Konstnären Anna Odells film där hon iscensätter den klassåterträff som hon inte
själv blev bjuden till finns just nu på svt-play. Det är en film i två delar, där den första
delen kretsar kring det tal hon håller till sina klasskamrater på
den iscensatta återträffen. Själva återträffen får åtminstone mig att tänka på Thomas Vinterbergs Festen, en ruggigt bra film med just tal där gamla oförrätter tas upp. I den andra delen möter konstnären några av
sina f d klasskamrater och visar sin film (alltså återträffen, del 1) för dem. Hennes bild
av vad som hände under skoltiden skiljer sig markant från deras.
På
vilket sätt Anna Odell mobbades och utestängdes från gemenskap av sina
klasskamrater är av underordnad betydelse. Det handlar mer om vilka vi är, vilka vi blir i andras ögon och vilka vi väljer att vara när vi som
vuxna kan forma våra egna liv. Men det handlar också om en förljugen bild av den
sorglösa och ansvarslösa barndomen. En replik som återkommer flera gånger är "vi var
ju bara barn". Men även barn upplever sorg och smärta. Och även barn har
ansvar. Inte på samman sätt som vuxna, förstås. Men om barn inte hade något
ansvar för sina handlingar - varför lär vi dem då redan som mycket små att
andra blir ledsna om vi gör dem illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar