Det börjar med att berättelserna inte längre håller. Verkligheten är för rapsodisk. Sorgen splittrar också berättaren så att han inte längre riktigt vet vem han är - då blir berättelserna skärvor, glimtar, ord - men så vackra och så tunga:
With my voice
I am calling you
orden från sången "Jesus Alone" löper genom filmen som är en sorts konsertfilm före konserterna. Sånger, samtal, bilder, minnen. Allt (nästan) i svart-vitt. Allt präglat av sorgen över en död son. Och så denna röst som ropar, ropar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar