The Hateful Eight

Betyg: 4 monument

Det börjar med fantastiskt vackra panorambilder över Wyomings berg i snö, sedan zoomar kameran in på en frusen kristusbild. Och nog är Kristus långt borta och förfrusen i denna blodiag saga om hämnd, rasism, våld, människoförakt och historiska krigsförbrytelser. Åtta män och en kvinna är insnöade under samma tak. Kvinnan är efterlyst och värd 10 000 dollar, det vet alla. Men vem ska få ut belöningen och vem är det som vill hjälpa henne? I det slutna rummet med snöstormen rasande utanför görs det upp, gamla sår blottas, falska identiteter skärskådas, sanningar och lögner kastas om varandra tills det inte finns mer att säga eller göra.

Som vanligt med Tarantino är det frejdigt, roligt, snyggt och  väldigt välgjort; allt från dialog till skådespeleri och inredningsdetaljer. Men, förstås, alldeles för blodigt. Och som en ironisk kommentar till våldet och blodet spelar en av männen "Stilla natt" (SvPs 114) på pianot - ansträngt och utrycksfullt. Slutet är i sig självklart när det väl kommer, men också elegant i sin upprättelse.

Hemligt begär

4 Monument

Allt är kontrollerat, från sexualitet till makt. Det farligaste är spontanitet och äkta känslor - sådant leder till fördärvet. Vi befinner oss vid en adelsmans hov i Korea, sent 1700-tal. Intrigerna löper åt alla håll när en ung konkubin ska introduceras och en vacker änka tillfälligt flyttar in i huset intill. Filmen bygger på Choderlos de Laclos roman "Farliga förbindelser" som filmats ett par gånger förut. 

Fantastiska dräkter och hattar, för att inte tala om de ansade skäggen och miljöerna. Välspelat men stundtals lite svårt att hålla reda på vem som är vem i dena härva av sexuella förbindelser. Intressant att notera är att den katolska mässan ses som samhällsfarlig och liderlig då den låter män och kvinnor mötas i samma lokal. Samtidigt som det är genom de kristna en adelsdam kan göra något för de fattiga i landet, vilket hennes ställning annars inte tillåter.

The Highway Men

Betyg: 4 monument

Bonnie & Clyde härjar bland USAs poliser och för varje brott de begår blir de mer och mer populära hos allmänheten. Det är depression och bland de utblottade framstår bankrånarna som hjältar, "Bankerna är djävulens verk, det står i Bibeln", som en man i ett migrantläger säger. Men det är inte bankrånen som visas utan de brutala polismorden. Två gamla poliser hyrs in för att helt enkelt skjuta polismördarna, poliser som var kända för sin brutalitet och därför en gång avskedades. 

Det är en långsam berättelse med mycket regn och ganska lite action, som mest handlar om de gamla poliserna; hur ont de har i ryggen, att de hela tiden måste gå och kissa att de inte kan träffa en logdörr med gevär nuförtiden. Men de kan tänka och följer de flyende Bonnie & Clyde genom att försöka räkna ut deras nästa drag. Det lyckas till slut och den sönderskjutna bilen med de massakrerade kropparna förs i triumf in till staden, där det visar sig att människorna fortfarande hyllar de nu döda hjältarna. Bäst är vänskapen mellan de gamla poliserna; Hamer och Gault spelade av Kevin Costner och Woody Harrelson. Där framförallt den sistnämnda gör en mycket fin rollprestation.

Pauline på stranden

Betyg: 2 monument

Det börjar med en stängd trädgårdsgrind och fågelkvitter, sedan kommer människorna och börjar prata och det gör de hela filmen igenom. Kärlek, relationer och sex är ämnena och att en av de medverkande är mer eller mindre minderårig - den femtonåriga Pauline - det spelar ingen roll. Det ger en känsla av obehag, vilket inte alls är meningen. Filmen är gjord 1983 och är ett uttryck för den otäcka franska manligheten - att unga flickor (15 år) är helt godtagbara sexuella objekt. Nog inte bara franskt, men där har det åtminstone diskuterats offentligt de senaste åren. Nu klarar Pauline av det hela med bibehållen självkänsla, vilket är en lättnad när trädgårdsgrinden stängs igen och människorna lämnar trädgården i tystnad.

Annars är det en fin film, vacker och vardaglig om relationer som inte håller. Lite prententiös i dialogerna, men det kan jag svälja om det inte vore för det ovanstående. Roligast är den långhårige brevbäraren som leverar post med moped.

Timeline

Betyg: 2 monument

Ännu en film om arkeologer. Det tycks vara ett av filmhistoriens vanligaste yrken (vid sidan av polis och reporter). Denna gång handlar det om maskhål i tiden och tidsresor. En grupp unga arkeologer dras mot sin vilja in i ett samarbete med ett mystisk storföretag. Samarbetet går ut på att de ska ta sig genom tiden till 1300-talets Frankrike för att hitta och ta hem en medarbetare som fastnat i tiden där. Inte så genomtänkt story och ganska dåligt skådespeleri. Men stundtals spännande med snygga strider med kastmaskiner och "nattpilar". Samtidigt som de unga arkeologerna försöker rädda sina egna och sin försvunna professors liv så får de - i vanlig ordning - inte mixtra med historien och ändra det som sker. Vilket de ändå gör och på något vis kan de trots allt komma undan med det. 

En förstörd altartavla spelar viss roll, liksom ett avhugget öra. 

En skön historia

Betyg: 3 monument

Det ska ställas till med societetsbröllop och det är elegant, spirituellt, välspelat och snyggt - men någon form av kropp eller tyngd saknas. Även om det handlar om att vara människa fullt ut och att också erkänna sina svaga sidor (2 Kor 12:9-10), så blir det hela alltför lättsamt. Kathrine Hepburn som Tracy Lord vägrar till en början att ta till sig en sådan livsvisdom. Hennes överklassmanér är suveräna, vilket också är ett annat tema; klassmarkörer. James Stewart är hennes motsats som den rabulistiske underdogjournalisten Macaulay Conor. Ändå dras de till varandra. Och däremellan finns hennes före detta make Dexter Haven, Cary Grant. 

Ibland slår det gnistor om diaogen, men den stundtals lite unkna moralen släcker dem snart. Bl a anklagar fadern sin dotter för att han själv har begått äktenskapsbrott - det hade aldrig hänt om hon varit mindre stel och kylig! (?) Bäst är James Stewart när han är full - han fick också en Oscr för denna roll. Intressant är att de spelar både "Lydia the Tatooed Lady" från Bröderna Marx' En dag på cirkus och "Somewhere Over the Rainbow" från Trollkarlen från Oz. Bägge dessa filmer kom året innan, dvs 1939, så filmen måste ha upplevts som ytterst med sin tid.

Furiosa - A Mad Max Saga

Betyg: 3 monument

Ökendamm och motorer; tunga motorcyklar, lastbilar, skrotbilar, kranbilar, tankbilar ... Men bortom allt motorvrål är det kanske en saga om manligt och kvinnligt. Männen är starka, våldsamma, vulgära, självupptagna och enfaldiga. Kvinnorna är modiga, precisa, vackra och solidariska. Den värld där kvinnorna regerar är full av överflöd och grönska, den värld där männen regerar är öken och brist på allt utom mänsklig arbetskraft i form av slavarbetare. Kvinornas värld är dock dold och därifrån blir en flicka bortrövad. Kan hon hitta vägen hem igen genom männens värld av våld, lögner, skryt och dumhet? Dår detta är en prequel ger Mad Max - Fury Road svaret.

Estetiskt snygg med alla dessa galna män med märkliga klädedräkter och huvudbonader och i ökenljuset blir till och med de kraschade motorcyklarna vackra. Men det blir några ökenbilder och en del galna gubbar för mycket. Andra Mosebok 21:24 citeras och det anspelas på apokalypsens ryttare i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel.

13 i planet

Betyg: 3 monument

I grunden en berättelse om européers förakt för kinesisk ödestro och hur tunn den rationella, moderna hinnan är. Två män som ska flyga från Hongkong till Tokyo får höra om en dröm om just en sådan resa - en dröm som slutar i katastrof och död. De skrattar åt drömmen, men efterhand besannas fler och fler detaljer i drömmen medan flygplanet med nedisade vingar, utan radiokontakt tappar riktningen och styr mot en okänd strand fylld av klippor. Flera av passagerarna har hört om drömmen och spänningen trappas upp efterhand som de förhåller sig till drömmens möjliga verklighet på olika sätt. 

Snygg historia, men medelmåttigt skådespeleri. Intressant med det inledande föraktet för vidskepelse och sedan vars och ens rädsla för att drömmen är sann. Så fungerar vi nog, vi moderna människor. Kristendomen framstår som det som borde tala mot ödestron, vilket i sig är en modern tolkning.  Roligast är slutrepliken och skinksmörgåsarna som ingen vill ha.