Röda nejlikan (1982)

Betyg: 3 monument 

Mer våld, mer revolution och mer drama än i den klassiska versionen av Röda nejlikan. Det gör det inte till en bättre film, men det är definitivt ett bättre manus. Relationerna, intrigerna blir tydligare och klarare och samtidigt mer invecklade. Anthony Andrews som Percy Blakeney är, tvärtemot mot Leslie Howard, bra som Röda nejlikan, men inte särskilt övertygande som Percy Blakeney, klädsnobben. 

Det är en TV-produktion och det märks på något vis, lite mer utdraget, lite fler longörer. Men ändå med en hel del poänger. Danserna är eleganta och de målade glasen i kyrkan där Percy och Marguerite gifter sig är snygga - men knappast från 1700-talet! Men jag uppskattar den udda treenighetsförklaringen i samband med ringväxlingen. Annars är väl Ian McKellen som Medborgare Chauvelin bäst ändå.

Filmberätterskan

Betyg: 3 monument

En hyllning till filmen, filmberättandet och till det chilenska folket. Atacamaöknen, saltpeterutvinning med hårt arbete och långa arbetsdagar. Sextiotal och söndagsnöjet i gruvstaden är bioföreställningarna varje söndag. För Maria Margarita är det särskilt viktigt då hennes familj efter en arbetsolycka inte längre har råd att gå på bio, och ger henne uppdraget att se filmerna för att återberätta för syskonen och pappan. Detta sprider sig och till slut är hennes föreställningar populärare än själva filmvisningen.

Det är en fin film om sammanhållning, drömmar och längtan. Längtan efter ett annat samhälle, längtan efter ett annat liv. Men samtidigt lite för romantiskt och dramatiskt. En del av personerna är svårbegripliga; den tyskättade förmannen som har en affär med både mamman och dottern, mamman som bara försvinner för att bli cabaretdanserska efter att ha uppmanat dottern att inte slösa bort sitt liv. Andra personer är lite för enahanda. Roligast är när Maria Margaritas bröder försöker återberätta filmerna, var och en efter sin personlighet. En sprucken spegel - som i Ungkarlslyan - och saltstoden i 1Mos 19:26 är betydelsefulla symboler.

Pimpernel Smith

Betyg: 4 monument

Som Röda Nejlikan, men i tiden placerad just dagarna före Andra världskrigets utbrott. En timid och ganska virrig arkeologiprofessor, Horatio Smith (Leslie Howard) räddar under uppseendeväckande former vetenskapsmän, musiker, politiker ur nazisternas fängelser och fångläger. General von Graum (en Göring-kopia) chef för propagandaministeriet är honom på spåret, eller tror sig vara det i alla fall.

Det är spännande och ofta roligt i en sorts allvarlig drift med nazismen. Francis L. Sullivan är lysande som von Braun: kolerisk och sensuell, brilliant och uppblåst, musikalisk och tondöv och Leslie Howard gör en mycket trovärdig Professor Smith. Bäst är när de diskuterar huruvida engelsmän har humor utifrån Lewis Carolls nonsensverser, eller om Shakespeare inte egentligen var tysk. Men allvaret samlas i slutscenens berömda replik, utsagd även till dagens politiker och maktmän: "All you who have demoralized and corrupted a nation are doomed." Ett eko från Jesu ord i Matteusevangeliet 25; "Människosonens dom.

Röda Nejlikan (1934)

Betyg: 3 monument

Leslie Howard är suverän som den odräglige snobben Percy Blakeney, en man som bryr sig mer om hur han knyter sin kravatt än om alla som avrättas av "fru Giljotin" i grannlandet. Men egentligen är han Röda nejlikan, en hjälte som med fara för sitt eget liv räddar adelsmän undan giljotinen till en fristad i England. Som Röda nejlikan är han dock ganska tråkig. 

Snygga kostymer, stiliga kulisser och mycket drama med segelskepp i dimma, ensliga värdshus i natten och en katt-och-råtta lek med revolutionsgardet. Prinsen av Wales lämnar en kommentar till terrorväldet som (utan jämförelse i övrigt) kan kännas aktuell i dagspolitiken: "if a country goes mad, it has the right to commit every horror within its own walls." Ofta används just den typen argument när någon tycker att omvärlden inte ska lägga sig i. I övrigt får vi höra ett teologiskt försanthållande om människans ursprung.

Conan förgöraren

Betyg: 3 monument

Det är åttiotal och samtidigt en tidsålder som aldrig funnits. Conan (Arnold Schwarzenegger) går med på att hjälpa en ung prinsessa att finna en dold, magisk sten, som visar sig vara ett hot mot hennes liv. Till sin hjälp har han diverse udda krigare, bl a Wilton Chamberlain (2.16 m lång basketspelare), Mako och Grace Jones. Det blir många strider, men inte så mycket dialog. Conan talar knappast alls, vilket ju är en del av hans charm. Det är bra gjort med märkliga kostymer och snygga miljöer och som tur är är det inte på fullt allvar. 

Intressant med svarta svanar i det magiska slottet, annars ett försvar för det mänskliga i en tidsålder då människovärdet inte tycks stå så högt i kurs. Conan är en god man, ändå och hans längtan till sitt eget kungarike är nästan näpen.

Lola

Betyg: 4 monument

Det börjar ytterst elegant; bilen, hatten, cigarren, strandpromenaden allt är mycket elegant och efterhand som bilen kör fortare trappas musiken upp. Snyggt! Sedan följer en mycket elegant film med eleganta skådespelare, elegant dialog och en elegant berättelse om efterkrigstidens längtan, tristess och weltschmerz. Slutscenen är även den oerhört elegant. Allt är så lätt och samtidigt så vardagligt.

En ung man som inte vill arbeta, en ensamstående mamma som dansar för och med amerikanska soldater och en återvändare som blivit rik. Alla tre berör de varandra på olika sätt, både medvetet och omedvetet. Finast är när Lolas danskamrater tar farväl av hennes son och kallar honom var och en olika namn. Viktigast är repliken: "Säg aldrig emot ett barn" som får mig att tänka på Kyrkoordningen för Svenska kyrkan där det tydligt står att barnen har en särställning. Säg inte emot dem!

Mannen utan ansikte

Betyg: 4 monument

En dystopisk berättelse om västerlandets kulturella förfall, illustrerad av hur tågstandarden sjunker (!). En rymdmänniska kraschar sin farkost på jorden i jakt på vatten åt sin uttorkade planet. För att kunna återvända måste han bygga en ny raket och behöver därför en förmögenhet. Den bygger han upp genom att introducera avancerad kommunikationsteknik från sin planet, på jorden. Alltså en teknikmiljardär som vill resa ut i rymden. Känns det igen? Intressant hur Science-Fiction blir verklighet femtio år senare.

Det är snyggt, på gränsen till vackert med långsamma bilder och svep över öde landskap eller uttrycksfulla ansikten samtidigt som bild och berättelse hoppar mellan nu, då och sedan. Vi vet inte riktigt var vi befinner oss, men känslan av ödesbestämd katastrof är med hela tiden. David Bowie är perfekt i rollen som rymdmannen Thomas Newton och det finns en ironisk kristuslikhet i originaltiteln, "The Man who Fell to Earth" som blir tydlig i slutscenerna när "Stilla natt”spelas ("Kristus till jorden är kommen..."). Bowie förvaltar kristuslikheten väl i sitt korrekta, återhållna spel. Annars är den bästa scenen när de i kyrkan sjunger Blakes hymn "Jerusalem", tonsatt av Hubert Perry och Mr Newton som uppger sig vara engelsman inte kan texten och dessutom sjunger väldigt illa!