San Demetrio, London

Betyg: 4 monument

Jag är svag för brittiska krigsfilmer gjorda under eller strax efter kriget där hjältarna aldrig är befäl eller överhetspersoner utan vanligt folk med breda dialekter. Så också här. Lastfartyget San Demetrio, hemmahörande i London, lastar tankarna fulla med bensin i Texas, men bli attackerat av en tysk jagare och det brinnande skeppet överges av besättningen utanför New Foundland. En av livbåtarna kommer på avvägar i det hårda vädret och när de genomvåta, hungriga och nedfrusna siktar ett fartyg tänds hoppet. Men det är deras eget skepp de kommit tillbak till. De tar sig ombord och lyckas föra det sargade och nästan helt sjöodugliga skeppet i hamn. Ett hjältedåd utfört av frysande, hungriga sjömän som mest längtar hem.

Välgjort, kanske inte så spännande men ärligt och en fin skildring av hårt arbete och arbetsgemenskap - det vi skulle kunna kalla solidaritet. Berättelsen om molnstoden i Andra Mosebok refereras och i brist på ”The Book of Prayers” så får Bibeln och Psaltarens 23:e psalm duga vid begravningen till sjöss.

Frihetens fantom

Betyg: 4 monument

Med start hos Goya och de franska arkebuseringsplutonerna under spanska självständighetskriget undersöker Buñuel den borgerliga frihetstanken - rätten att göra det du vill och ängsligheten att göra som alla andra. Men på sitt eget absurda sätt med lösa associationer och mycket humor. Vi får möta gravskändare, en Emu, en seriemördare, två polischefer, en man som i smyg ger småflickor vykort på franska sevärdheter som vore de pornografiska, en cancerpatient, en hänsyftning på Lukas 17:2, en pansarvagn som jagar räv, fyra munkar som först ber en innerlig bön till Josef samt Herrens bön, för att sedan dricka whisky och spela kort ... Elegant flyttar sig kameran från den ena till den andra situationen genom glidningar och fokusskiftningar.

Lite svårbegripligt, men underhållande. Bäst är den högborgerliga pappan som utbrister, "Jag är så trött på symmetri" och sedan flyttar de förgyllda ljusstakarna en liten bit på spiselkransen. Roligast är nog brevbäraren som kommer klockan tre på morgonen, eller ännu hellre undervisningen på polishögkvarteret - en ren fars där poliser ständigt passerar ut och in och föreläsaren aldrig kommer till saken!

The Pale Blue Eye

Betyg: 3 monument

Det är mörkt, grått och på gränsen till svart-vitt - de enda färger vi ser är kadetternas fula blå uniformer och en och annan lykta eller några levande ljus. Ett mord har begåtts på militärakademin West Point och en tystlåten man med skarpt intellekt kallas in för att lösa mordet. Till sin hjälp tar han en av kadetterna: Edgar Allan Poe, en man som tar poesin på stort allvar, liksom det mesta här i livet. Det är också han som i slutänden löser fallet hela vägen - den lösning som uppdagas först visar sig inte vara den rätta lösningen.

Det är välgjort, lite långsamt och stundtals kvasifilosofiskt, men berättelsen är bra och komplex. Den handlar om en faders förtvivlan, om hämnd, om att verka bortom läkekonstens gräns, om desperation och djävulsdyrkan, om vad militären gör med unga pojkar och om att varje kristen människa som begår ett brott smutsar ner Kristi kropp. Roligast är de unga soldaternas överdimensionerade hattar.

Ingen fara på taket

Betyg: 3 monument

Jag såg den här filmen som barn och älskade den, men jag förstod nog inte vad den handlade om, men bara det att det var ett helt dinosaurieskelett med i filmen gjorde den sevärd. Nåja, så bra tycker jag nog inte att den är idag. För det första kan inte Cary Grant matcha Katharine Hepburn, hon är snabbare, kvickare och betydligt mer karismatisk. Han ska i och för sig vara lite tråkig och disträ, men även i den rollen kan han inte mäta sig. Det gör att filmen haltar. För det andra är hela storyn ytterst fånig, vilket väl är ett kännetecken för tidens screw-ball komedier, men inte tillräckligt fånig så att det blir absurt - som hos Bröderna Marx. Lite trevligt fånig och snäll. Vilket gör den i längden ointressant.

Det roligaste är när Cary Grant tar emot den rika änkan i dammorgonrock och plötsligt utbrister "Just now I feel so gay!". Då är vi utanför det trevliga och snälla och det blir spännande. Det är också intresant att alla hamnar i fängelse och att sheriffen knappast blir omvald, också det lite skärpa i trevligheten. Leoparderna i all ära, men de lever inte riktigt upp till bibelordet i Hosea 13:7. De är trots allt för snälla de också.

Godzilla x Kong The New Empire

Betyg: 3 monument

Ett riktigt äventyr med nya världar, okända kulturer och livsfarliga monster. Men det börjar med Kong som deppar i sin ensamhet som härskare i underjorden, dessutom har han tandvärk. I sin längtan efter sällskap råkar han på en farlig motståndare och behöver Godzillas hjälp för att klara sig och med det världen som vi känner den. 

Det är på det hela taget snyggt gjort med storartade slagsmål mellan monster; i Norra ishavet, vid pyramiderna i  Giza, i underjorden och så till sist slutstriden i Rio. Mellan dessa strider söker en grupp människor förstå vad som händer och delvis hjälpa till. I vanlig ordning är det en hjälte/hjältinna och några fåniga sidekicks. En intressant kommentar är att för att rädda världen kan de inte lita på politikerna eller big business. Det är forskarna som har lösningen - tänk Greta Thunberg! Till det kan vi lägga en referens till Mose när han ställer sig på slavarnas sida mot den makt han själv är en del av (2 Mos 2:11-12). En del av dialogen är på teckenspråk, eller sker med telepati - vilket är lite udda. Liksom att Godzilla sover i Colosseum i Rom.

Dr Mabuse

Betyg: 4 monument

Illegala spelklubbar, storslagna residens, spiritistiska seanser och oro på börsen. Allt lika elegant skildrat i starkt expressionistiska scener i denna moraliska berättelse om Dr Mabuses uppgång och fall, skildrad i tolv akter - sammanlagt fyra och en halv timme. "Det finns ingen kärlek, bara begär" - Dr Mabuses replik sent i filmen berättar mycket om vem han är: en cyniker. Och till det en cyniker med makt och inflytande (inte olik någon av dagens amerikanska tech-miljardärer fast filmen är från 1922 och handlar om andra cyniker som börjar få inflytande i efterkrigstyskland). Med ständigt nya förklädnader får han makt över människorna med hjälp av hypnos, suggestion och psykoanalys - allt för att de ska gå under. Hans mål är att överglänsa alla och han skyr inga medel. 

Det är mycket spännande och välspelat - grymma gangsters, galna genier, vackra damer, ädla hjältar och degenererade adelsmän. Roligast är ansiktstvätten, snyggast är konsten: glasfönstren hos Hull och statyerna hos greve Told.

Midsommar

Betyg: 3 monument

Introduktionshistorien är bra med det amerikanska grabbgänget som ska följa med den svenska kompisen hem till Hälsingland och den jobbiga, psykiskt sköra flickvännen som kommer med trots att de andra inte vill det. Sedan, vid det tvetydiga slutet, skulle vi kunna se det som att det är precis tvärtom. Men innan dess smalnar vägarna och de blir till grässtigar i trakten kring Hårga i Hälsignland där ett sorts fascistiskt antroposofiskt, kvasireligiöst, hippiekollektiv ska fira "traditionell" midsommar. Traditionell betyder både ättestupa på riktigt, maratondans kring midsomarstång, hittepå-tai-chi, människooffer samt öl och nubbe. Det är både absurt, komiskt och obehagligt. Kanske mest komiskt, ändå, vilket nog inte är helt meningen.

Snyggt, mycket välkorreograferat med alla hippiebybor i någon sorts baltiska dräkter (åtminstone tänker jag på Baltikum, eller Ukraina), som rör sig unisont, medan de ditresta grabbgänget rör sig helt planlöst. Panikångesten känns äkta, men allt annat tycks falskt och konstruerat. Roligast är när de diskuterar fästingar. Otäckast är alla leenden mitt i ondskan och brutaliteten.

Riverdance

Betyg: 3 monument 

Alla dansar, precis alla dansar riverdance: människor i alla åldrar och från olika delar av världen, grodor, får, fåglar och Megaloceros gigantei - de sistnämnda är utdöda jättehjortar, även kallad irländska älgar. Det är jättehjortarna som lärt människorna att dansa och så länge dansen dansas fylls floderna av liv. Eller snarare så att dansen är en fortsättning på flodernas strömmande liv. Om hjortarna faller offer för ”Jägaren”, ondskan förklädd, så upphör floderna, dansen och livet. Men den som ger sitt liv för andra kan motverka Jägarens exploaterande egoism. 

Lite stolpigt tecknade människor, ser mest ut som trädockor, men hjortarna är fina. Mycket irländsk mytologi och irländsk kultur, t ex hurling, i en allmänmänsklig saga om sorg och att våga vara den du är. Bäst är när grodynglen får ben.

The Old Guard 2

Betyg: 4 monument

Stora frågor, mycket action. Den lilla gruppen av odödliga som vi mött i  The Old Guard visar sig inte vara så ensamma som de tror och de är inte heller på samma sida i kampen mellan godhet och ondska. Mer komplex än den första filmen och betydligt mörkare, inte bara vad gäller ljussätning utan också tematiskt.

Sviken vänskap, svikna löften står i centrum, liksom ett visst berättigat hat mot mänskligheten. Meningen med döden diskuteras och minnen från den som var med vid Jesu korsfästelse blir tydliga inför krucifixet. Bäst är att de rör sig över en så stor del av världen, från Kroatien til Indonesien och Korea. Och så är det intresant att se att Uma Thurman fortfarade kan slåss med svärd.

American Pop

Betyg: 4 monument

USA:s nittonhundratalshistoria skildrad genom populärmusik och berättad som en släkthistoria med start hos ryska, judiska immigranter. På något vis löper bönen genom hela denna profana historia - från pappan som måste avsluta bönen och därför blir ett offer för tsarens kosacker till sonsonsonen som springer förbi en synagoga i slutscenen där bönen fortsätter. Det är mycket vackert så.

Snyggt tecknat med fantastiskt soundtrack: Elvis Presley, Bob Dylan, Jimi Hendrix, Janis Joplin, The Doors, Grace Slick, Lou Reed, Sex Pistols (?) - för att inte tala om all tidig jazz och blues som jag inte kan eller känner igen. Musiken, den musik som kan förändra människor och samhällen skapas genom smärta och förluster. Kanske är det sant, kanske en romantisk idé, men den bär filmen igenom. 

Glasnyckeln

Betyg: 3 monument

I min barndom sa vi ofta "spela inte Allan", när någon gjorde sig till. Det visar sig att det handlade om den amerikanske skådespelaren Alan Ladd, som har huvudrollen här. En skådespelare med minimal mimik - han går genom filmen lika utrryckslöst ointresserad. Oavsett om det handlar om brott, politik eller kärlek ändrar han inte en min. Han ler aldrig. Som handgången man åt en tvivelaktig politiker som vill bli rumsren är han bra. Han är tunn, liten och stenhård. En man som vet när en välriktad sprak på smalbenen är på plats. I en härva av korruption, politik och gangstervälde försöker han vara renhårig. Det kompliceras av två syskonpar som bryter gränserna mellan det civila samhället och de kriminella. En intressant idé. Allt efter en roman av Dashiell Hammet. Upplösningen är sedan både väntad och oväntad. Bäst är nog ändå Donald Macbride som åklagare Farr.