Dr Mabuse

Betyg: 4 monument

Illegala spelklubbar, storslagna residens, spiritistiska seanser och oro på börsen. Allt lika elegant skildrat i starkt expressionistiska scener i denna moraliska berättelse om Dr Mabuses uppgång och fall, skildrad i tolv akter - sammanlagt fyra och en halv timme. "Det finns ingen kärlek, bara begär" - Dr Mabuses replik sent i filmen berättar mycket om vem han är: en cyniker. Och till det en cyniker med makt och inflytande (inte olik någon av dagens amerikanska tech-miljardärer fast filmen är från 1922 och handlar om andra cyniker som börjar få inflytande i efterkrigstyskland). Med ständigt nya förklädnader får han makt över människorna med hjälp av hypnos, suggestion och psykoanalys - allt för att de ska gå under. Hans mål är att överglänsa alla och han skyr inga medel. 

Det är mycket spännande och välspelat - grymma gangsters, galna genier, vackra damer, ädla hjältar och degenererade adelsmän. Roligast är ansiktstvätten, snyggast är konsten: glasfönstren hos Hull och statyerna hos greve Told.

Midsommar

Betyg: 3 monument

Introduktionshistorien är bra med det amerikanska grabbgänget som ska följa med den svenska kompisen hem till Hälsingland och den jobbiga, psykiskt sköra flickvännen som kommer med trots att de andra inte vill det. Sedan, vid det tvetydiga slutet, skulle vi kunna se det som att det är precis tvärtom. Men innan dess smalnar vägarna och de blir till grässtigar i trakten kring Hårga i Hälsignland där ett sorts fascistiskt antroposofiskt, kvasireligiöst, hippiekollektiv ska fira "traditionell" midsommar. Traditionell betyder både ättestupa på riktigt, maratondans kring midsomarstång, hittepå-tai-chi, människooffer samt öl och nubbe. Det är både absurt, komiskt och obehagligt. Kanske mest komiskt, ändå, vilket nog inte är helt meningen.

Snyggt, mycket välkorreograferat med alla hippiebybor i någon sorts baltiska dräkter (åtminstone tänker jag på Baltikum, eller Ukraina), som rör sig unisont, medan de ditresta grabbgänget rör sig helt planlöst. Panikångesten känns äkta, men allt annat tycks falskt och konstruerat. Roligast är när de diskuterar fästingar. Otäckast är alla leenden mitt i ondskan och brutaliteten.

Riverdance

Betyg: 3 monument 

Alla dansar, precis alla dansar riverdance: människor i alla åldrar och från olika delar av världen, grodor, får, fåglar och Megaloceros gigantei - de sistnämnda är utdöda jättehjortar, även kallad irländska älgar. Det är jättehjortarna som lärt människorna att dansa och så länge dansen dansas fylls floderna av liv. Eller snarare så att dansen är en fortsättning på flodernas strömmande liv. Om hjortarna faller offer för ”Jägaren”, ondskan förklädd, så upphör floderna, dansen och livet. Men den som ger sitt liv för andra kan motverka Jägarens exploaterande egoism. 

Lite stolpigt tecknade människor, ser mest ut som trädockor, men hjortarna är fina. Mycket irländsk mytologi och irländsk kultur, t ex hurling, i en allmänmänsklig saga om sorg och att våga vara den du är. Bäst är när grodynglen får ben.

The Old Guard 2

Betyg: 4 monument

Stora frågor, mycket action. Den lilla gruppen av odödliga som vi mött i  The Old Guard visar sig inte vara så ensamma som de tror och de är inte heller på samma sida i kampen mellan godhet och ondska. Mer komplex än den första filmen och betydligt mörkare, inte bara vad gäller ljussätning utan också tematiskt.

Sviken vänskap, svikna löften står i centrum, liksom ett visst berättigat hat mot mänskligheten. Meningen med döden diskuteras och minnen från den som var med vid Jesu korsfästelse blir tydliga inför krucifixet. Bäst är att de rör sig över en så stor del av världen, från Kroatien til Indonesien och Korea. Och så är det intresant att se att Uma Thurman fortfarade kan slåss med svärd.

American Pop

Betyg: 4 monument

USA:s nittonhundratalshistoria skildrad genom populärmusik och berättad som en släkthistoria med start hos ryska, judiska immigranter. På något vis löper bönen genom hela denna profana historia - från pappan som måste avsluta bönen och därför blir ett offer för tsarens kosacker till sonsonsonen som springer förbi en synagoga i slutscenen där bönen fortsätter. Det är mycket vackert så.

Snyggt tecknat med fantastiskt soundtrack: Elvis Presley, Bob Dylan, Jimi Hendrix, Janis Joplin, The Doors, Grace Slick, Lou Reed, Sex Pistols (?) - för att inte tala om all tidig jazz och blues som jag inte kan eller känner igen. Musiken, den musik som kan förändra människor och samhällen skapas genom smärta och förluster. Kanske är det sant, kanske en romantisk idé, men den bär filmen igenom. 

Glasnyckeln

Betyg: 3 monument

I min barndom sa vi ofta "spela inte Allan", när någon gjorde sig till. Det visar sig att det handlade om den amerikanske skådespelaren Alan Ladd, som har huvudrollen här. En skådespelare med minimal mimik - han går genom filmen lika utrryckslöst ointresserad. Oavsett om det handlar om brott, politik eller kärlek ändrar han inte en min. Han ler aldrig. Som handgången man åt en tvivelaktig politiker som vill bli rumsren är han bra. Han är tunn, liten och stenhård. En man som vet när en välriktad sprak på smalbenen är på plats. I en härva av korruption, politik och gangstervälde försöker han vara renhårig. Det kompliceras av två syskonpar som bryter gränserna mellan det civila samhället och de kriminella. En intressant idé. Allt efter en roman av Dashiell Hammet. Upplösningen är sedan både väntad och oväntad. Bäst är nog ändå Donald Macbride som åklagare Farr.