Rödskägg

Betyg: 4 monument

En nyutexaminerad läkare i tidigt japanskt artonhundratal förväntar sig en fin tjänst hos shogunen med både bra lön och anseende, men hamnar på ett fattigsjukhus bland de mest utarmade och förtvivlade. Han kämpar emot placeringen och menar att det rör sig om en konspiration. Hur det är med det vet vi inte, men vi ser hur han efterhand mjuknar och hur patienterna och chefen för sjukhuset, den radikale och karismatiske äldre läkaren "Rödskägg", får honom att öppna ögonen för världen; dess orättvisor, dess lycka och dess olycka.

Det är elegant berättat, vackert filmat med flera långsamma, tysta scener där ansiktena talar mer än ord. På sitt vis är filmen en skildring av det som kallas patientcentrerad vård, vilket är den grundläggande vårdideologin i Sverige idag. Spännande att det sades och skildrades redan 1965. Jag tiltalas också av Rödskäggs syn på medicin när den unge läkaren hävdar att en viss medicin är hans, på så vis att vem som helt inte kan distribuera den; "Medicinen är ingens. Den tillhör alla". Tänk om det vore förhärskande inom läkemedelsindustrin! Kurosawa har alltid varit inspirerad av Europa och kanske har Rödskägg en sorts kristusliknande roll både gentemot de fattiga och sjuka och mot sin unga kollega.

Boz 'n the Hood

Betyg: 3 monument

Det är i grunden en mycket amerikansk berättelse och som sådan då också en moralisk berättelse som börjar med ett tydligt stopp-tecken och sedan fortsätter med en skildring av våldet i de svarta stadsdelarna i Los Angeles. Budskapet är övertydligt och skrivs också ut i slutet före sluttexterna: De flesta svarta amerikaner som dödas blir dödade av andra svarta. Tyvärr så går pedagogiken före dramatiken, det blir rätt långsamt, tillrättalagt och lite tråkigt trots att det handlar om våld, kriminalitet och socialpolitik. Mycket prat, ganska lite handling.

Tre pojkar möts i lägre skolåldern, blir vänner, utforskar omgivningarna och möter våldet som är ständigt närvarande. Sedan hoppar filmen framåt och vi möter dem som unga vuxna, nu tydligt profilerade: den sportige, loosern som dras åt det kriminella och den ordentlige. Bakom sig har de föräldrar som mer eller mindre lyckat försöker få dem att hantera sina liv där våld och rasförtryck är en del av systemet. Gudstron diskuteras, men den har förvånansvärt liten plats i ungdomarnas liv. Bäst är barnskådespelarna i filmens inledande del.

Nude on the Moon

Betyg: 2 monument

Det finns en mycket märklig subgenre inom amerikansk B-film: nudistfilmer. Dåligt gjorda filmer som hålls samman av att en stor del av ensemblen är nakna, eller delvis nakna - det är ju ändå femtio och sextiotal då filmerna gjordes och de visades på biografer. I denna film tar sig två rymdforskare till månen med en privat rymdraket. Månen visar sig vara en paradisisk trädgård befolkad av vackra människor som enbart går omkring i en sorts små halvgenomskinliga plastbyxor. På många vis påminner det om det klassiska kristna paradiset, med rara barn, inga faror och tråkiga lekar - att de inte har kläder på sig har ringa betydelse. Känslan de förmedlar är ändå prydhet och oskuld, det är varken pornografiskt eller sexuellt. När våra vänner astronauterna ska tillbaka til jorden får de inte med sig sin kamera eller något annat bevis för vad de varit med om och vi anar att alltihop kan ha varit en dröm ...

Roligast, förutom de helt vansinninga rymddräkterna, är att den ene berättar att han varit på bio kvällen före och vi får se biografen skymta förbi: filmen de visar är "Hideout in the Sun", en annan nudistfilm gjord av samma regissör; Doris Wishman.

Jakten mot nollpunkten

Betyg: 4 monument

Det börjar i vackert morgonljus och slutar i en explosion. Men egentligen är det en stillsam film, trots de höga farterna. Krigsveteranen och för detta polisen Kowalski (Barry Newman) slår vad om att kunna köra en bil från Colorado till San Fransisco på femton timmar. Med kroppen fylld av droger ger han sig av och blir snart uppmärksammad av The Higway Patrol, som jagar honom från delstat till delstat. På sin sida har han en blind, svart radiopratare som avlyssnar polisradion och genom etern håller Kowalski uppdaterad om var polispatrullerna är. Det är svårmodigt, snyggt och väldigt mycket tidigt, amerikanskt sjuttiotal. Den tid då det var revolutionärt att köra bil genom öknen. Den tiden är förbi.

Jag är svag för den här sortens film, stillsamma och tystlåtna män som kör bil genom USA, typ Fortare än döden, (som också hade kunnat vara den här filmens titel). Varför vet jag inte, kanske en sorts romantik kring de väldiga vidderna, de stora avstånden och de udda människorna som dyker upp efter vägen. Kanske är det en kommentar till Jesaja 35:1 "Öknen och ödemarken ska jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma.", men i så fall en mörk kommentar. Bäst är soundtracket; mycket fin soulmusik.

The Irishman

Betyg: 4 monument

Det börjar med en fin kameraåkning genom vårdhemmet, där de katolska detaljerna sticker ut. Kameran söker upp Frank "the Irishman" Sheeran (Robert De Niro) där han sitter i sin rullstol och han får berätta om sitt liv som maffians lejda mördare (a "wall painter") och de män han sett upp till; Russel Buffalino (Joe Pesci) och Jimmy Hoffa (Al Pacino). Det blir till en ganska vardaglig skildring av ett Amerika präglat av våld, utpressning, svågerpolitik, mutor, mord, lojalitet, vänskap, korruption och makt. Frank sörjer att kontakten med äldsta dottern brutits helt, men ångrar i stort sett inget - inte ens i bikten där prästen försöker få honom att uttrycka någon form av medkänsla med sina offer, eller deras familjer.

En bred berättelse om en tid som tog slut vid skiftet mellan 70- och 80-tal. En berättelse vi sett förut; Gudfadern-filmerna exempelvis, men intressant då den uppehåller sig kring amerikansk fackföreningsrörelse, så olik den svenska. Väl berättat, med snygga filmiska avvikningar och ytterst välspelat där Joe Pesci lyser starkast. Annars är det lite för långt och lite för vardagligt. Dramat håller inte hela vägen. Roligast är att Jimmy Hoffa och Frank umgås så mycket i pyjamas. Intressant är att Joey Gallo "Crazy Joe" finns med och är ganska otrevlig, medan han skildras som en romantisk hjälte av Bob Dylan i sången "Joey" (från "Desire").

Varelserna

Betyg: 3 monument

Skrivandet står i centrum; skrivande, ord och kommunikation. En kvinna som blivt stum i en bilolycka, orsakad av hennes man, komunicerar med skrivna meddelanden. Hennes man är, förstås, författare och använder invånarna i den lilla franska byn vid havet där de bor i sitt skrivande. Efterhand blandas verkligheten samman med hans skrivna fantasier och vi kan inte särskilja vad som är verklighet och vad som är påhittat. Det är både realistiskt och smått absurt; han pratar med hästar och kaniner som svarar honom och spelar en sorts schack med en ondsint vetenskapsman där invånarna i byn är schackpjäserna. Men han handlar också i affären som alla andra, möter grannar på gatan och lever vardagsliv.

Det är väldigt snyggt gjort, men mer märkligt än bra. Det är ändå ett gott försök att skildra den kreativa processen - där det manliga intellektet går vilse i sig själv, medan kvinnan föder och med det kommer språket till henne. Intressant och svårtolkad. Agnès Varda har gjort enklare filmer än denna.

 

Total Recall

Betyg: 4 monument

Caderon's pjäs från 1635 "La vida es sueño" (Livet en dröm) skulle kunna vara mottot för denna science-fiction från 1990 där vi i en framtid möter en till synes vanlig byggnadsarbetare som har problem med mardrömmar. För att hantera dem söker han upp ett företag som erbjuder semesterresor i sömnen, dvs mentala upplevelser som fungerar lika verkligt som reellt upplevda. Han önskar resa till Mars, där hans mardrömmar utspelas, för att kunna förstå vad som ligger bakom. Men han klarar inte av att bli sövd på det viset, rusar därifrån och inser att han är jagad. Senare framstår han som en hemlig agent och han lyckas ta sig till Mars förklädd och där få kontakt med motståndsrörelsen till den fascistiske diktatorn över planeten. Inget är som det ser ut, vänner är förrädare, motståndare vänner och hur ska vi veta vad som är dröm och vad som är verklighet?

Mycket bra story som bygger på en novell av Phlip K. Dick och bra skådespeleri, till och med av Arnold Schwarzenegger. Till detta en enkel, men effektfull scenografi som en blandning av futurism och vardagsrealism. I grunden handlar det om identitet, vem är jag, hur blir jag den jag ska vara, hur vet jag att jag är jag. Ett av svaret ges genom kristendomen: Du blir den du är genom att vara till för andra. Vackrast är bilderna över Mars röda landskap (bilden). Roligast är "Johnnycab", en robotiserad taxirörelse.