjortan av dem. Grymt och ömsint på samma gång. 

Det refereras till Matteus 5:13 ("Ni är jorden salt") och 1 Mos 18:16-19:29 (Sodom och Gomorra), vi får vara med om en klassmässig hämnd, men roligast är de framtida filmtitlarna som Alan hittar på: "Designer Death", "All Night Perscriptions", "Darling" (med manlig huvudroll) och "3001 - A Space Odyssey".

Yessongs

Betyg: 4 monument

Om du, som jag, gillar långhåriga unga män med målade skor som spelar jätemycket gitarr och sångtexter som: "On a sailing ship to nowhere, leaving any place" eller "Lost in loosing circumstances, that's just where you are" - då är detta filmen för dig. Det är dunkelt filmat med mycket motljus mot strålkastarna (mest i grönt och rött), men kameran följer musiken väl och när den sveper över publiken blir det ännu bättre. Här slipper vi tröttsamt mellansnack, det är gitarrerna och keyboarden som talar sina egna språk. Bäst är Rick Wakeman i paljetterad mantel när han spelar Halleluja-kören ur Händels Messias på synth. 

Från en konsert på Rainbow Theatre i London 1975 - det både hörs och syns!

Knives Out

Betyg: 4 monument

En excentrisk bästsäljande kriminalföfattare hittas död i sin stora herrgård någonstans i New England. Det ser ut som ett självmord, men i och med att privatdetektiven Benoit Blanc (Daniel Craig med en eländig sydstatsdialekt) kopplats in finns det andra misstankar. Själv vet han inte vem hans uppdragsgivare är. Alla i den dödade författarens familj har skäl att vilja mörda honom, men när testamentet offentliggörs blir bilden en annan.

En klassisk brittisk deckarintrig med ett snyggt manus och flera vändor i vad vi som tittare tror. Vi får nämligen veta mer än poliserna och Benoit Blanc, men det hjälper inte - vi luras ändå. Bortom själva mordgåtan  handlar det om illegal invandring, rasism och liberal dubbelmoral (riktigt aktuellt idag!). Det roligaste är att den så "välvilliga" familjen inte kan lära sig vilket land sjuksköterskan Marta kommer från; Ecuador, Paraguay, Uruguay, Brasilien och att dom spelade Maffia förra sommaren - det har jag också spelat, med konfimander.

Conflict of Wings

Betyg: 2 monument 

I en bortglömd del av Northfolk vill RAF använda en ö fylld av vass och tom på mäniskor som målområde för skarpskjutning med missiler. Ön må vara tom på människor, men fylld av fågelliv och de lokala byborna samlar sig till motstånd. Samtidigt som en av kvinnorna som organiserar motståndet har en älskare bland flygarna.

Ganska långsamt och tråkigt. Mer flygplan än fåglar, men intressant som skildring av folkligt uppror. Filmen i sig är en problematiserng av bibelordet i Titusbrevet 3:1.