Michael Collins

Betyg: 3 monument

Det börjar lite osammanhängande och om du inte kan din Irländska nittonhundratalshistoria blir det lite svårt att förstå vad det är som sker. Men efterhand kommer vi in i den våldsamma och blodiga kamen mot den brittiska överhögheten för ett självstädigt Irland och det blir lättare att skilja vän från fiende. Tills det förhandlas fram ett avtal med fienden (England) och vännerna blir fiender i det Irländska inbördeskriget.Vi får följa Michael Collins från Påskupproret 1916 tills hans död sex år senare - då har han hunnit utbilda och träna ett antal IRA-soldater (terrorister och mördare enligt britterna) samt förhandla fram ett fredsavtal med viss frihet - dock inte självständighet och det är det som inbördeskriget handlar om. Där Collins stöder avtalet som det enda möjliga.

En film om politik och politikens möjligheter, om vänskap som går sönder, om ond bråd död för sakens skull, om förtryck och frihetslängtan ... Tyvärr så skildras de politiska uppgörelserna mer som privata än ideologiska uppgörelser. Det gör att det politiska skeendet hamnar i bakgrunden. Synd. Några snabba korstecken, en bön, en nattvard i fängelset är den skildring av det katolska Iralnd vi får se. Bäst är ändå kraftuttrycket: "Sweet suffering Jesus"!

Jagad

Betyg: 4 monument

I grunden en historia om forskningsfusk inom läkemedelsbranschen. Men bakom det handlar det egentligen om vänskap, om vilka vänner du kan lita på och vilka som för pengar och makt är villiga att förråda och förgöra dig. Det är snyggt då publiken också blir lurad. Men huvudidén med filmen är något helt annat. Harrison Ford är falskeligen anlagad och dömd för mordet på sin fru, men lyckas fly och håller sig sedan på flykt trots att han blir upptäckt gång på gång. Fler och fler poliser jagar honom, helikoptrar, polisbilar, den lokala polisen, den federala polisen - men han lyckas varje gång komma undan och komma sanningen lite närmare. Sanningen som ska göra honom fri (Joh 8:32).

Det är mycket spännande! Även om vi begriper att det ska lösa sig så vet vi inte hur. Och Harrison Ford är mycket bra både som livrädd och jagad.

Stalker

Betyg: 4 monument

Från introts stillsamt flimrande lysrör till det fallande glaset i slutscenen är det oerhört väl sammanhållet med en civilisation som tycks falla sönder inifrån sig själv. Allt är trasigt, kallt, smutsigt och dystert. I denna värld söker sig tre män in i den förbjudna zonen för att söka lyckan/sanningen/meningen eller möjligen av helt andra skäl. I zonen är inget som det tycks vara, även om det ser likadant ut som allt annat. Männen tar sig fram genom underjordiska gångar som dryper av fukt och kyla medan de samtalar om livets mening. Tungt, mörkt och mycket symbolladdat. Uppenbarelsebokens 6:e kapitel läses, liksom Lukas 24:13 (Emmaus-berättelsens inledning), Matteus 14:30, Daniel 5:25, en anspelning på Markus 10:15 och säkert mer som jag missat.

Kanske beskriver det en värld som lämnat Gud bakom sig (när den gamla tiden beskrivs sägs bland annat "i varje kyrka fanns Gud"), men där människorna ändå behöver tro, hopp och bön. Vackert, men mycket långsamt. Bäst är ljudbilden med fin avvägning mellan musik, tystnad och ljud.

Kellys hjältar

Betyg: 2 monument

En hel del pansarvagnar, plumpa skämt, enfaldiga tyskar och ett ihållande regn (i alla fall inledningsvis). Regnet är mer irriterande än de egna granaterna som ständigt faller äver hjältarna. Det är en komedi som inte är särskilt rolig och ett äventyr som inte blir spännande. Som krigsskildring är den mest en drift med disciplin och ordergivning. Den enda i raden av stora skådespelarnamn som håller idag är Donald Sutherland som sergeant Oddball - en hippie med pansarvagn. Han är fullkomligt galen i sin totala tilltro till positivt tänkande: "Have a little faith" är hans kommentar när de står inför det omöjliga - och javisst ett telefonsamtal och det löser sig. Kyrkklockor, pansarvagnar och en guldskatt bakom fiendens linjer är en del av storyn.

Finast är när de håller en stilla stund för de döda kamraterna - då, men endast då, blir kriget verklighet. De flesta krigsfilmer har åldrats bättre än denna - kanske beror det på att det är en krigskomedi, en märklig genre.

The Woman King

Betyg: 4 monument

Det viktiga är inte om det är en historiskt korrekt skildring av agoije-krigarna eller inte, det viktiga är inte kritiken av slavhandeln, eller maktkampen kring hovet i Dahomey på 1820-talet (nuvarande Benin). Det viktiga är kvinnorna och den solidaritet och vänskap som skildras. Tvärtemot filmer om manlig militär träning handlar det här om genomtänkt pedagogik, omtanke och humor. Långt från den manliga kadaverdisciplinen. Om det sedan är historiskt riktigt är det nog ingen som vet. En ung kvinna lämnas av sin familj till kungens garde av stridande kvinnor (agoije) när hon inte vill acceptera den man hennes pappa valt åt henne. Vi får sedan följa henne och hennes vänner under deras träning till fruktade krigare. Grundhistorien är inte särskilt märkvärdig, men miljön är speciell och kvinnokraften upseendeväckande.

Det som kan tyckas märkligt är att det nästan helt saknas religiösa ritualer - det talas om tvillinggudarna Mawu och Lisa (skrivs ibland som ett namn; Mawu-lisa), men på ett alltför nittonhundratlasteologiskt sätt. Hur de tillbes eller vilken funktion de har i kulten framgår inte. Det hade kunnat ge ytterligare en dimension till filmen.

Mumien vaknar

Betyg: 3 monument

Boris Karloff är magnifik som  Ardeth Bey, eller egentligen Imhotep mumifierad levande för 3 700 år sedan. Annars är det inte så mycket med denna film, varken särskilt läskig eller spännande. Den återuppväckta mumien söker genom Kairos moderna nöjesliv efter den kvinna han en gång älskade. Med hjälp av uråldrig magi drar han henne till sig, medan de europeiska arkeologerna försöker rädda henne.

Modernitet står mot det uråldriga, rationalitet mot magi, gudars förbannelse mot läkarvetenskapen, liv mot död. Och genom denna kamp rör sig Boris Karloff majestätiskt långsamt. Bäst är sången arbetarna sjunger när de gräver ur prinsessans grav.

Shanghai

Betyg: 3 monument

Det är fyrtiotal och vi befinner oss i Shanghai dagarna före Japans attack mot Pearl Harbour, vilket innebär att USA ännu håller sig utanför kriget och i det mångkulturella Shanghai försöker amerikanerna balansera mellan arroganta japaner, självgoda tyskar och undertryckta kineser. En amerikansk journalist med nazistsympatier (John Cusack) anländer för att tjänstgöra på den engelskspråkiga dagstidningen. Dock är han inte alls nazist, utan spion på uppdrag att söka efter en försvunnen kollega. Spåren leder till den kinesiska undre världen med både medlöperi och motstånd mot japanerna. 

Snygga kostymer och miljöer, men lite för uppenbara kulisser ibland. Det är ett spännande spel mellan dag och natt. Dag då allting pågår som vanligt, natten då vad som helst kan hända. Nästan som i psykoanalysen - dock med den skillnaden att det nästan alltid regnar under nattens timmar. Det är spännande och blir det alltmer då slutet inte är som vi skulle kunna förvänta oss. Människan är större än ideologierna. Som i Grundtvigs ord: "människa först, kristen sen".

Queen of the Desert

Betyg: 3 monument

Mycket vackert med långa kamerabilder över ökensanden, beduinstäder, dromedarer och ytterst få engelsmän. Men det handlar om brittisk kolonialhistoria, om gränsdragningar genom beduinernas öknar, om statsbildingar som inte funnits förut, om europeisk arrogans och arabisk stolthet. Gertrude Bell var en av de viktigaste personerna i den brittiska arabpolitiken med mycket nära kontakter med den blivande kungen av Irak. Hon var också en säregen och egensinnig person som reste i arabvärlden både som spion och arkeolog. Bland annat var hon kamrat med Lawrence av Arabien. 

Det är en i stora stycken konventionell film, vilket förvånar då det är en film av Werner Herzog. Men det är bra skådespeleri, intressanta samtal om religion; kristendom, zoroastrism och islam samt en hyllning till beduinernas sätt att leva. Roligast är när Gertrude inte längre står ut därhemma i England och ber: "Herre, min Gud, sänd mig en jordbävning!".

65

Betyg: 2 monument

För sextiofem miljoner år sedan dog dinosaurierna ut då en meteor slog ner på Yacatán-halvön - därav filmens något udda titel. En rymdpilot kraschar med sitt transportskepp på jorden bara någon dag innan detta sker. Skepet blir skadat när det kör genom den metorsvärm som närmar sig jorden. Av passagerarna är det endast en 10-årig flicka som överlevt. Vi vet redan att piloten själv har en 10-årig flicka på sin hemplanet som är svårt sjuk, så vi förstår att det blir en film om att förlora och tröstas, om sorg och vänskap, om familj och liv. Men på väg genom filmen måste de slåss mot en hel del rovdinosaurier i olika storlekar. 

Allt är förutsägbart och ganska mediokert spelat även om Adam Driver ständigt andas som om han hade astma. Det som hjälper upp är miljöerna, inte så trovärdiga för jorden för 65 miljoner år sedan, men vackra och spännande med geysrar, träsk, vattenfall och hisnande branter.

The Room Next Door

Betyg: 4 monument

Vackert, sorgligt, välspelat. Tilda Swinton spelar den cancersjuka Martha både stark och bräcklig men så försvinnande tunn att hon nästan upplöses i närbild. Det bör ge en oscarnominering, men Julianne Moore är trots allt den som bär filmen genom att hon lever och förändras. Kvinnornas vänskap är stark som döden och ärlig som bara den vänskap kan vara där inget finns att förlora. I förstone en film om sjukdom, död och assisterat självmord, men egentligen ett större tema än så. Kan vi som mänsklighet njuta trots klimathotet. Är det tillåtet att vara medveten om utplåningen och ändå vilja vända den ryggen. Liksom Martha som avbryter sin behandling för att njuta de sista veckorna i livet. Att hon sedan är den som själv bestämmer om tidpunkten för sin död ändrar inte på det. De som inte kan acceptera detta är männen: Damian med sin apokalyps (där han på grund av klimathotet vägrar acceptera sina barnbarn) och den bokstavstroende polisen som misstror vänskapens väsen. 

Bernie

Betyg: 4 monument

Jack Black spelar Bernie just så troskyldigt som vi kan tänka oss honom. Den assisterande begravningsentreprenören som ”fick alla att se vackra ut. Synd bara att de var döda.”  En riktigt god människa enligt alla i den lilla staden i Texas nordöstra hörn, och han gick gärna i sandaler ”precis som Frälsaren” och han var fantastisk på att läsa högt ur Bibeln. Men är han så god? Är han kanske bara oerhört beräknande när han blir god vän med den mest avskydda änkan i trakten? Hon är rik och de lever lyxliv tillsammans tills hennes kontrollbehov och svartsjuka (och möjligen ren elakhet) får honom att ta livet av henne och gömma henne i frysboxen. Sedan följer rättegången med en lysande Matthew McConaughey som åklagare. 

Fantastiska väckelsesånger, underbara texasdialekter i de dokumentära intervjuerna med ortsbor och faktiskt - allt bygger på en verklig historia!

Processen mot Jeanne D'Arc

Betyg: 5 monument

Det är enkelt, snyggt och drabbande. I korta sekvenser får vi vara med om rättegången mot Jeanne D'Arc, i stort sett med rättegångsprotokollet som manus. Allvarliga ansikten, händer, fötter, stentrappor, grova ekdörrar, präster i kåpor och kalotter och mitt i detta den nittonåriga Jeanne som svarar emot och hellre följer Gud än kyrkan. På så vis blir hon nästintill en alltför tidig protestant, vilket knappast är historiskt korrekt. Men vad ska hon säga när kyrkans män står på Englands sida och hon står fast vid sin vision att rädda Frankrike med Guds hjälp. Det enda brott hon erkänner är att hon går klädd i manskläder, ett brott mot 5 Mos 22:5, ett brott hon själv inte anser vara allvarligt.

Vi vet inte hur salen där de sitter ser ut, vi vet inte hur lång tid hela processen tar, men ett vet vi och det är att vi var med! De sista tio minuterna med det tomma korset, röken som virvlar, duvorna och den tomma, brända pålen är oerhört starka. Sällan blir teologin så spännande.

The Man from U.N.C.L.E

Betyg: 2 monument

Det bästa med denna film är namnen på huvudpersonerna: Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Som barn var dessa namn för mig hemlighetsfulla och laddade. TV-serien var jag för liten för, men min bror hade en affisch. Nu dyker de upp igen i ironisk 2000-tals tappning och det hemlighetsfulla och laddade är helt borta. Fånigt och ganska tröttande med dessa män som ska imponera på en kvinna som inte är särskilt imponerad. Tuppfäktning har aldrig roat mig. Visst, det finns en viss tanke med att CIA och KGB samarbetar under Kalla kriget - men det är ju i princip ett samarbete under galgen. 

Hugh Grant gör en bra roll som fullkomligt outhärdligt positiv underrättelsechef för Storbrittanien, annars är den bästa scenen när de två agenterna ska mötas första gången för att börja samarbeta. Deras respektive chefer har fört dem samman till en fullbesatt uteservering i Västberlin. När den ene chefen säger: "Nu är det dags att ni får bekanta er själva med varandra", så reser sig samtliga gäster på servering upp och går därifrån - de var naturligtvis alla agenter de med. Kanske en omvänd kommentar till Hebreerbrevet 13:2.

Aelita Queen of Mars

Betyg: 3 monument

Något så märkligt som en sovjetrysk stumfilm om en revolution på Mars. Men samtidigt en kommentar till läget i landet bara några år efter revolutionen (filmen är inspelad 1924), med klasskonflikter, svartabörshandel, fattigdom, svält och en längtan hos de bemedlade tillbaka till tiden före revolutionen. Men inte så hos våra hjältar. En vetenskapsman uppfinner en rymdraket och tar med sig en revolutionär arbetare på resan mor Mars. Det har nämligen dykt upp märkliga radiosignaler från rymden och de tror att det är en sänding från Mars. Det kamraten inte vet är att uppfinnaren nyss har skjutit sin fästmö i ett svartsjukedrama - han har inget att förlora på resan medan hans kamrat ser fram emot att leda massorna på Mars. Väl på plats blir det förvecklingar, angiveri, förälskelse och uppror... Kanske är allt ändå en dröm?

Snygg dekor, bra inslag av realism i kontrasten mellan de rika och de fattiga, men en ganska svag berättelse - dock bygger den på en Tolstoj-novell. Snyggast är den symboliska skildringen av revolutionen med en smed som formar en skära och sedan lägger ner sin hammare bredvid. Men mest är den sevärd för det den är: den första ryska science-fiction-filmen. Bäst är slutscenen när vi förstår vad den märkliga radiosignalen från yttre rymden egentligen betyder.