Midsommar

Betyg: 3 monument

Introduktionshistorien är bra med det amerikanska grabbgänget som ska följa med den svenska kompisen hem till Hälsingland och den jobbiga, psykiskt sköra flickvännen som kommer med trots att de andra inte vill det. Sedan, vid det tvetydiga slutet, skulle vi kunna se det som att det är precis tvärtom. Men innan dess smalnar vägarna och de blir till grässtigar i trakten kring Hårga i Hälsignland där ett sorts fascistiskt antroposofiskt, kvasireligiöst, hippiekollektiv ska fira "traditionell" midsommar. Traditionell betyder både ättestupa på riktigt, maratondans kring midsomarstång, hittepå-tai-chi, människooffer samt öl och nubbe. Det är både absurt, komiskt och obehagligt. Kanske mest komiskt, ändå, vilket nog inte är helt meningen.

Snyggt, mycket välkorreograferat med alla hippiebybor i någon sorts baltiska dräkter (åtminstone tänker jag på Baltikum, eller Ukraina), som rör sig unisont, medan de ditresta grabbgänget rör sig helt planlöst. Panikångesten känns äkta, men allt annat tycks falskt och konstruerat. Roligast är när de diskuterar fästingar. Otäckast är alla leenden mitt i ondskan och brutaliteten.