The Submarine Kid

Betyg: 2 monument

Lite för mycket av skolbok i psykologi, kapitlet om förträngning av obehagliga minnen. Lite för snyggt, lite för halvbra skådespeleri, men alldeles ljuvligt soundtrack. Indiefilm, kort sagt ( med det menar jag en film där soundtracket är avsevärt bättre än både story och skådespeleri).

Här finns likheter med Jona-berättelsen; om frustration, flykt från uppdraget/verkligheten och en sorts försoning till slut. En kryptisk serietidning, en ung kvinna som inte gillar katter, ett övergrepp som skedde under kriget i Afghanistan och ett rätt tjatigt killgäng bär upp historien - synd att inte bokhandlaren eller bokhandeln Rebellion Books gör det. Hade kanske blivit intressantare.

Knowing

Betyg: 2 monument

Det egentliga temat är determinism kontra slump. Finns det en högre mening, en högre makt som styr, vilket i sin tur innebär att framtiden är förutbestämd? Eller är allt som sker, allt vi ser som sammanhang, rent slumpmässiga biologiska och kemiska processer? Den naturvetenskaplige forskaren vs den åldrade prästmannen, som dessutom är hans far.

Hade kunnat vara intressant, men för mycket billig SF-skräckis och för lite vetenskapsteori. Av visst pedagogiskt intresse och lite ovanligt med både autism och teckenspråk i en film som inte alls handlar om det. Intressantast är dock referenserna till Hesekiels kallelse (Hes 1:1-2:10) med det flammande eldmolnet.

Flags of our Fathers

Betyg: 4 monument

Berättelsen om ett fotografi, ett av världens mest ikoniska fotografier: den amerikanska flaggan placerad på Iwo Jima. Naturligtvis finns det en historia att berätta, en historia om vad som faktiskt hände och hur bilden utnyttjades, om rasism och rena lögner. Men egentligen är det en berättelse om konflikten mellan  de som var med om kriget och de som inte var det, och om konflikten inom var och en som sett sina kamrater sprängas i bitar och som vaknar med mardrömmar om natten. Om krigets fasor, vettlösa logik och cynism.

Som parallellfilm till Letters from Iwo Jima är den intressant då den istället för att berätta om människorna bakom fiendebilden berättar om människorna bakom hjältebilden. Kan ses som en kommentar till Jeremia 48:14 "Hur kan ni säga: Vi är hjältar och tappra krigare?" Gott filmhantverk av Clint Eastwood.

Spectral

Betyg: 2 monument

Vi befinner oss i ett krig i en sorts nutida framtid i något som skulle kunna likna östra Ukraina och får vara med om en uppvisning i ingenjörskonst, där vetenskapsmannen med sin kunskap och sin matematiska förmåga (!) löser det som den tungt beväpnade, i strid härdade, kommandosoldaten inte kan. Fienden visar sig vara lika mycket beroende av vetenskapen...

Eller handlar det om de krigsdödas osaliga andar som går igen så långe kriget pågår? Någon säger: "Du vet att jag tror på Gud. Detta är motsatsen!"  Hur besegra ondskan? Svaret ges redan inledningsvis när det vapen som tagits fram i rent defensivt syfte visar sig vara intressant som anfallsvapen. Nej, du låter inte ondskan använda sig av vetenskapen. Du säljer inte all kunskap. Moralen väger tyngre än pengar.

Gör den?

Sådan far, sådan son

Betyg: 3 monument

På temat "blod är tjockare än vatten" får vi följa två familjer vars söner blivit förväxlade i samband med födelsen, och därmed växt upp hos "fel" föräldrar. Detta skildras främst utifrån de vuxnas perspektiv, och i centrum står den ena pojkens pappa som absolut vill att familjerna ska byta barn med varandra. Pojkarna är i fem-sex år när det hela upptäcks, och för mig framstår det som helt orimligt att ö h t tänka tanken att ett barn som en levt så länge med skulle kunna vara utbytbart. Men att sen själva "upptäckten" vänder upp och ner på hela livet - det är begripligt.

Det är långsamt skildrat och med så mycket återhållna känslor att det formligen håller på att kväva mig. Och när jag tvekar om betyget så är det kanske just att jag inte alls kan förstå det val som görs som får mig att välja det högre betyget. Det är sannerligen en resa in i en helt annan värld, med helt andra bevekelsegrunder. Väldigt japanskt, kanske. Men samtidigt inte, för de båda familjer vi får följa har väldigt olika förhållningssätt till livet och sina barn. Och slutet är kanske mer väntat än oväntat.

The Lobster

Betyg: 3 monument

Allt går i beigt, kanske mest av allt dialogen. På något vis känslobefriat och utan sammanhang, som ett par bruna skor till en blå kostym (skorna finns också med). Egentligen är det en skildring av ett samhälle utan nåd, utan möjligheten till förlåtelse, utan relation till Gud och då egentligen utan relationer över huvudtaget. Reglerna är stränga både inom och utom civilisationen. Ingen går fri. Det mest nådefulla är när någon smörjer den värkande ryggen med lindrande balsam. Vackert och lite sorgligt, för närmare än så kommer ingen.

Roligast är rebellerna i skogen som var och en dansar till musik i sina hörlurar - fullt rave i en tyst skog. Allt för att undvika relationer och bindningar. Märkligast är alla djur som stryker kring i utkanten av bildrutan, de som misslyckats med sin anpassning och blivit tvångsförvandlade. Udda!

Under vulkanen

Betyg: 4 monument

Det är sent trettiotal och De dödas dag i en mindre stad i Mexikos bergsbygd. Den brittiska konsuln har tappat greppet om sig själv och tillvaron, nu återstår endast whisky, tequila och det så föraktade mezcal. Långsamt byggs konflikten upp, först som en uppgörelse inom det redan uppgivna äktenskapet, senare med politiska inslag: inbördeskriget i Spanien och den inhemska mexikanska fascismen. Det är otäckt, välspelat och gripande. Människans förtvivlan, skam och längtan står i centrum, men Jungfrun kan inte göra hur många mirakel som helst och katastrofen är oundviklig.

Mycket välspelat, sällan har jag sett alkoholismen skildras så brutalt.

Miss Jean Brodies bästa år

Betyg: 5 monument

Det börjar så snyggt, med en elegant cykling genom trettiotalets Edinburgh, flickorna på väg in på skolan och psalmsången under morgonbönen medan huvudpersonerna presenteras; Miss Brodie, hennes flickor, älskare och motståndare. Redan i flickornas grå skoluniformer och Miss Brodies spektakulärt färggranna klänningar anar vi ett tema; individ contra den grå massan. Individualismen visar sig dock vara  både självupptagenhet och livsfarlig politisk naivitet. När Miss Brodie hyllar Mussolini och den italienska fascismen får hennes individualism en elak bismak. Godhet, sanning och skönhet är de ideal hon vill plantera i sina flickor. Resultatet blir både katastrof och uppvaknande. Kanske är det så att det inte är Miss Brodie som är huvudperson, inte ens i sin egen berättelse. Hennes bästa år är definitivt förbi. Misslyckandet är totalt och hon går under - utan att vi får se eller veta något om det.

En film om politik, pedagogik, individualism, sexualitet, vuxenblivande och åldrande. Allt ryms i denna osedvanligt välspelade och täta historia.

On the milky road

Betyg: 4 monument

Emir Kustiricas nya film är en burlesk och drömsk skröna om krigets fasor. Det vi får veta om filmen, där regissörens själv spelar huvudrollen, är att den bygger på tre olika berättelser. En av dem är definitivt den sanna berättelsen om kriget på Balkan under 1990-talet. Skrämmande, vådsamt, blodigt och skitigt. Men även om kriget är ständigt närvarande så är musiken och dansen, kärleken till livet, skönheten och magin också där.

För det handlar inte enbart om krig och hämnd, det handlar minst lika mycket om att finna kärleken - och förlora den. Och det är också en tidlös och magisk saga om att vara människa. Jag gråter sällan på bio, men den här filmen rörde mig till tårar flera gånger. Inte minst i slutscenen, som jag tyävrr inte kunde hitta någon bild på, där den kärva symbolikenb innesluter hela livet och all dess sorg och smärta.

Den okända flickan

Betyg: 4 monument

Läkaren Jenny Davin arbetar på en distriktsläkarmottagning i utkanten av Liège i Belgien. En timme efter läkarpraktikens stängning ringer en ung kvinna på dörren, men Jenny hindrar sin praktikant från att öppna. Dagen efter visar det sig att den unga kvinnan har dött under oklara omständigheter, troligtvis mord. Ingen vet vem hon var. Hon har inget namn. Jenny beslutar sig för att ta reda på hennes namn - och det är hela filmen.

Luc och Jean-Pierre Dardenne berättar med tydligt bildspråk och enkel dialog. Ibland tykcs det som om det enda personerna säger till varandra är bonjour, non, merci och au revoir. Och så den frågan som bär genom hela filmen och som Jenny ställer till alla hon möter, samtidigt som hon visar fram ett fotografi på sin mobil: Känner ni igen den här kvinnan?

Jenny drivs av sin skuld. Varför öppnade hon inte dörren? Om hon hade öppnat dörren hade kvinnan fortfarande varit i livet. Samtidigt är det som hennes äldre kollega säger: Du öppnade inte dörren, men det var inte du som dödade henne. Vi följer Jennys sökande efter den okända kvinnans namn, och på vägen skildras hennes många möten, både med sina patienter och andra människor. Det är uppenbart att Jenny tar ansvar för sin skuld, men hon låter också dem hon möter ta sitt ansvar. På något sätt blir hon min hjältinna - en människa som inte frånsvär sig sin skuld men samtidigt vägrar ta på sig någon annans. Och en männsika som förstår vikten av att alla har sitt namn.

Rango

Betyg: 4 monument

Utgångspunkten är katastrofens möjligheter, eller är det enbart en sorts cynism? I vilket fall leder katastrofen vår hjälte till en bortglömd by där en opossum är en opossum och en kackerlacka en kackerlacka. Sporrad av bybornas bisarra ritualer hjälper han dem att besegra skurken och få vattnet att åter flöda över den öde öknen. Som kameleont kan han byta roller lika kvickt som andra ömsar skinn och han går från ömfoting till hårdhuding på ett kick (och tillbaka igen när så krävs!). Här finns en stark tro på morgondagen, som inte ligger Martin Luther efter, en tydlig bönesituation och den kristna dygden att vara till för andra - men egentligen är det en anti-kapitalistisk historia utan att egentligen erkänna det.

Mycket fint animerat med ökendjur i alla rollerna - fantastiska karaktärer, men bäst är sångarkvartetten, likt kören i ett antikt drama återkommande kommenterande det som sker, och som ständigt förebådar en död som aldrig kommer. Fånigast är Clint Eastwood som den ende människan (rätt kul också).

Blind Justice

Betyg: 3 monument

Ett barn, ett löfte, en man som både heter Canaan och blir korsfäst, samt en kyrka som sprängs i bitar. Det måste helt enkelt handla om teologi! Dopteologi, där ett centralt citat är att "du kan inte älska den som inte har något namn". Begravningsteologi, där den sista smörjelsen och en ordentlig begravning är nödvändigt. Religionshistoria där konflikten står mellan katoliker och mer moderna protestanter.

... eller en helt vanlig Western där revolvermannen råkar vara blind och är därmed ett mycket större hot än om han var seende. Se där, lite criptheory också! Relativt spännande om att hålla vad som lovats, att lyda order och krigets och våldets vansinne. Själva idén, grundtanken är fred - men det är mycket våldsamt och mycket död.

I vildaste laget

Betyg 4 monument

Jag hör den ganska otäcke smågangstern Ray säga just det som Jesus säger till de lärjungar som vill vara de främsta i söndagens evangelietext; kan ni verkligen "dricka den bägare som jag dricker" (Mark 10:38). Eller så tolkar jag det för långt? I vilket fall så citerar Charles helt ordagrant Predikaren 9:4b två gånger; "bättre en levande hund än ett dött lejon" (märkligt nog är den svenska översättningen inget bibelcitat!) Men det handlar inte alls om bibelöversättning, lärjungaskap eller om att få en framträdande position, snarare handlar det om drömmar, fantasier, klasskonflikter och vem som ljuger bäst.

Bra tempo, snyggt foto och en god blick för detaljer, men allra bäst är soundtracket med allt från David Byrne, The Troggs och Fine Young Cannibals till Buzzcocks, New Order och Laurie Anderson. Och ännu bättre än soundtracket är hur musiken vävs in i filmen, från bandet på klassfesten till hip-hoparna utanför bensinmacken. Lysande filmiskt!