Den sista dalen

Betyg: 4 monument

Inledningen är skräckfylld; svält, plundring, våld, övergrepp, pest, död och desperat flykt. Det är sextonhundratal, 30-åriga kriget rasar och rövarband med legoknektar härjar bland den hårt prövade befolkningen i södra Tyskland. En man utan religionstillhörighet försöker undkomma knektarna och finner en by i en bortglömd alpdal som skonats från krigets fasor. Men soldaterna är honom i hälarna och även de hittar dalen. Dalen blir bibellöftenas förlovade land där även soldaterna för en stund får vara lite mer mänskliga. Men det har ett pris.

En berättelse om religionskrig och möten över religionsgränserna. Grymt och löftesrikt på samma gång. Det ska gå att leva tillsammans, men det är svårt. Kanske är det så att det som står ivägen är just religionen, dogmerna, ritualerna, försanthållandena. Först när vi förstår att Gud dog i Magdeburg, då staden brandskattades, kan kontrahenterna mötas. Att slutreplikerna blir så smärtsamma och så mänskliga beror nog på just det - att rättfärdigheten inte längre har med Gud utan med människor att göra. Fint skådespeleri av Omar Sharif och Michael Caine, men bäst (och största överraskningen) är ändå Per Oscarsson som den lokale byprästen.

Ett rep och en colt

Beyg: 4 monument

Trots den ointressanta titeln - som skulle passat vilken Western som helst  - är det en sevärd film, denna den första franska Western jag sett. Det franska märks, förutom språket, i att kameran är mer sysselsatt med ansikten och blickar än i amerikansk westerntradition, det handlar mer om relationer än revolvrar o c h när det ska bjudas på frukost så ställs det naturligtvis fram en rund vit skål till kaffet och frasigt vitt bröd till det, inget kaffe i plåtmugg här inte! Annars en berättelse om hämnd, en hämnd som går för långt och drabbar alla inblandade. På så vis en påminnelse om Jesu ord om förlåtelse istället för hämnd, men de bibelord vi får till livs är från Predikaren 12: 6-8 om alltings meningslöshet.

Det är snyggt filmat, knappt någon dialog, mycket ansikten, mycket blickar och vi får veta vad cowboys (eller liknande) gör på kvällarna när de är lediga; en sorts vardagsliv. Bäst är middagsscenen där allas blickar söker den nyanställde förmannen Manuel och alla utom vi och han vet vad som ska hända. Det är elegant upplagt och vi blir lika förvånade som Manuel. Slutet är också det överraskande i sin våldsamhet, men följdriktigt.

Den yttersta domen - Livsdramat Andrej Rubljov

Betyg: 5 monument

När vi i filmens sista minuter får se detaljer från åldrade ikoner förstår vi att vi ska betrakta hela filmen som en ikon. Kanske inte som en kristusikon, utan som en ikon med människan i centrum men öppen mot himlen. Liv, död, konst och gudstro följer Andrej Rubljov under hans vandring genom Ryssland under fjortonhundratalets första kvartal. Andrej är i sin livstid en berömd ikonmålare och får i updrag att måla katedralens väggar. Men uppdraget blir svårt.

Det är en mäktigt vacker fresk över ett feodalt Ryssland där våldet är lika nära som naturen, elden och regnet. Allt fångat med ett fantastiskt foto. Kameran stannar upp vid en hästs huvud, ett ansikte i skugga, ett barn som äter ett ägg, en trädstam grov och hård, ett vattendrag flyktigt och flyende ... Men vackrast är nog skildringen av vad det är att vara människa som går igenom filmens alla nio berättelser. Tydligast gestaltat i slutscenen när den stumme Andrej talar igen för att trösta den unge klockgjutaren Boris - han som givit glädje åt människorna.

Cromwell

Betyg: 4 monument

En brittisk storfilm med storslagna landskap, bataljer och mängder av statister - men i grunden ett kammardrama om kampen om makten mellan Kungen, Charles I (Alec Guinness) och parlamentet genom Oliver Cromwell (Richard Harris). Det handlar om demokrati, om att kämpa mot tyranniet och som en av hstoriens stora ironier, bli den du bekämpade. Snyggt gjort. Snyggt manus, snyggt skådespeleri, snygga kostymer och snygg musik - dock var det bara kostymerna som vann en Oscar. 

Det är spännande att se en film som har sin utgångspunkt i liturgin och som sedan följs av att de kristna uttalandena staplas på varandra - från bägge sidor. Tidigt i filmen säger Cromwell: "Alla parter i ett krig säger sig ha Gud på sin sida, men frågan Gud har att ställa sig är vem som står på Guds sida." Cromwell framstår trots allt som den gode revolutionären och folkhjälten, långt från den bild som ges i "Jagad av rebellerna" som gjordes 13 år tidigare. Men nu har sextiotalet passerat med all sin politik och upprorsmannen blir hjälte. Det mest fascinerande är fårskocken mitt på slagfältet vid Edgehill och hur prästerna på bägge sidor med ungeför samma bibelord och bön ber om seger för sin sida. Bäst är Alec Guiness bekymmersrynkor, det är inte lätt att vara kung! Trots den påkostade produktionen är filmen inte helt historiskt korrekt. Men som film är den helt korrekt.

 

Rödskägg

Betyg: 4 monument

En nyutexaminerad läkare i tidigt japanskt artonhundratal förväntar sig en fin tjänst hos shogunen med både bra lön och anseende, men hamnar på ett fattigsjukhus bland de mest utarmade och förtvivlade. Han kämpar emot placeringen och menar att det rör sig om en konspiration. Hur det är med det vet vi inte, men vi ser hur han efterhand mjuknar och hur patienterna och chefen för sjukhuset, den radikale och karismatiske äldre läkaren "Rödskägg", får honom att öppna ögonen för världen; dess orättvisor, dess lycka och dess olycka.

Det är elegant berättat, vackert filmat med flera långsamma, tysta scener där ansiktena talar mer än ord. På sitt vis är filmen en skildring av det som kallas patientcentrerad vård, vilket är den grundläggande vårdideologin i Sverige idag. Spännande att det sades och skildrades redan 1965. Jag tiltalas också av Rödskäggs syn på medicin när den unge läkaren hävdar att en viss medicin är hans, på så vis att vem som helst inte kan distribuera den; "Medicinen är ingens. Den tillhör alla". Tänk om det vore förhärskande inom läkemedelsindustrin! Kurosawa har alltid varit inspirerad av Europa och kanske har Rödskägg en sorts kristusliknande roll både gentemot de fattiga och sjuka och mot sin unga kollega.

Boyz 'n the Hood

Betyg: 3 monument

Det är i grunden en mycket amerikansk berättelse och som sådan då också en moralisk berättelse som börjar med ett tydligt stopp-tecken och sedan fortsätter med en skildring av våldet i de svarta stadsdelarna i Los Angeles. Budskapet är övertydligt och skrivs också ut i slutet före sluttexterna: De flesta svarta amerikaner som dödas blir dödade av andra svarta. Tyvärr så går pedagogiken före dramatiken, det blir rätt långsamt, tillrättalagt och lite tråkigt trots att det handlar om våld, kriminalitet och socialpolitik. Mycket prat, ganska lite handling.

Tre pojkar möts i lägre skolåldern, blir vänner, utforskar omgivningarna och möter våldet som är ständigt närvarande. Sedan hoppar filmen framåt och vi möter dem som unga vuxna, nu tydligt profilerade: den sportige, loosern som dras åt det kriminella och den ordentlige. Bakom sig har de föräldrar som mer eller mindre lyckat försöker få dem att hantera sina liv där våld och rasförtryck är en del av systemet. Gudstron diskuteras, men den har förvånansvärt liten plats i ungdomarnas liv. Bäst är barnskådespelarna i filmens inledande del.

Nude on the Moon

Betyg: 2 monument

Det finns en mycket märklig subgenre inom amerikansk B-film: nudistfilmer. Dåligt gjorda filmer som hålls samman av att en stor del av ensemblen är nakna, eller delvis nakna - det är ju ändå femtio och sextiotal då filmerna gjordes och de visades på biografer. I denna film tar sig två rymdforskare till månen med en privat rymdraket. Månen visar sig vara en paradisisk trädgård befolkad av vackra människor som enbart går omkring i en sorts små halvgenomskinliga plastbyxor. På många vis påminner det om det klassiska kristna paradiset, med rara barn, inga faror och tråkiga lekar - att de inte har kläder på sig har ringa betydelse. Känslan de förmedlar är ändå prydhet och oskuld, det är varken pornografiskt eller sexuellt. När våra vänner astronauterna ska tillbaka til jorden får de inte med sig sin kamera eller något annat bevis för vad de varit med om och vi anar att alltihop kan ha varit en dröm ...

Roligast, förutom de helt vansinninga rymddräkterna, är att den ene berättar att han varit på bio kvällen före och vi får se biografen skymta förbi: filmen de visar är "Hideout in the Sun", en annan nudistfilm gjord av samma regissör; Doris Wishman.

Jakten mot nollpunkten

Betyg: 4 monument

Det börjar i vackert morgonljus och slutar i en explosion. Men egentligen är det en stillsam film, trots de höga farterna. Krigsveteranen och för detta polisen Kowalski (Barry Newman) slår vad om att kunna köra en bil från Colorado till San Fransisco på femton timmar. Med kroppen fylld av droger ger han sig av och blir snart uppmärksammad av The Higway Patrol, som jagar honom från delstat till delstat. På sin sida har han en blind, svart radiopratare som avlyssnar polisradion och genom etern håller Kowalski uppdaterad om var polispatrullerna är. Det är svårmodigt, snyggt och väldigt mycket tidigt, amerikanskt sjuttiotal. Den tid då det var revolutionärt att köra bil genom öknen. Den tiden är förbi.

Jag är svag för den här sortens film, stillsamma och tystlåtna män som kör bil genom USA, typ Fortare än döden, (som också hade kunnat vara den här filmens titel). Varför vet jag inte, kanske en sorts romantik kring de väldiga vidderna, de stora avstånden och de udda människorna som dyker upp efter vägen. Kanske är det en kommentar till Jesaja 35:1 "Öknen och ödemarken ska jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma.", men i så fall en mörk kommentar. Bäst är soundtracket; mycket fin soulmusik.

The Irishman

Betyg: 4 monument

Det börjar med en fin kameraåkning genom vårdhemmet, där de katolska detaljerna sticker ut. Kameran söker upp Frank "the Irishman" Sheeran (Robert De Niro) där han sitter i sin rullstol och han får berätta om sitt liv som maffians lejda mördare (a "wall painter") och de män han sett upp till; Russel Buffalino (Joe Pesci) och Jimmy Hoffa (Al Pacino). Det blir till en ganska vardaglig skildring av ett Amerika präglat av våld, utpressning, svågerpolitik, mutor, mord, lojalitet, vänskap, korruption och makt. Frank sörjer att kontakten med äldsta dottern brutits helt, men ångrar i stort sett inget - inte ens i bikten där prästen försöker få honom att uttrycka någon form av medkänsla med sina offer, eller deras familjer.

En bred berättelse om en tid som tog slut vid skiftet mellan 70- och 80-tal. En berättelse vi sett förut; Gudfadern-filmerna exempelvis, men intressant då den uppehåller sig kring amerikansk fackföreningsrörelse, så olik den svenska. Väl berättat, med snygga filmiska avvikningar och ytterst välspelat där Joe Pesci lyser starkast. Annars är det lite för långt och lite för vardagligt. Dramat håller inte hela vägen. Roligast är att Jimmy Hoffa och Frank umgås så mycket i pyjamas. Intressant är att Joey Gallo "Crazy Joe" finns med och är ganska otrevlig, medan han skildras som en romantisk hjälte av Bob Dylan i sången "Joey" (från "Desire").

Varelserna

Betyg: 3 monument

Skrivandet står i centrum; skrivande, ord och kommunikation. En kvinna som blivt stum i en bilolycka, orsakad av hennes man, komunicerar med skrivna meddelanden. Hennes man är, förstås, författare och använder invånarna i den lilla franska byn vid havet där de bor i sitt skrivande. Efterhand blandas verkligheten samman med hans skrivna fantasier och vi kan inte särskilja vad som är verklighet och vad som är påhittat. Det är både realistiskt och smått absurt; han pratar med hästar och kaniner som svarar honom och spelar en sorts schack med en ondsint vetenskapsman där invånarna i byn är schackpjäserna. Men han handlar också i affären som alla andra, möter grannar på gatan och lever vardagsliv.

Det är väldigt snyggt gjort, men mer märkligt än bra. Det är ändå ett gott försök att skildra den kreativa processen - där det manliga intellektet går vilse i sig själv, medan kvinnan föder och med det kommer språket till henne. Intressant och svårtolkad. Agnès Varda har gjort enklare filmer än denna.

 

Total Recall

Betyg: 4 monument

Calderon's pjäs från 1635 "La vida es sueño" (Livet en dröm) skulle kunna vara mottot för denna science-fiction från 1990 där vi i en framtid möter en till synes vanlig byggnadsarbetare som har problem med mardrömmar. För att hantera dem söker han upp ett företag som erbjuder semesterresor i sömnen, dvs mentala upplevelser som fungerar lika verkligt som reellt upplevda. Han önskar resa till Mars, där hans mardrömmar utspelas, för att kunna förstå vad som ligger bakom. Men han klarar inte av att bli sövd på det viset, rusar därifrån och inser att han är jagad. Senare framstår han som en hemlig agent och han lyckas ta sig till Mars förklädd och där få kontakt med motståndsrörelsen till den fascistiske diktatorn över planeten. Inget är som det ser ut, vänner är förrädare, motståndare vänner och hur ska vi veta vad som är dröm och vad som är verklighet?

Mycket bra story som bygger på en novell av Phlip K. Dick och bra skådespeleri, till och med av Arnold Schwarzenegger. Till detta en enkel, men effektfull scenografi som en blandning av futurism och vardagsrealism. I grunden handlar det om identitet, vem är jag, hur blir jag den jag ska vara, hur vet jag att jag är jag. Ett av svaret ges genom kristendomen: Du blir den du är genom att vara till för andra. Vackrast är bilderna över Mars röda landskap (bilden). Roligast är "Johnnycab", en robotiserad taxirörelse.