Eldfågeln

Betyg: 3 monument

Det är inte alltid så spännande att se balett på film, men Hasse Ekman lyckas förvånansvärt bra. Här är det istället själva filmintrigen som inte håller, medan balettstyckena är magnifka. En världsberömd, självupptagen italiensk sångare får inför ett av sina framträdanden se en film med en svensk ballerina - han förälskar sig och accepterar erbjudandet att sjunga i Stockholm, även om det kräver långa yllekalsonger och att han riskerar att förkyla rösten. Och visst faller hon för honom (svårbegripligt - om man bortser från rösten) och han tar henne till sitt barndoms Sicilien. Väl där tror han att hon är hans, men hon har sitt arbetet som balettdansös och vill inte ge upp det. Det slutar med att de grälar och han slår henne så illa att hon faller och slår huvudet i den öppna spisen. Falet blir mer fatalt än vi begriper. Det kunde ha blivit en film om en kvinnas självständighet och rätten till en egen karriär, men tyvärr så är den gjord 1952 så det blir nästan tvärtom. Hon är fortsatt i männens våld, även de snälla männens våld. 

Vi får höra två olika versioner av "Ack Värmeland du sköna", vara med om ett fruktansvärt otäckt sabotage, se avundsjukan falla på eget grepp, förstå att Gud straffar utan att vara orättvis, men framförallt får vi se fantastisk balett - särskilt "Eldfågeln" som avslutar filmen. Så snygg med Stravinskis musik och fantastiska kostymer - en njutning!

The Missile

Betyg: 3 monument

En rysk missil landar av misstag i norra Finland. Den finska militären och politikerna försöker avdramatisera det hela och mörka fakta. Samtidigt som världen uppmärksammar detta och skickar journalister till platsen. En av journalisterna är Niina, en ensamstående, nyskild mamma som lever under hot från den våldsamme ex-maken och som dessutom har lika lite journalistutbildning som självförtroende. 

Könsord, svordomar och udda personligheter. Åttiotal så att det sprutar om det och allt placerat i norra Finland. Kan det bli dåligt? Nej, men stundtals osammanhängande och ofta både absurt och realistiskt på samma gång. Ska vi ta det på allvar, eller är allt ironi? Nej, jag tror att feminismen är på allvar, det Rebecca Solnit skriver om i sin bok "Hågkomster av min icke-existens". För Niina är just "icke-existerande" som journalist bland finska militärer. De lyssnar varken till henne eller någon annan kvinna - kvinnorna är bara kroppar, ingen hjärna för dem. Det är smärtsamt, men också en skildring av verkligheten. Och jag vill också tro att Niinas antikärnvapenengagemang är på riktigt. Att filmen är ett försök att ifrågasätta den nu åter igen rådande doktrinen att krig är fred.

En teologisk tanke som dyker upp är om det finns förlåtelse för känvapenkriget - är det möjligt att förlåta den som ligger bakom världens utplåning? Bäst är kanse den finska 80-tals schlagern.

Ett rum med utsikt

Betyg: 4 monument

Mycket elegant; snyggt spelat av snygga skådespelare och snyggt manus efter E M Forsters roman med samma namn. Det är tidigt 1900-tal och vi möter en grupp britter som är i Italien som turister. Detta i turismens barndom, där det redan då handlade om att skapa ett hemma i miniatyr på bortaplan. Titeln anspelar på att en ung dam med sällskapsdam klagar på att de inte har någon utsikt från sitt hotellrum.  Två herrar, far och son, hör deras klagan och byter villigt med dem. Där börjar romansen som slutar i slutscenen när de två älskande fått varandra och återvänt till Italien och samma hotell och hör vid frukosten klagomålet att det inte är någon utsikt från rummet. Men de har valt ett rum med utsikt - en utsikt mot framtiden. För det handlar också om en kamp mot konvenanser och konservatism för frihet och liberalism - för framtiden!

Många snygga scener, nakenbadande kyrkoherde t ex, men snyggast är när de engelska damerna äter päron i ett överblommat vallmofält. Det är lätta att följa med då scenväxlingarna också har kapitelrubriker med tecknade anfanger - det ger på ett enkelt sätt ett litterärt intryck. Roligast är uppmaningen: "inga småpengar i kollekten"!

Meg 2: The Trench

Betyg: 2 monument

Det börjar snyggt för 65 miljoner år sedan, där dinosaurier i olika storlekar jagar och äter upp varandra. Men det är tyvärr fyrtiofem miljoner år fel. I slutet av inledningen blir rovdinosaurien i sin tur uppäten av en megalodon (filmens Meg). Dessa enorma hajfiskar levde för ungefär 20 miljoner år sedan och då var dinosaurierna utöda. Nåja, det är spännande sedan också i vår tid med rovkapitalister (igen) och mannen med det bibliskt passande namnet Jonas Taylor som en "grön James Bond" när han slåss med skurkar som dumpar miljöfarligt avfall i havet. Och som senare i filmen sysslar med olaglig gruvbrytning i megalodonernas skyddade djuphasvgrav. Naturligtvis går det illa och det blir strid på liv och död på havets botten bland en teknik som tycks bestå av lika delar femtiotalshydraulik och modern digitalisering. Många knappar att trycka på är det i alla fall!

Det är inte särskilt bra, inget övertygande skådespeleri, förutom megalodonerna som gör så gott de kan - och en banal historia där de elaka till slut faller på eget grepp och enfaldiga och dryga turister blir uppätna av uråldriga hajar. Men det gissade vi att det skulle hända redan från början. 

Det största bekymret är att det kommer att komma en Meg 3. Den behöver du se lika lite som denna eller ettan: The Meg.

Glass Onion: A Knives Out Mystery

Betyg: 3 monument

Underhållande som pusseldeckare, snygga miljöer, men ganska ointressant som film. En miljardär (redan där blir det ointressant) bjuder ut sina gamla vänner till sin privata ö i Medelhavet. Där visar det sig att alla har anledning att hata honom och han har anledning att tysta samtliga. Det som var tänkt som en oskyldig lek blir en katt och råtta lek mellan den av mystiska omständigheter ditbjudna detektiven Benoit Blanc (världens, enligt Google, bästa detektiv) och Miles Bron den miljardär som står för inbjudan. 

Bitvis snygg dialog, en bra överraskning, annars en klassisk "who-dunnit" där det gäller att hålla reda på alla detaljer och allt som tidigare har sagts. Ändå är kanske inte mysteriet själva poängen utan Benoit Blancs (rätt okänsligt spelad av Daniel Craig) odrägliga sätt att förklara lösningen på. Och så förstås en anledning till att elda upp Mona Lisa. Om det finns ett budskap är det att omoral straffar sig - nog så bra. Bäst är Hugh Grant i en kort biroll. Han öppnar dörren och är väldigt mycket Hugh Grant i en minut, sedan stängs dörren.

Uprising

Betyg: 3 monument

Korea under sent femtonhundratal. Landet är feodalt styrt och en tänkare som förklarat att adelsmän och trälar är lika mycket människor har just blivit avrättad för hädiska och kätterska tankar. Strax efter det invaderar Japanerna landet och kungen flyr hals över huvud och lännar fegt sitt folk kvar utan skydd. Som straff bränner de ner det kungliga palatset. Folket får lida hårt under japansk ockupation med svält och umbäranden. När kungen efter sju år vågar sig tillbaka tvingar han den utblottade befolkningen att bygga ett nytt palats åt honom. I denna kamp mellan feodalmakt och folket pågår också en kamp mellan en adelsman och hans personliga träl som en gång var hans vän. 

Mycket svärdstrider, mycket förakt för folket, mycket klasskamp, mycket förräderi och en skatt som byter händer ett antal gånger. Tidslinjerna bryts med tillbakablickar som är lite svåra att hänga med i och själva storyn är kanske en aning tunn.  Märkligast är den revolutionära teatergruppen som i slutscenen avslutar sin pjäs med vad som i mina öron är en maoistisk maxim: "Så länge folket hålls i ofrihet kommer det alltid att göra uppror".

Foxy Brown

Betyg: 3 monument

En mycket märklig genre; blacksploitation. Kommersiella Hollywood-filmer gjorda för en enbart svart publik under ett par år på sjuttiotalet. Här är alla skådesplerae svarta utom skurkarna och de är antingen dumma, fula vita eller cyniska, eleganta vita - i vilket fall är de svin. Svarta män (och kvinnor) skjuter utan skrupler både poliser och statstjänstemän i någons sorts "rättvisas namn": "att ta lagen i egna händer är lika amerikanskt som apple pie". En del Svarta Panter-symboler syns här och var, men mest är det rätt dåligt skådespeleri och tveksamt som skildring av svart liv i det rasistiska USA. Nästan alla sysslar med narkotika på ett eller annat sätt, eller så är de prostituerade. Några vanliga familjer skildras inte och kyrkorna som betydde mycket för Medborgarrättsrörelsen på sextiotalet lyser med sin frånvaro. Istället är det mycket våld, sex och droger. Filmen och genren lämnar mest en dålig smak i munnen.

Foxy Brown är en kvinna som tar hämnd på en knarkkartell efter att de dödat hennes pojkvän som var federal knarkspanare. Hennes hämnd är utsökt och grym - men den bygger på att hon själv utsätter sig för prostitution och riskerar att bli beroende av heroin. Märkligaste scenen är slagsmålet på en lesbisk bar.

Bruxelles-Transit

Betyg: 3 monument

En långsamt berättad skildring av utanförskap och hårt arbete. En judisk familj emigrerar just efter Andra världskriget från Lodz i Polen till Bryssel i Belgien där det finns släktingar som ännu är i livet och där de efterhand startar ett skrädderi. Hela filmen är minnen berättade på jiddisch av regissörens mor men illustrerade med dokumentära bilder från åttiotalets Bryssel, en ganska nedgången stad. Då och då ackompanjeras bilderna, minnena av en sång och då och då av dramatiserade scener. Effekten blir att detta som är en familjs öde blir alla invandrares öde på något vis - det är inte just sent fyrtiotal som är intressant, utan staden som sådan under alla sorters tider, även idag. Hur den tar emot, respektive inte tar emot de främmande. Och vad som krävs för att passa in - om det ens är möjligt. Slutscenens tomma rum talar för sig själv i den frågan.

Poetiskt och lågmält - kanske lite för lågmält - men vackert med rösten som talar ett språk som jag aldrig hört men på något vis känner igen.

Djungelpatrullen

Betyg: 4 monument

Det börjar med en panorering genom en tydlig filmstudiodjungel, sedan följer ett kammardrama med en pluton britter någonstans i den Malaysiska djungeln ute på ett hemligt uppdrag de inte riktigt begriper. Stämningen är hård och spänd, de är rädda, men låtsas inte om det. Istället brister de ut i gruff och bråk om härkomst och kyrkotillhörighet (!) - de kommer från hela Storbrittanien; Wales, Skotttland, Nordirland och London. Över dem svävar den militära hierarkin som en kvarnsten (kan en sådan sväva?), den finns där hela tiden, men i stunden kan de överse med den. Det händer mycket lite tills de lyckas ta en japansk soldat som fånge. Då vänder hela filmen, den onde blir god, den gode blir ond. I fråga om mänsklighet hjälper varken utbildning eller hög rank. 

Det är ett elegant manus (en pjäs från början), med sin tvära vändning och sitt bittra slut. Elegantast är rättegångsscenen och försvaret av den japanske fången. Här hänvisas också till Génèvekonventionen medans Jesu ord ur Bergspredikan om att älska dina fiender (Matt 5:44) förkastas: "Om du älskar din fiende slutar du med en bajonett i ryggen."

Hell or High Water

Betyg: 4 monument

Det är vardagligt, realistiskt och välspelat. Två bröder kämpar mot bankernas bolån och inteckningar. De förlorar gården i norra Texas om de inte kan betala de skyhöga räntorna. Deras svar blir att råna bankkontoren till just den bank som håller dem i ett skruvstäd. För att sedan betala banken med dess egna pengar. Ett genialt grepp som avslöjar kapitalismen utan ansikte. Men, det går inte så bra då den ene brorsan är alltför nervig och strax har de ett uppbåd bybor samt den lokala och den regionala polisen efter sig. Det är både spännande och tragiskt med ett osminkat fattig-USA som spelplats. Filmen är en sorts modern Western - där vi i en sorglig scen får möta de allra sista cowboyarna, och de vet om att de är de sista.

Jeff Bridges är lysande som delstatspolis Hamilton, en pensionsfärdig (om bara några dagar) cyniker, särskilt när han sågar den evangelikala predikanten i TV:n med orden "Jag är kristen, men inte dum i huvudet".

Sound of Music

Betyg: 5 monument

En klassisk musikalfilm som dock innehåller en hel del snygga kontraster och inte bara sockersöta melodier: inledningens inflygning över Alperna där det är grått, hårt berg och moln tills vi kommer till dalen där Maria sjunger och solen bryter fram, det blir grönt och fågelsången hörs - sedan hennes sång. Så tydligt kontrasten mellan en hotfull omvärld (det är 1930-tal) och den, än så länge, trygga hembygden. Men här ställs också nationen mot natonalsocialismen, frihet mot tvång, lek mot disciplin och kreativitet mot förtvivlan. Sedd så blir det en politiskt film. Men vi kan också se den teologiskt som en berättelse om gudsförtröstan och kallelse - i synnerhet kallelsen ut i världen eller in i klostret, med en klok abedissa som vägleder oss och avslutar med att ge de som ska fly över bergen bibelordet från Psaltarens 121:a psalm: "Jag ser upp emot bergen: varifrån ska jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord" (Ps 121:1-2). Eller så sjunger vi helt enkelt med i sångerna, hänger oss åt spänningen och ser en snyggt gjord sextiotalsfilm. Nog så bra!

Svårast är ändå idylliseringen av flyktingar som tar sig över gränsen/bergen (bilden).

De omutbara

4 monument

Lite för präktigt, annars en lysande film. Välspelad och spännande om de federala myndigheternas strid mot Al Capone i trettiotalets Chicago och hur han mutar alla: polis, stadsfullmäktige, domare, jury, pressen - men när "De omutbara" dyker upp i form av en utifrån kommande byråkrat med sina tre kamrater, en revisor, en polisrekryt och en överårig polisman blir tonen en annan. 

Det är framförallt väldigt bra skådespeleri - Rorbert De Niro är lysande som en arrogant och nervig Al Capone och Kevin Costner är förvånansvärt bra som den tillknäppte Eliot Ness. Men berättelsen är lite som en saga, där de onda förlorar och de goda vinner. Men som i alla sagor finns här en sensmoral - de goda vinner för att de tar över de ondas sätt att verka. Nog så intressant. Vi får veta att Judas Taddaios är de hopplösas och polisernas särskilda helgon och vi får vara med vid en vardagliga aftonbön. Bäst är nog barnvagnsscenen mot slutet, lånad från "Pansarkryssaren Potemkin", men inte fullt så dramatisk.

Den gode, den onde, den fule

Betyg: 4 monument

Det börjar fantastiskt redan i inledningstexterna med Ennio Morricones musik. Sedan blir det teatralt med stora vyer omväxlande med extrema närbilder på ansikten, ögon, munnar, fingrar, revolvrar och tystnad. Inget sägs under de första tio minuterna. Sedan börjar historien leva sitt eget liv. Under pågående inbördeskrig rör sig tre män tvärs över fiendelinjerna, ibland är de sydstatare, ibland nordstatare, ibland fångar, ibland soldater - men hela tiden på väg mot en hägrande skatt som är nedgrävd på en kyrkogård. En av dem vet vilken kyrkogård, den andra vet vilken grav, den tredje anar vad de andra vet.

Cigarrerna är viktiga, de dyker upp i utslocknade lägereldar och mungipor - ständigt nerbrunna och upptuggade. För den fule med sin mexikanska (och därmed katolska) bakgrund är korstecknet nödvändigt, liksom den bön han ber inför den korsfästa frälsaren innan han gör upp med sin bror, den snygge priorn på klostret i öknen. Deras uppgörelse slutar med att prästbrodern ber sin banditbror om förlåtelse - en elegant knorr! Annars nämns Judas död och den påstådda storm som blåste upp då. Snyggast är alla gånger den fules rosa parasoll och att nordstatarnas uniformer färgas grå av vägdammet.

Cruella

Betyg: 3 monument

I kristen humanistisk tradition har det varit viktigt att den som betraktas som brottsling också ska behandlas som en människa, för ingen människa är enbart ond av sig själv. Det gör att även brottslingar och de som betraktas som onda personer behöver få sin historia berättad. Så är fallet här när Cruella Devill berättar sin historia om sorg, förlust och varför hon hatar dalmatinerhundar. 

Det är snyggt gjort, i synerhet kostymerna, och skådespelarinsatserna är goda - särskilt Emma Thompson som Baronessan (bilden). Vi får följa ett fingerat modehus i London, dess uppgång och fall samtidigt som den föräldralösa flickan Estella förvandlas till Cruella. Lite väl lättköpt dock. Bäst är soundtracket.

Bernard och Bianca

Betyg: 4 monument

Det börjar snyggt med musik och bild till de inledande texterna - sedan följer just musik och bild varandra väldigt elegant filmen igenom. En liten flicka hålls som slavarbetare i Djävulsbukten i den Amerikanska södern. Hennes nödrop (flaskpost) når mössens internationella räddningskår som håller möte i FN-skrapans källare och två agenter sänds till hennes hjälp. Men vad kan då två små möss göra? Jo, de kan göra storverk då de samarbetar med andra små och större djur: katter, albatrosser, trollsländor, sumpråttor, sorkar, sköldpaddor med mera. Allt i ett fartfyllt och vältecknat äventyr.

Tro och hopp är grundpelarna för räddningsaktionen. Kanske är det det som menas med att "ha en bön i fickan" som de sjunger om i en av scenerna. Bön kan ju just vara kombinationen av tro och hopp. Bäst är att flickan inte alls är särskilt ängslig av sig och så de grymma alligatorerna Brutus och Nero, särskilt när de spelar på den orgel där Bernard och BIanca gömmer sig; spänning, komik och animation i skön förening. Men roligast är trots allt att trollsländan som mest fungerar som utombordsmotor heter Evinrude.

The Outfit

Betyg: 4 monument

Det börjar med en fin introduktion till konsten att sy en kostym, senare föstår vi också skilnaden mellan en tillskärare och en skräddare - på mer än ett plan. En skräddeributik i Chicago är centrum för de lokala ganstrarnas affärer - för att den vänlige skräddaren går med på det och att ingen misstänker honom. När det sedan uppdagas en tjallare och de konkurrerande bossarna går till attack blir vi mer och mer varse att den timide skräddaren döljer något.

Det är en elegant historia med snyggt manus. Allt utspelar sig i butiken och det sker stillsamt och lågmält, men slutar i katastrof eller katharsis, beroende på perspektiv. Det handlar om relationen förälder-barn, i synnerhet relationen till döda barn. Men också om drömmar och att starta ett nytt liv - att "låta de döda begrava sina döda" (Matt 8:22). Bäst är när den konkurrerande gangsterbossen dyker upp - det är inte riktigt som vi har trott - och så förstås livvakten Monk.

Vij eller prästseminariets likvaka

Betyg: 4 monument

En filosofistuderande på prästseminariet råkar be om husrum där han inte skulle ha gått in. Det leder till att han så småningom får i uppdrag att hålla tre nätters likvaka för en ung kvinna. Hon vaknar under natten besatt av en ond ande och det enda vår arma präststudent kan göra är att vara ståndaktig i bönen och hålla fast vid tron. Något han är rätt usel på. Nätterna blir bara värre och värre.

Det är en historia som bygger på en novell av Gogol. Det är ryskt så det förslår: kraftiga manskörer, fulla bönder med lustiga mössor, djur överallt: kor, hästar, getter, höns, grisar, katter och en hund och så dessa fantastiska dunkla kyrkorum med ännu dunklare ikoner. Det dansas i ren förtvivlan, dricks mängder med vodka och talas om att ”en kosack aldrig är rädd”. Filmen räknas till den första ryska skräckfilmen, gjord 1967 och den är oerhört välgjord, från miljöerna till skådespeleriet, trickfilmningen och horden av vampyrer, varulvar och annan ondska som dyker upp sista natten. 

Mej och dej

Betyg: 3 monument

Ett gott försök att göra en sorts modernare och mer feministsik "Jules et Jim". Två män, en dansk och en svensk, blir förälskade i samma kvinna. Det borde leda till konkurrens, men leder istället till vänskap. För kvinnans del så försöker hon leva sitt eget liv oberoende av dessa karlar - vilket inte är så enkelt. Tyvärr så har Sven-Bertil Taube huvudrollen som den svenske mannen, men i övrigt är det ok skådespeleri och ett i grunden bra manus. Särskilt de perspektivförskjutningar och återblickar som då och då skjuts in i berättelsen. Men, vi kan inte på något vis begripa vad Mai ser hos dessa självupptagna herrar. 

Håkan Serner gör en fantastisk enfaldig polis, vi får vara med om att äta en utomordentlogt seg oxstek och höra en kritik av kyrkans välsignelse av äktenskapet. Bäst är slutet men roligast är att Sven-Bertil Taube som Jan Asker lyssnar på sig själv på radio och stänger av för att ”den där Sven-Bertil Taube står man inte ut med”.

Aristocats

Betyg: 2 monument

Det kunde varit bra, men storyn är alldeles för svag. En butler råkar överhöra sin matmors testamente där hon vill att hennes förmögenhet ska gå till de älskade katterna i första hand, annars till just betjänten. Han planerar därför att göra sig av med katterna, men misslyckas på grund av allmän klantighet och solidaritet i djurvärlden. Katterna är den alltför älskvärda Duchess och hennes tre ostyriga barn: Toulouse, Marie och Berlioz. Under deras äventyr hamnar de bland annat hos de jazzande katterna under Paris takåsar - klassiskt, men ganska fånigt.

Bäst är de brittiska gässen på turistresa i Frankrike.