The Irishman

Betyg: 4 monument

Det börjar med en fin kameraåkning genom vårdhemmet, där de katolska detaljerna sticker ut. Kameran söker upp Frank "the Irishman" Sheeran (Robert De Niro) där han sitter i sin rullstol och han får berätta om sitt liv som maffians lejda mördare (a "wall painter") och de män han sett upp till; Russel Buffalino (Joe Pesci) och Jimmy Hoffa (Al Pacino). Det blir till en ganska vardaglig skildring av ett Amerika präglat av våld, utpressning, svågerpolitik, mutor, mord, lojalitet, vänskap, korruption och makt. Frank sörjer att kontakten med äldsta dottern brutits helt, men ångrar i stort sett inget - inte ens i bikten där prästen försöker få honom att uttrycka någon form av medkänsla med sina offer, eller deras familjer.

En bred berättelse om en tid som tog slut vid skiftet mellan 70- och 80-tal. En berättelse vi sett förut; Gudfadern-filmerna exempelvis, men intressant då den uppehåller sig kring amerikansk fackföreningsrörelse, så olik den svenska. Väl berättat, med snygga filmiska avvikningar och ytterst välspelat där Joe Pesci lyser starkast. Annars är det lite för långt och lite för vardagligt. Dramat håller inte hela vägen. Roligast är att Jimmy Hoffa och Frank umgås så mycket i pyjamas. Intressant är att Joey Gallo "Crazy Joe" finns med och är ganska otrevlig, medan han skildras som en romantisk hjälte av Bob Dylan i sången "Joey" (från "Desire").