Jag är ingen vän av Steve Martin, men Michael Cain räddar det hela med sin aristokratiska humanism. Fast egentligen är det en helt annan person som gör filmen, men det begrep jag inte förrän i slutscenerna. Fördomsfullt, reaktionärt men rätt kul när det börjar handla om en sorts katt och råtta lek där det gäller att lura varandra. Ändå ett förvånande slut som på något vis kompenserar för den fördomsfulla första halvan av filmen. Kanske är allt en kommentar till Ordspråksboken 30:6 "Skatter som vunnits med lögn är flyktig dunst och dödlig snara", eller så är det inte alls så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar