Kanonbåten San Pablo

Betyg: 3 monument

Vad händer med dem som inte villl ta ställning i pågående konflikter? Det skulle kunna vara grundfrågan i denna mastodontfilm från 1966 (3 timmar och 16 minuter) med Steve McQueen som maskinisten Holman på den skruttiga kanonbåten San Pablo som ska skydda amerikanska intressen i Kina under förrevolutionär tid; sent 1920-tal. Inbördeskrig pågår, Chiang Kai-Shek är fortfrande progressiv och antikolonial medan kommunisterna börjar växa som politisk och militär kraft. I detta minfält av främlingshat och rasism följer Holman sitt hjärta och sin humanism förr än tar parti för förtryckarna eller de förtryckta. Mellan missionärernas tro på kinesernas förmåga att själva styra sitt öde och militärens förakt för kineserna som ett folk av kuvade kulis, försöker han vara neutral i sitt maskinrum. Det går inte så bra.

Steve McQueen är med i i stort sett varje scen, ibland som centrum, men oftare som en sorts betraktare, en som inte riktigt deltar. Det gör han bra, lite trulig så där. Det är en bra historia där ensemblen i sig speglar kolonialismens idé - med nästan enbart västerländska skådespelare, kineserna är statister - vilket är tidstypiskt, men idag märkligt. En snygg manlig form av sorgberabetning (kolskyffling) och en udda vigsel helt utan präst hör till det som sticker ut.

Wrath of Man

Betyg: 3 monument

En okänd man blir anställd som säkerhetsvakt på ett företag som ansarar för att transportera stora summor pengar genom Los Angeles. Vi får först bevitna ett våldsamt rån mot en av företagets bilar, sedan växlar secnen och den okände mannen söker jobb. På något sätt hänger det samman, men hur vet vi inte förrän mot slutet. I grunden en vardaglig skildring av ett farligt jobb, där nerverna ibland hamnar utanpå kroppen. Mycket jargong, mycket våld, mycket kroppar och en ganska bra story om hämnd. Jason Statham är bra som tystlåtet brittiskt kraftpaket, dock har Guy Ritchie gjort bättre filmer. 

Klimatförändringarna nämns i en bisats, de traumatiserade föreslås "gå till terapeuten och se till att vila" och Matt 14.26 citeras. Men det är orden ur 3 Mos 24:20 som bokstavstolkas: "bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand" (men det handlar här om lunga för lunga, mjälte för mjälte, hjärta för hjärta).

Orenda

Betyg: 4 monument

På en ö i den finska skärgården bor en äldre kvinnlig präst som är på väg bort från den kyrka som upptar sig mer med sina egna interna problem än människornas. Hos sig har hon en pojke som mest talar teologi och till ön kommer en kvinna vars man just begått självmord med ärendet att be den gamla prästen förrätta begravningen. Till detta drömmar, teologiska och existentiella samtal, gräl, litterära (Baudelaire, Dostojevskij) och filmiska (Bergman, Tarkovskij) referenser, uppgörelser, bikt och välsignelser. 

Det var länge sedan jag såg en film så genomsyrad av existentiell teologi. Det är välgjort, men ibland svårbegripligt - särskilt med alla symbolbilder som ständigt dyker upp: äpplen, ormar, palmblad, vindeltrappor, människor med funktionsvariation. Vackrast är ändå musiken; Bach, Händel ...

Mannen utan minne

Betyg: 5 monument

En man blir brutalt nedslagen i en park i Helsingfors, när han vaknar upp på sjukhuset vet han inte vem han är eller varifrån han kommer. Bland de utslagna och arbetslösa söker han sig ett nytt liv och möter kärleken. Banalt? Nej, men lågmält, finstämt och skildrat med stor värdighet. Till och med mannen som bor i en sopcontainer är först och främst människa. Det var länge sedan jag såg just en så m ä n n i s k o v ä r d i g film. 

Temat från Ariel är utvecklat och gjort mer till en berättelse en enbart ett skeende. Men även här är en av de roligaste kommentarerna när de räknar fel, denna gång på åttans gångertabell. Fin musik, en hyllning till Frälsningsarméns sociala arbete och till människan som sådan. Vi får vara med om en motsatt indrivning, en finurlig handstyrd dusch och en minimal potatisskörd. Vi blir dessutom påminda om Petrus förnekelse av Jesus, att Guds vägar är outgrundliga samt upplysta om att staten inte syndar!

Harakiri

Betyg: 4 monument

Japan, 1600-tal. När striderna mellan klanerna upphör lämnas samurajerna utan arbete och inkomst. Vanära och armod följer dem i freden spår. Då kan det rituella självmodet vara det enda som återstår. Men så enkelt är det inte. En samuraj som hotar med harakiri kan istället få en allmosa, eller till och med arbete. För klanernas rådmän är det besvärligt med utfattiga samurajer som hotar med självmord på deras domäner. Då beslutar de att sätta hårt mot hårt.

Det är en grym skildring av ära, manlighet och hierarkier. En ung människas förtvivlan blir till en grym lek för överheten. Mycket snyggt gjort, oerhört eleganta, avskalade interiörer, fantastisk musik av Takemitsu Toro och ett intressant manus som ifrågasätter äran och framhåller medlidandet. Två ensamstående pappor och en lekande morfar är kanske inte det vi väntar av Japanskt 1600-tal. Utan snarare Konfuciansk undervsining, buddism och bön till förfäderna, vilket vi också får del av. Just förfäderna är med på mer än ett sätt.

Falsk som vatten

Betyg: 2 monument

En manlig förläggare med äktenskapsprobelm söker tröst hos en debuterande kvinnlig poet. Samtidigt upplever hon sig förföljd och hennes tidigare vistelse på Beckomberga tycks tyda på mani och psykisk instabilitet. Men är det så? Ansiktet vi ser skymta då och då i de mörka fönsterrutorna, är det verkligt eller inbillat?

Det är en sorts relationsthriller som inte riktigt fungerar. Skådespeleriet övertygar inte (trots goda skådespelare; Örjan Ramberg, Marie Göransson, Malin Ek, Stellan Skarsgård, Lotta Ramel, Philip Zandén) och intrigen för påhittad och håller inte. Det intressanta är ändå att kvinnorna tar betydligt mer plats och driver handlingen medan männen mest är fåniga eller ointressanta. Roligast är förlagets tio-års fest med gräddan av Sveriges kulturelit som sig själva. Hög igenkänningsfaktor för mig som arbetat inom förlagsbranschen i Stockholm på 80-talet. Annars förs det ett resonemang kring huruvida äktenskapet är instiftat av Gud eller Emil Lövstedt (det är ju en film av Hasse Alfredsson!) och en modern version av 1917 års bibelöversättning av Romarbrevet 11:33.

Den förste riddaren

Betyg: 3 monument

I en påhittad, mytisk medeltid med armborstpistoler och fotboll uppvaktar Lancelot den sköna Guinevere som just ska gifta sig med Kung Arthur. Vänskap prövas, kvinnor rövas och strider utkämpas, stundtals som envig, stundtals med ryttarchocker. Det är välgjort, snyggt och relativt spännande. Men Julia Ormond som Guinevere skåpar ut både Richard Gere som Lancelot och Sean Connery som Arthur. Problemet är att det inte riktigt går att förstå vad hon ser hos dessa karlar - en förlorad far? en bror hon aldrig haft?

En film genomsyrad av kristendom; bön är viktigt, den bedjande ställer sina vädjande frågor till den korsfäste Kristus, Guds vilja är central och i slutscenen förvandlas alla svärd till kors, genom att de hålls med handtaget uppåt. Stilfullt. Men det intressantaste är Riddarnas kring runda bordet valspråk: "Tjänandet ger frihet" ord som ekar av luthersk 1900-talsteologi; att vara kristen är att vara till för andra, det är i tjänandet av varandra vi visar vår tillhörighet till Kristus och i den relationen ligger vår frihet.

Analys av ett mord

Betyg: 5 monument

En före detta soldat i Koreakriget anklagas för mord på den man som våldtagit hans fru. Han erkänner villigt mordet, men hävdar tilfällig sinnesförvirring. Vi vet inte exakt vad som skett, då vi endast får del av vittnenas berättelser och alla vittnen är inte helt sanningsenliga. Det är mycket spännande och ytterst välspelat av en tight ensemble ledd av James Stewart och Lee Remick. Men bäst är nog ändå Joseph Welch som domare Weaver, en lugn och sansad herre som med skärpa leder denna ganska stökiga och spretiga rättegång. Mycket sevärd!

Det är sexuellt frispråkigt, för att vara amerikanskt femtiotal, snabbt i dialogen och familjärt på något vis trots anklagelser, mord och sexuella övergrepp. Ett radband hos en exkommunicerad katolik har betydelse, liksom ett par kvinnliga underkläder som först ingen kan benämna. Till detta fantastisk jazzmusik av Duke Ellington.

Röda nejlikan (1982)

Betyg: 3 monument 

Mer våld, mer revolution och mer drama än i den klassiska versionen av Röda nejlikan. Det gör det inte till en bättre film, men det är definitivt ett bättre manus. Relationerna, intrigerna blir tydligare och klarare och samtidigt mer invecklade. Anthony Andrews som Percy Blakeney är, tvärtemot mot Leslie Howard, bra som Röda nejlikan, men inte särskilt övertygande som Percy Blakeney, klädsnobben. 

Det är en TV-produktion och det märks på något vis, lite mer utdraget, lite fler longörer. Men ändå med en hel del poänger. Danserna är eleganta och de målade glasen i kyrkan där Percy och Marguerite gifter sig är snygga - men knappast från 1700-talet! Men jag uppskattar den udda treenighetsförklaringen i samband med ringväxlingen. Annars är väl Ian McKellen som Medborgare Chauvelin bäst ändå.

Filmberätterskan

Betyg: 3 monument

En hyllning till filmen, filmberättandet och till det chilenska folket. Atacamaöknen, saltpeterutvinning med hårt arbete och långa arbetsdagar. Sextiotal och söndagsnöjet i gruvstaden är bioföreställningarna varje söndag. För Maria Margarita är det särskilt viktigt då hennes familj efter en arbetsolycka inte längre har råd att gå på bio, och ger henne uppdraget att se filmerna för att återberätta för syskonen och pappan. Detta sprider sig och till slut är hennes föreställningar populärare än själva filmvisningen.

Det är en fin film om sammanhållning, drömmar och längtan. Längtan efter ett annat samhälle, längtan efter ett annat liv. Men samtidigt lite för romantiskt och dramatiskt. En del av personerna är svårbegripliga; den tyskättade förmannen som har en affär med både mamman och dottern, mamman som bara försvinner för att bli cabaretdanserska efter att ha uppmanat dottern att inte slösa bort sitt liv. Andra personer är lite för enahanda. Roligast är när Maria Margaritas bröder försöker återberätta filmerna, var och en efter sin personlighet. En sprucken spegel - som i Ungkarlslyan - och saltstoden i 1Mos 19:26 är betydelsefulla symboler.

Pimpernel Smith

Betyg: 4 monument

Som Röda Nejlikan, men i tiden placerad just dagarna före Andra världskrigets utbrott. En timid och ganska virrig arkeologiprofessor, Horatio Smith (Leslie Howard) räddar under uppseendeväckande former vetenskapsmän, musiker, politiker ur nazisternas fängelser och fångläger. General von Graum (en Göring-kopia) chef för propagandaministeriet är honom på spåret, eller tror sig vara det i alla fall.

Det är spännande och ofta roligt i en sorts allvarlig drift med nazismen. Francis L. Sullivan är lysande som von Braun: kolerisk och sensuell, brilliant och uppblåst, musikalisk och tondöv och Leslie Howard gör en mycket trovärdig Professor Smith. Bäst är när de diskuterar huruvida engelsmän har humor utifrån Lewis Carolls nonsensverser, eller om Shakespeare inte egentligen var tysk. Men allvaret samlas i slutscenens berömda replik, utsagd även till dagens politiker och maktmän: "All you who have demoralized and corrupted a nation are doomed." Ett eko från Jesu ord i Matteusevangeliet 25; "Människosonens dom.

Röda Nejlikan (1934)

Betyg: 3 monument

Leslie Howard är suverän som den odräglige snobben Percy Blakeney, en man som bryr sig mer om hur han knyter sin kravatt än om alla som avrättas av "fru Giljotin" i grannlandet. Men egentligen är han Röda nejlikan, en hjälte som med fara för sitt eget liv räddar adelsmän undan giljotinen till en fristad i England. Som Röda nejlikan är han dock ganska tråkig. 

Snygga kostymer, stiliga kulisser och mycket drama med segelskepp i dimma, ensliga värdshus i natten och en katt-och-råtta lek med revolutionsgardet. Prinsen av Wales lämnar en kommentar till terrorväldet som (utan jämförelse i övrigt) kan kännas aktuell i dagspolitiken: "if a country goes mad, it has the right to commit every horror within its own walls." Ofta används just den typen argument när någon tycker att omvärlden inte ska lägga sig i. I övrigt får vi höra ett teologiskt försanthållande om människans ursprung.

Conan förgöraren

Betyg: 3 monument

Det är åttiotal och samtidigt en tidsålder som aldrig funnits. Conan (Arnold Schwarzenegger) går med på att hjälpa en ung prinsessa att finna en dold, magisk sten, som visar sig vara ett hot mot hennes liv. Till sin hjälp har han diverse udda krigare, bl a Wilton Chamberlain (2.16 m lång basketspelare), Mako och Grace Jones. Det blir många strider, men inte så mycket dialog. Conan talar knappast alls, vilket ju är en del av hans charm. Det är bra gjort med märkliga kostymer och snygga miljöer och som tur är är det inte på fullt allvar. 

Intressant med svarta svanar i det magiska slottet, annars ett försvar för det mänskliga i en tidsålder då människovärdet inte tycks stå så högt i kurs. Conan är en god man, ändå och hans längtan till sitt eget kungarike är nästan näpen.

Lola

Betyg: 4 monument

Det börjar ytterst elegant; bilen, hatten, cigarren, strandpromenaden allt är mycket elegant och efterhand som bilen kör fortare trappas musiken upp. Snyggt! Sedan följer en mycket elegant film med eleganta skådespelare, elegant dialog och en elegant berättelse om efterkrigstidens längtan, tristess och weltschmerz. Slutscenen är även den oerhört elegant. Allt är så lätt och samtidigt så vardagligt.

En ung man som inte vill arbeta, en ensamstående mamma som dansar för och med amerikanska soldater och en återvändare som blivit rik. Alla tre berör de varandra på olika sätt, både medvetet och omedvetet. Finast är när Lolas danskamrater tar farväl av hennes son och kallar honom var och en olika namn. Viktigast är repliken: "Säg aldrig emot ett barn" som får mig att tänka på Kyrkoordningen för Svenska kyrkan där det tydligt står att barnen har en särställning. Säg inte emot dem!

Mannen utan ansikte

Betyg: 4 monument

En dystopisk berättelse om västerlandets kulturella förfall, illustrerad av hur tågstandarden sjunker (!). En rymdmänniska kraschar sin farkost på jorden i jakt på vatten åt sin uttorkade planet. För att kunna återvända måste han bygga en ny raket och behöver därför en förmögenhet. Den bygger han upp genom att introducera avancerad kommunikationsteknik från sin planet, på jorden. Alltså en teknikmiljardär som vill resa ut i rymden. Känns det igen? Intressant hur Science-Fiction blir verklighet femtio år senare.

Det är snyggt, på gränsen till vackert med långsamma bilder och svep över öde landskap eller uttrycksfulla ansikten samtidigt som bild och berättelse hoppar mellan nu, då och sedan. Vi vet inte riktigt var vi befinner oss, men känslan av ödesbestämd katastrof är med hela tiden. David Bowie är perfekt i rollen som rymdmannen Thomas Newton och det finns en ironisk kristuslikhet i originaltiteln, "The Man who Fell to Earth" som blir tydlig i slutscenerna när "Stilla natt”spelas ("Kristus till jorden är kommen..."). Bowie förvaltar kristuslikheten väl i sitt korrekta, återhållna spel. Annars är den bästa scenen när de i kyrkan sjunger Blakes hymn "Jerusalem", tonsatt av Hubert Perry och Mr Newton som uppger sig vara engelsman inte kan texten och dessutom sjunger väldigt illa!