Blå Ängeln

Betyg: 4 monument

Kanske är det kulisserna på cabarén - med alla sina prång och märkliga personligheter, eller scenografin i staden där alla gator är liksom lite sneda och husen lutar lite här och där, eller så är det Emil Janning och Marlene Dietrich som helt enkelt spelar i sin egen tid, men det är extremt mycket trettiotal. Katastrofen anas, världen kan fortfarande skratta och le, men många leenden är falska och skratten fastnar i halsen på oss. I vilket fall är det ytterst välspelat när engelskprofessorn vid stadens gymnasium går ner sig i kärlek till en cabarésångerska. Vi ser och vet att det kommer att gå illa, men han är så glad, så nöjd till en början. Lika glad som han sedan blir förtvivlad och galen i slutet, lika galen som han är pettimeter och auktoritär mot sina elever innan han träffar Lola.

Tragiskt efter en roman av Heinrich Mann (Professor Unrat) och med ekon av tysk expressionism i ljussättning och utspel. Särskilt tydligt i slutets förnedring när professorn visas upp som en knappt mänsklig kvarleva, att han sedan får dö i en sorts frid på sin gamla kateder kanske är en försoning: Klockan slår tolv slag och i musiken hör vi julpsalmer.

Med Alice på halsen

Betyg: 4 monument

Synd på den svenska titeln; ”Alice in den Städten” säger något helt annat. En skribent (journalist, författare oklart vilket) reser runt för att skriva ett reportage om USA, men lyckas inte producera mer än ett gäng dåliga polaroidfoton. När han ska resa hem till Tyskland är det flygstrejk så han får flyga till Amsterdam istället. Som sällskap har han Alice, en nioårig flicka vars mamma han nyss träffat. Mamman säger att hon kommer med ett senare flyg, men dyker aldrig upp. Motvilligt försöker han hitta Alice mormor någonstans i Tyskland: i Wuppertal (med hängande spårvagnar!), i Duisburg, i Essen? Alice vet inte riktigt …

En fin skildring av relationen barn - vuxen. Mycket vägar, järnvägar och andra kommunikationsmedel. Ljudspåret består av förstorade motorljud från bilar, bussar, tåg, båtar och flygplan. Nästan all dialog dränks av dessa civilisationens biljud. Och i grunden är det civilisationskritik Wim Wenders ger oss. Först en uppgörelse med den Amerikanska drömmen, sedan en lågmäld, outtalad kritik mot det moderna Västtyskland. Tomhet, ödslighet och ensamhet är vad som skildras genom bilrutorna. Bäst är Chuck Berry på scen och när en okänd pojke nynnar med till Canned Heat´s ”On the Road Again” på caféets jukebox.

Skeppet som dog av skam

Betyg: 3 monument

Mest att betrakta som en saga, där en kanonbåt som varit den bästa under kriget degraderas till smugglarfartyg och ju allvarligare smugglingen blir desto sämre fungerar hennes motorer. Först när hon vrenskas så att lasten far över bord blir båten åter lugn och lätt att köra. Intressant berättelse med mycket stormar och vattenmassor, samt med en hel del moraliska bryderier för de före detta marinsoldater som tar över sin älskade kanonbåt och försöker leva på henne som civila. Det går inte, då återstår bara smuggling och det vill inte båten.

Richard Attenborough är bra som kallsinnig löjtnant, medan övriga rolltolkningar är ganska mediokra. Jesu ord om att inte sätta sitt ljus under skäppan (numer ”sädesmåttet” Matt 5:15) citeras i förbifarten, i övrigt inte så mycket att tillägga. 

Agent i undre världen

Betyg: 2 monument

Filmen hade vid den svenska premiären titeln "De sex ligorna", varken den eller den nuvarande lever dock upp till den engelska titeln: "The Frightened City". Men oavsett titel är filmen ganska medioker. Det bästa är musiken, den håller hela filmen igenom. Annars är det Sean Connery (före James Bond) som försöker bära en stelt spelande ensemble och en ganska ointressant intrig på sina axlar. Han gör ett stort jobb men lyckas inte rädda filmen. Långsam, lite tråkig och utan nerv, trots att den handlar om brittiska gangsters, Scotland Yard-poliser, maffiametoder, våld, död och den moraliska frågan huruvida du ska vittna mot dina egna när de är skitstövlar, de är ju trots allt gamla kumpaner.

Gamla testamentet citeras i hämndens stund: ”öga för öga, tand för tand” (2 Mos 21:24), annars mest lite sentimentalt när allvaret kommer i fatt.  

Barbarian Queen

Betyg: 3 monument

Samma story som ofta återkommer i dessa filmer (se exempelvis Hundra eller Ator stridsörnen): Den idylliska byn utplånas av onda män som tar med sig de bybor som inte slaktas som slavar, några överlevare ser förödelsen och ger sig av för att hämnas. På vägen möter de både vänner och fiender, men i slutänden besegras de onda av en samling demokratiskt sinnade bönder och småfolk. Här är det kvinnor i huvudrollen, kvinnor som hjältar, kvinnor som offer och kvinnor som besegrar den onde till slut. Men i princip alla kvinnor är extremt lätklädda, vilket nog också hör till genren, vilket i sin tur inte hindrar dem från att slåss med stora svärd. Förvånansvärt välgjort, till och med striderna är ok.

En fantasy-film utan fantasy, liksom en sword and sorcery film utan sorcery, men väldigt mycket svärd. 

Mystics

Betyg: 3 monument

Två äldre vaudevilleartister lever på att fejka kontakt med döda personer. Den ene sitter orörlig i den mystiska stolen med turban och tung kaftan medan den andre sitter på vinden och förvränger sin röst genom ett talrör som leder ner till rummet där seansen sker. Detta ger dem pengar till mat och hyra, knappt mer. Men en dag kommer stadens gangsterdrottning och vill tala med sin nyss döde man om var han gömt bytet från den senaste kuppen.

Det är småmysigt och mycket brittiskt/irländskt med breda dialekter, slitna rollgestalter, ironier och vardagsrealism. Men substansen i det hela är ganska tunn. De dumma blir lurade, de "goda" lever gott och över dem alla ljuder rösten från den nyss döde gangsterbossen - som om han vore en sorts gud som styr deras öden. Roligast är den korrumperade prästen som mot betalning säger vad de anhöriga vill höra på begravningen och så förstås att den döde meddelar sig genom Fax!

Kraven the Hunter

Betyg: 2 monument

Som en blandning av Tarzan och James Bond med den skillnaden att hjälten är ryss i en värld där allt vad Sovjetunionen heter är glömt. Ryssland är ett sagoland med oändliga stäpper fyllda av vilda buffelhjordar och stora skogar där enorma snöleoparer smyger mellan stammarna. Här har Sergei sitt paradis när han inte är ute i världen och dödar onda människor, människor som ligger bakom andra människors och - framförallt - djurs lidande. Hans krafter är enorma, han springer i kapp med bilar, hoppar från skyskrapor och överlever jordskred lekande lätt. Men han har en svaghet, kärleken till den yngre lite mesige brodern Dimitri. 

Berätelsen är ganska usel och moralen än värre. Här får vår tids manschauvinism och nyfascism blomma ut; den ende sanna mannen är en jägare som sprider skräck i andra. Egentligen en skildring av arvssynden; fädernas brott går igen i sönerna. Namnet Kraven är intressant dock. Stavat med initialt c betyder det "fegis". Liksom kristendomen gjorde ett tortyrredskap till symbol för hopp och homosexuella män använder ett skällsord för att definiera sig själva med stolthet, skulle hans namn kunna bli en upprättelse för de svaga, fega och rädda - men tyvärr säger filmen det motsatta.