Betyg: 4 monument
Som att läsa en stor roman. En roman om människorna i Vietnamkrigets skugga, om de som kom hem och de som gick förlorade - och hur de hemkomna är lika förlorade. Tydligast är hur uppsluppenheten, skämten, tempot i samtalen förändras, hur de efterhand skruvas ner till slutscenens nästan plågsamma tystnad i den bar där de supit, skrävlat och levt ut så mycket tidigare. Allt är förändrat, endast Gud och fosterlandet återstår. Sången runt bordet; trevande sedan tydligare ”God Bless America” känns både skorrande falsk och fullkomligt nödvändig. Men det är nog mer fosterlandet än Gud som åkallas.
Om arbetarklass, vänskap och utanförskap. Om krigets fruktansvärda vansinne och vad det gör med människorna. Om kärlekens svåra konst och om bergens tystnad, hjortarnas språng och den så olyckliga kommentaren att det ska räcka med ett skott, bara ett skott! Det enda skottet ekar sedan genom hela filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar