Betyg: 3 monument
Enligt Leif Zern, som har skrivit boken Se Bergman, så är detta Ingmar Bergmans första mästerverk. Jag kan förstå vad han menar, men jag vet inte om jag håller med. Jag är i så fall mer förtjust i Till glädje som kom två år tidigare. Det är något med skildringen av blomstrande tonårskärlek som bara känns mossig. Eller kröp ungdomar på den tiden verkligen runt i gräset och matade varandra med smultron?
Det jag bär med mig är slutet, när Marie (Maj-Britt Nilsson) sminkar av sig rollen som prima ballerina i Svansjön och säger in i spegeln att hon vill gråta i en hel vecka. Men sedan plötsligt ändrar ansiktsuttryck och kommer på att hon faktiskt är glad för första gången på tretton år. Efter att ha sett filmen kan vi förstå varför. Hon har som ung varit med om en fruktansvärd dödsolycka, kapslat in sin sorg och blivit känslomässigt avstängd. Men Henriks (Birger Malmsten) dagbok väcker minnena till liv. Sent om sider kan hon sörja honom och rikta sin ilska mot den "farbror" (Georg Funkquist) som undanhållit dagboken i alla år. Har denne farbror dessutom utsatt henne för sexuella övergrepp? Det är oklart, men antyds i filmen. Så livslögnen rämnar. Marie kan se klart och visa sitt ansikte (väldigt symboliskt!) och känna befrielsens glädje. Men också uppleva den rättmätigas vrede. Och därmed dansa rakryggad vidare i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar