Betyg: 2 monument
En samling dödsdömda fångar har istället för dödsstraff skickats iväg ut i rymden för att ta sig igenom ett svart hål - vilket i sig med största sannolikhet innebär döden. År efter år färdas de likt Aniara i en existentiell dimension där död och liv är varandras motsatser och förutsättningar. Men i ett sammanhang där bön bara är en gest och Gud är bortglömd för länge sedan. Det är grymt, sjaskigt och rätt trist.
Både storyn och skådespeleriet brister, vilket gör att dramatiken uteblir. Det blir ungefär lika trist som det liv som skildras och det är nog knappast meningen. Bäst är de stunder då rymdens tomhet blir uppenbar, särskilt när de dödas kroppar svävar bort i det eviga mörkret. Grymt, men vackert som en dans utan rörelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar