Betyg: 3 monument
Det börjar med vågor, vågor som aldrig ger med sig och havet som inte bryr sig om människorna. Ändå är människorna där i sina båtar, rädda, beslutsamma, ständigt beredda. Det är 1940-tal och kriget i Atlanten pågår som värst. Tyskarna anfaller de allierades konvojer och vi får följa ett av de brittiska eskortskeppen i hennes jakt på ubåtar och i arbetet med att rädda dem vars skepp blivit torpederade. Mycket död, många sjunkbomber, många svåra beslut som måste fattas.
Vi får vara med om ett typiskt PTSD-anfall långt innan diagnosen ställdes (filmen är från 1953), Herrens bön läses när skeppet och de flesta männen går under. Då skulden känns för tung hos de överlevande hjälper bara gin - och möjligen böner. Kanske handlar filmen om vänskap, en vänskap i dödens närhet, en vänskap som jämförs med vänskapen mellan David och Jonatan som det berättas om i Första Samuelsboken. Så är det ju med de flesta krigsfilmer.
Det märkligaste är att den sång de sjunger för att hålla sig vid liv i de genomfrusna livbåtarna, sjöng vi vid lågerbålet i min tidiga ungdom: "Under ett yvigt päronträd/Under a Spreading Chestnut Tree".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar