Jorden runt på 80 dagar (1956)

Betyg: 3 monument

Det är mycket kolonialt och exotiserande - ungefär som i Kalle Anka där spanjorerna dansar flamenco, kineserna bugar och amerikanerna är vulgära. Allt ironiskt understruket av det musikaliska ledmotivet: "Rule Britannia" som spelas i olika takt och med olika insrument under resans gång. 

David Niven (Phileas Fogg) i all ära, men det är Cantinflas som Passepartour som tar hem filmen. Som en mindre kusin till Chaplin råkar han altid ut för svårigheter som han löser med självförtroende och gott humör. Det reses med luftballong, segeldressin, elefant och struts (!) och naturligtvis tvivlar vi aldrig på att de ska komma fram i tid - snarare handlar det om hur. Vi får ta del av bönens kraft se en scen som är kopierad från Bröderna Marx "En dag i vilda västern" och se en fantastisk tempelbåt i Rangoon. Bäst är slutet, alla gånger!

Döden i Venedig

Betyg: 4 monument

Jag vet inte om jag stör mig på blänket i  Gustav von Aschenbach's glasögon. I i stort set varje scen blänker det till. Det ger en särskild effekt åt honom, som om han ständigt hade solen i ögonen, fast det syns knappt någon sol bakom siroccons värmedis. Och lyste solen klart hade han knappast uppfattat den så innesluten som han är i sig själv, i sitt åldrande och sitt misslyckande. Just åldrande står mot ungdom (Björn Andrésen), misslyckande mot skönhet, ord mot känslor, liv mot död. Inget händer egentligen, men det gör ingenting för det är mycket vackert, långsamt och ödesmättat och mycket välspelat. Särskilt Dirk Bogarde som Gustav von Aschenbach. Det ödesmättade beror mest på Mahlers musik.

En välsignelse ges och innerlig bön kombineras med åtrå - en udda kombination. Bäst är gatumusikanterna; galna, åldrade, fula, vulgära, men en snygg kontrast till de välklädda och väluppfostrade.

Shirley

Betyg: 2 monument

En relativt fri skildring av skräckförfattaren Shirley Jackson's liv under den tid hon skriver sin genombrottsroman "Hangsaman" (1951). Det kan ju vara gott i sig, liksom skådespelarna: Elisabeth Moss, Michael Stulbargh, Odessa Young. Men det fungerar inte alls som film. Här finns inget begripligt ärende, ingen egentlig berättelse och ingen tillit till skådespeleriet. Istället dyker det upp märkliga syner, drömmar, minnen (?), visioner då och då utan att vi begriper varför. Shirley Jackson skildras som delvis galen, delvis elak, delvis manipulerande och delvis sårbar. Men knappast med någon som helst positiv egenskap. Mer än att hon kan skriva - vilket vi får del av, men inte så mycket processen, tankarna bakom, idén som leder fram till texten. Det är nog meningen, men det fungerar inte. Och just det är oerhört svårt att skildra på film. Kanske ska vi förstå skrivandet som en födsloprocess, men det håller inte som tolkning.

Det känns som att poängen är att med skräckfilmens attribut skildra en skräckfilmsförfattare. Ganska fånig utgångspunkt tycker jag nog. Bättre om det vore ett kammardrama med fritt spelrum åt skådespelarna. Otäckt kan det bli ändå. 

Lite häxkonst, ingen djävulsdyrkan och det mest bibliska är patriarkalismen - tydligt markerad.