Sorg, inkapslad sorg, dold i metalmusik. Lite udda tema, men här finns också mjölkkor och traditionellt isländskt byliv. En kyrka som brinner och byggs upp igen. Ensamhet och gemenskap, heavy-metal-teologi och stekt fisk. Men tyvärr så övertygar inte Hera, varken i sin sorg eller i sin metalkult.
Då jag såg Aniara häromkvällen kan jag inte annat än se filmen som en kommentar till några av Harry Martinssons mest centrala ord:
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara -
ty jag satt fånge här i Aniara.
Eller så är det en illustration till ett par ord i en av Den svenska kyrkohandbokens begravningsböner: "Lär oss att leva för de levande". Svårt, men nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar