Betyg: 3 monument
Cinemateket i Montevideo passar inte in i den nya tidens lönsamhetstänkande. Tillgången på smala isländska filmer på VHS är inget kulturpolitikerna i Uruguay känner ansvar för. Detta till Jorge och hans medarbetares stora förtvivlan. Desperat försöker de öka antalet medlemmar och besökare på cinematekets visningar, men ingen av dem vet hur man gör för att dra till sig folk. Det blir tommare och tommare, färre och färre besökare och långsammare och långsammare rör sig filmen framåt. Det är långsamt från början, men mycket lite händer. Ett besök på juridiska institutionens kvällskurs där Jorge utger sig för att vara den nya läraren och föreläser till försvar för lögnen (hämtat från Mark Twain), en liten dans i väntan på en kvinna i universitetets stora trapphall och ett avbrutet telefonsamtal med pappa. Se där det dramatiska! Allt detta till tonerna av klassisk filmusik, vackert filmat i svart-vitt, men alldeles för långsamt och utdraget.
Här finns en existentiell ton i filmandet, i känslan av att Jorge egentligen inte finns, att han är så förbigången, ensam och obetydlig att ingen lägger märke till honom. Och därför blir det desto kraftfullare i slutscenen när han med spänst i stegen går mot en biograf för en kvällsföreställning och - han går inte ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar