Conan förgöraren

Betyg: 3 monument

Det är åttiotal och samtidigt en tidsålder som aldrig funnits. Conan (Arnold Schwarzenegger) går med på att hjälpa en ung prinsessa att finna en dold, magisk sten, som visar sig vara ett hot mot hennes liv. Till sin hjälp har han diverse udda krigare, bl a Wilton Chamberlain (2.16 m lång basketspelare), Mako och Grace Jones. Det blir många strider, men inte så mycket dialog. Conan talar knappast alls, vilket ju är en del av hans charm. Det är bra gjort med märkliga kostymer och snygga miljöer och som tur är är det inte på fullt allvar. 

Intressant med svarta svanar i det magiska slottet, annars ett försvar för det mänskliga i en tidsålder då människovärdet inte tycks stå så högt i kurs. Conan är en god man, ändå och hans längtan till sitt eget kungarike är nästan näpen.

Lola

Betyg: 4 monument

Det börjar ytterst elegant; bilen, hatten, cigarren, strandpromenaden allt är mycket elegant och efterhand som bilen kör fortare trappas musiken upp. Snyggt! Sedan följer en mycket elegant film med eleganta skådespelare, elegant dialog och en elegant berättelse om efterkrigstidens längtan, tristess och weltschmerz. Slutscenen är även den oerhört elegant. Allt är så lätt och samtidigt så vardagligt.

En ung man som inte vill arbeta, en ensamstående mamma som dansar för och med amerikanska soldater och en återvändare som blivit rik. Alla tre berör de varandra på olika sätt, både medvetet och omedvetet. Finast är när Lolas danskamrater tar farväl av hennes son och kallar honom var och en olika namn. Viktigast är repliken: "Säg aldrig emot ett barn" som får mig att tänka på Kyrkoordningen för Svenska kyrkan där det tydligt står att barnen har en särställning. Säg inte emot dem!

Mannen utan ansikte

Betyg: 4 monument

En dystopisk berättelse om västerlandets kulturella förfall, illustrerad av hur tågstandarden sjunker (!). En rymdmänniska kraschar sin farkost på jorden i jakt på vatten åt sin uttorkade planet. För att kunna återvända måste han bygga en ny raket och behöver därför en förmögenhet. Den bygger han upp genom att introducera avancerad kommunikationsteknik från sin planet, på jorden. Alltså en teknikmiljardär som vill resa ut i rymden. Känns det igen? Intressant hur Science-Fiction blir verklighet femtio år senare.

Det är snyggt, på gränsen till vackert med långsamma bilder och svep över öde landskap eller uttrycksfulla ansikten samtidigt som bild och berättelse hoppar mellan nu, då och sedan. Vi vet inte riktigt var vi befinner oss, men känslan av ödesbestämd katastrof är med hela tiden. David Bowie är perfekt i rollen som rymdmannen Thomas Newton och det finns en ironisk kristuslikhet i originaltiteln, "The Man who Fell to Earth" som blir tydlig i slutscenerna när "Stilla natt”spelas ("Kristus till jorden är kommen..."). Bowie förvaltar kristuslikheten väl i sitt korrekta, återhållna spel. Annars är den bästa scenen när de i kyrkan sjunger Blakes hymn "Jerusalem", tonsatt av Hubert Perry och Mr Newton som uppger sig vara engelsman inte kan texten och dessutom sjunger väldigt illa!