En film om konsten där inget är som det synes vara; tågen och båtarna går åt fel håll, den döde visar sig leva, den frie är ofri, den radikale stöttar etablissemanget... Fantastiskt, lekfullt och ibland ganska dumt. Men filmen igenom en genuin tro på konstens möjligheter, inte minst den egna filmkonsten.
Ända sedan jag såg den första gången har jag älskat Per Oscarssons Guillaume Apollinaire, ett av de finaste och sorgligaste diktarporträtten på film!
Och Toivo Pawlos berättarröst!
SvaraRadera