Det tydligaste är ljudet. Ljudet av kroppar som tar emot slag, som möter svärd, där pilar sätter sig fast. På ett obehagligt sätt är de ljuden förstärkta till ett sorts grymt soundtrack. Vi befinner oss vid den skotska gränsen, året är 1221 och de skotska klanerna härjar de fästen som engelsmännen byggt i en sorts kombinerad försvars- och erövringsstrategi. Hela landskapet, de orörliga bergen, den järngrå himlen, årstiden som aldrig tycks förändras, känns uråldrigt och kan mycket väl vara hämtat från 1200-talet. Kanske också grymheten, men det är nog mest en fördom.
En borg står i centrum för klanernas anfall, en borg som måste köpa legoknektar till sitt försvar. Riddare som pendlar på gränsen mellan ädelmod och arrogans. Klanledaren är gammaltestamentlig i sin sorg och sitt rop efter den döde sonen, men mest ekar Lutherpsalmen "Vår Gud är oss en väldig borg" i bakgrunden (författad 300 år senare). Borgen tycks dock viktigare än Gud - men inte lika pålitlig! Ändå öppnar slutet för en tredje Ironclad film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar