Tre psykiska sjuka kvinnor fraktas i en låst vagn genom ett landskap som lika väl hand kunnat vara hav. Oändliga vidder, horisonten som aldrig kommer närmare, inga träd, bara gräs, gräs och gräs. Gräs som dessutom är vintertorrt och inte ger något foder åt mulorna och hästarna. En man och en kvinna för vagnen över prärien, var och en av sina skäl. Kanske handlar det om frälsning, kanske om försoning. I vilket fall är det en resa som förvandlar dem, omgivna som de är av böner och förbannelser.
Det är stundtals vidrigt grymt, stundtals uthärdligt men ändå mest sorgligt.
Märkligast är byggnaderna, den pyttelilla kyrkan i byn och det ytterst märkliga Fairfield Hotel - hade det enbart varit för dem hade filmen definitivt kallats absurd. Men den är långt därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar