Mycket sjuttiotal med datamaskiner som låter i hemliga bergrum. Mycket hastiga steg i mörker. Mycket dystopi. Ganska fula blazrar. Och faktiskt ganska bra, särskilt slutet (OBS spoiler) som nog är mycket tidstypiskt, men känns ganska udda idag; jorden sprängs helt enkelt i bitar - och lika väl är det.
Kan vi lita på utopierna? Är det symboliskt att det är just vid "rädda oss från det onda" i Herrens bön som prästen blir avbruten vid mässan? Är det rätt att döda för en god saks skull? Kan en ny skapelse ske på en redan befolkad planet? Se, både politiska och teologiska frågor! Det är ju en film Från 1977.
Förvånansvärt bra musik, en udda detalj är en skådespelare med hörapparat och en rätt lustig referens till Babels torn (1 Mos 11:1-9) i relation till satellitsändningar. Bäst är nog ändå Christopher Lee, förstås!
Jag hittade den på Netflix. Där finns en del obskyra filmer.
SvaraRadera