Year One

Betyg: 2 monument

Jack Black är Jack Black om än i tidens allra första trevande timmar. Han äter av kunskapens frukt (1 Mos 3), möter Kain när han slår ihjäl Abel (1 Mos 4:2-16), stoppar Abrahams offer av sin son Isak (1 Mos 22) och hamnar till slut i Sodom (1 Mos 18-19), för att så småningom utvandra till Egypten (1Mos 46: 1-7). Däremellan anspelas på Davids kamp mot Goljat (1 Sam 17), Davids brudgåva (1 Sam 18: 25-27) och säkert fler bibelställen som jag på grund av den sena timmen inte noterade. Allt mest pinsamt dåligt, vilket nog är en del av just denna genre. Pojkrumshumor, när det verkligen är som sämst. Ändå intressant med alla bibelreferenser och just dialogen med Kain vid brodermordet är i sin absurditet suverän.

Land of the Lost

Betyg: 1 monument

Den utskrattade vetenskapsnörden Rick Marshall visar sig ha rätt - det finns parallella världar, en sorts kvantpaleontologi - om det begreppet finns. Dinosaurier, apmänniskor - pinsamt utklädda (möjligtvis medvetet), ödlemänniskor - eller mer ödlerobotar, nördiga vetenskapsmän, bögskämt, andra världar, andra dimensioner, sunkiga nöjesfält och någon enstaka snygg dekor. Det är äventyrligt, ytterst tramsigt, pinsamt oftast och helt ospännande. Här finns dock en intressant iakttagelse: "Vetenskapen visar ingen nåd" vilket gör att Dr Rick Marshall så lätt kan avfärda Jesu tårar på korset.

Allt är en parodi på en tv-serie från 1974.

Wonder Woman

Betyg: 4 Monument

Syster Jesus, eller snarare  syster Kristus med ett tydligt kors i pannan. Hon kommer med fred, hon kommer med nåd till människorna, hon kommer med kärlek. Satan, eller Ares i filmen, erbjuder ett paradis utan människor, men hon går inte med på det. Det är stundtals stolpigt (i synnerhet Chris Pine som Steve Trevor), stundtals spännande, men hela tiden en sorts betoning av mänsklighetens mångfald. I varje gatubild bli det tydligt, mäniskor från hela vår värld. Det är subtilt, men vackert.

Det handlar om Romarbrevets fantastiska mäniskoskildring: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag" (Rom 7:19) och Johannesevangeliets påbud "ni skall älska varandra" (Joh 15:17).

Pat Garrett & BIlly the KId

Betyg: 5 monument

I grunden handlar det om lojalitet, om klasslojalitet och vänskap. Det är episkt vackert, ganska långsamt och uppfyllt av dylanmelodier. Här får "Knocking on Heavens Door" en sorgligt självklar tydning. De gamla vänerna Pat Garrett och Billy the Kid hamnar på varsin sida om lagen - men vem är egentligen lagen? Pat som sålt sig till maktens män, eller Billy som slåss för sin frihet och de svaga?

Billy står fram för oss som en Kristus i filmens början, korsfäst men tydligt levande. Sedan följer hans gärning, en annan ordning än i evangelierna. Men vem är då Pat? Judas? Nej, snarare Petrus?

Bob Dylan läser konservetiketter, jagar kalkoner och kastar kniv - bara det gör filmen mytisk. Dock är nog Kris Kristoferson i det här fallet en mer uttrycksfull skådespelare, om än inte sångare. För det finaste är nog scenerna när Bob Dylan är i bild och vi hör honom samtidigt i soundtracket. Så bra!

Revolt

Betyg: 3 monument

Det börjar med en sorts kristusdeklaration: "Att kämpa är att leva, att leva är att kämpa och när allt är förlorat kommer ni att fnna mig". Sedan en invasion av rymdskepp, Amerika och Europa är utplånade, men Kenya fnns kvar. En amerikansk soldat och en fransk biståndsarbetare söker sig genom landet. Stundtals spännande, stundtals kolonialistiskt. Möjligen är det så att det enda som återstår av världen är just Kenya.

Ganska tjatigt med alla "Lets go, lets go" i snabbt tempo, annars spännande och utan någon väntad Happy end. Bäst är kanske ändå den tunga slutmusiken. Då gudsuppdraget är motstånd borde nog titeln vara Resist, vilket dyker upp som graffiti här och var under filmens gång, och inte Revolt.

Gods of Egypt

Betyg: 3 monument

En sorts Orfeus-historia, men utspelad i Egypten då gudarna gick på gatorna som "vanliga människor", eller snarare som nästan dubbelt så stora människor. Gudarna utmärker sig genom sin storlek och i viss mån genom sin arrogans - samt att de kan förvandla sig till något djurliknande. En tjuv sluter ett avtal med Horus om att stjäla tillbaka hans förlorade ögon om tjuvens flickvän hämtas tillbaka från dödsriket. Mycket äventyr, många ruiner som rasar, sfinxer och dödlig fällor, spännande monster som flygande dyngbaggar, brinnande spjut, demoner och gudar i evig kamp...

I centrum döden, och relationen till de döda givetvis, men också en sorts modern, västerländsk (läs kristen) förståelse av förlåtelse och försoning och på så vis en uppgörelse med de gamla gudarna. Men mest äventyr, kärlek och en del fånigheter.

The Lost City of Z

Betyg: 2 monument

Hur geografi - närmare bestämt kartritning - och arkeologi blir till politik under det brittiska imperiets sönderfall under tidigt nittonhundratal. Det är en brytningstid som innefattar både citat av Kipling och en stark kritik av den europeiske vite mannens arrogans. Tyvärr är berättelsen för lam, så trots ett intressant tema om människans jämlikhet oavsett kulturell hemvist eller geografisk plats blir det mer tråkigt än spännande. Inte ens färderna genom Amazonas djungler blir särskilt spännande. Intressant är dock uttrycket att alla människor "are made of the same clay", en tydlig hänvisning till Jeremia 18:3 och Första Mosebok 2:7 och 3:19.

Frantz

Betyg: 3 monument

Om vad kriget gör med människorna. Hur nationalism och skuldfrågan hänger samman. Männen på källarkrogen har alla skickat sina söner till fronten, nu hatar de den forna fienden för att sönerna är döda. Men vem bär egentligen skulden? Den enskilde soldaten som vill försoning eller de, på bägge sidor gränsen, som inte stridit men håller fast vid fiendskapen trots att freden brutit ut?

Vackert filmat med mjuka övergångar mellan färg och svart-vitt, men än snyggare är övergångarna i språket; mellan tyska och franska. Knappt märkbart, mycket elegant!

Egentligen är det en film om förlåtelse och den teologiska frågan om förlåtelsens giltighet. Är jag förlåten om jag tror att jag blivit det, även om det faktiskt inte är så? Dvs är förlåtelsen objektiv eller subjektiv. Frågeställningen är intressant, men gestaltningen är inte fullt trovärdig trots snygga kostymer och välansade mustacher.  Någonstans i bakgrunden spelar målningen "Självmordet" av Manet en avgörande roll.

När vi talat om filmen inser jag att det övergripande temat är lögn, livslögn. Vet vi egentligen vad som hände? Hur dog Frantz? Nu förstår jag att jag inte vet. Tyvärr gör det den unga kvinnan Anna än mer marginaliserad.

KIngsglaive Final Fantasy XV

Betyg: 2 monument

Som att komma in i avsnitt sju i en lång tv-serie. Det finns en förhistoria jag borde kunna och det som sker får konsekvenser för en framtid jag borde förstå. Men det gör jag inte. Det är halvsnyggt, men ibland alltför tydligt datoranimerat. Bilar (med säkerhetsbälten) och rymdskepp, mobiltelefoner och magiska kristaller och en märklig blandning av svärd och pistoler.

Temat skulle kunna vara: teknologi och demoner, motstånd och auktoritet eller diplomati och förräderi. Men troligtvis är temat de onda mot de goda och därmed ganska tråkigt. Vi vet ungefär vad som ska hända, trots att vi inte begriper varför.

Kanske vore filmen bättre om jag spelat tv-spelet?

David and Goliath

Betyg: 1 monument

Unga män rör sig planlöst i grupper ibland ruiner i ett ökenlandskap medan skyarna far förbi i ett uppskruvat tempo. Några är snyggare än de andra och klädda i rött, det är "the good guys", några är fulare, klädda i svart och med svart kajalpenna runt ögonen, det är "the bad guys". Alla upprepar sig. Goljat, filisteernas ledare, kung Saul, Davids bröder, David - alla har i princp en replik som de upprepar filmen igenom. Det blir skrattretande till slut!

I centrum står tron, är det nog tänkt, och Guds närvaro respektive frånvaro. Men det är en tro helt utan existentiell betydelse. Den går helt enkelt ut på att Gud ska besegra fienden. Möjligen trogen bibeltexten på just den punkten, men knappast trogen de psaltarpsalmer som ständigt citeras (när inte David upprepar sina repliker). Till detta mycket dåligt, eller möjligen uteblivet skådespeleri och när slutstriden till sist infiner sig har vi tröttnat sedan länge och dramatiken är fullkomligt bortblåst.

Life of Brian

Betyg: 3 monument

Om vi borster från sexskämten och om vi bortser - om vi kan det - från lyteskomiken, så återstår de teologiska och de språkliga skämten. Det språkliga förvånar oss inte då Monty Python sedan starten varit besatta av språk som social markör och som en del av förfrämligandet människor emellan. Teologin däremot känns ny och därför också fräsch. Bibelparallellerna är förvånansvärt genomtänkta, från födelsescenen ur Lukasevangeliet till ekot av Predikaren i slutscenens sång "Allways look on the bright side of life". Bäst är Brians försök att komma undan de romerka soldaterna genom att låtsas vara en profet och hur han lyckas trassla in sig med ord ur just bergspredikan (Matt 6:26-32) o c h hur hans anhängare sedan snabbt delar in sig i olika fraktioner. "Herein lie the perennial hermeneutical problems of hearing and remembering, understanding and interpreting that have divided the believers and churches over the centuries", som en akademisk teolog skriver om filmen. Värt att notera är att satiren är lika mycket riktad mot den politiska vänstern som mot kristenhenten.

Räknas till de jesusfilmer där Jesus knappast finns med ex "Ben Hur" och  "Barabbas", samt till de jesusfilmer som inte innehåller någon uppståndelsescen. Visades först i Sverige under titeln: "Ett herrans liv". Kanske inte en så bra titel...

Big Eyes

Betyg: 2 monument

Vad är konst? Vem är konstnär? Den som målar, eller den som sätter sitt namn på verket? Margaret och Walter, två unga konstnärer möts och gifter sig. Framgången är stor, men på ett udda sätt.  Margaret Keane drar till slut sin man inför domstol för att han hävdar att det är han som målar de populära tavlorna av melankoliska barn med enorma ögon. Som ett led i bevisföringen ställs två stafflin in i rättssalen. Margaret börjar skissa, Walter hävdar att han inte har någon inspiration, sedan att han har ont i armen. Han kan överhuvudtaget inte måla. Allt om hans liv som konstnär var en lögn!

En märklig och stundtals ganska tråkig histora om livslögn och hur den kan delas i en destruktiv relation. Här ges även en positiv bild av Jehovas vittne, som sanningssägare utifrån ett citat från andra Timotheusbrevet. Lite udda, men i den här berättelsen troligen korrekt.

Barabbas

Betyg: 3 monument

Barabbas är inte en av de jesustroende, men likafullt jesusberoende. Jesus ger honom livet, eller som han själv i sin desperation uttrycker det - han tog min död! Barabbas den frikände är bara ett namn i evangelierna, men har av Pär Lagerkvist fått en historia och ett liv. Ett liv i skuggan av mannen från Nasaret.

Här finns fina övergångar från Pilatus som tvättar sina händer till Barabbas som sköljer av sig vid den allmänna brunnen, från den stillsamma nattvardsscenen med den uppståndne Lasarus till den vilda festen på krogen efteråt. Men det blir ändå för lite kött och blod. Vi kommer aldrig Barabbas nära, jag förstår honom aldrig fullt ut. Jag ser hans längtan efter tro, efter att få vara en del av gemenskapen, men han saboterar hela tiden för sig själv (och den gemenskap han längtar till) och det är svårt att på allvar förstå varför. Jag tycker nog att Anthony Quinn gjort bättre rolltolkningar.

Om evangeliets spridning bland alla folk, om missförstånd och tillit, om jesusberoende och längtan.

Vargtimmen (1968)

Betyg: 3 monument

Vargtimmen är en märklig film. Alma (Liv Ullman) är gift med Johan (Max von Sydow). Han är konstnär och de befinner sig på en enslig ö för att han ska få lugn och ro i sitt arbete. Men i hans inre pågår en kamp med demoner som blir synlig även för Alma och oss som är åskådare. Det är suggestivt och obehagligt berättat om psykisk sjukdom och självmord. Den efterlevande Alma berättar händelseförloppet i långa monologer, rakt upp och ner med blicken in i kameran och till synes känslomässigt oberörd. Däremellan finns tillbakablickar på Johans brottning med demonerna. Jag värjer mig. Och tänker samtidigt att han var modig Ingmar Bergman, som vågade gå ner i det djupaste svarta och undersöka hur den psykiska smärtan kan upplevas när den är alldeles outhärdlig. Det är obehagligt och svårbegripligt, men antagligen alldeles sant.