Nyårsfesten

Betyg: 4 monument

Det finns en djupgående stråk av värme i detta relationsdrama som utspelar sig under en nyårsnatt med ett festande Köpenhamn som fond. Några gamla vänner samlas som alltid till traditionsenlig nyårsmiddag, rollerna är lika fasta som ritualerna. Men för ett par år sedan dog en av kamraterna och en ny tar nu hans plats. Det går inte! Rollerna slås omkull, ritualerna förlöjligas och tillbakahållna sanningar kastas fram. Det blir ett nyår som inte liknar något annat och kanske är de alla lite förändrade när de samlas på morgonen - var och en efter att ha haft sitt äventyr. En sorts illustration till Lukas 13:6-9, liknelsen om fikonträdet. De har alla på något vis "grävt runt och gödslat", det kommande året kanske deras gemenskap bär frukt (= utvecklas).

Romantiskt, javisst! Men också snällt. Fånigt, ja stundtals, men också mänskligt. Förutsägbart, mycket, men också överraskande. Realistiskt, knappast - mer en sorts vardaglig saga. Bäst är danserna, både i köket och på dansgolvet. Roligast är Pommes-frites-hatten - årets hatt!

Hamlet

Betyg: 4 monument

Dimmoln, skuggor, dagrar. Effektivt i denna tragedi "om mannen som inte kunde bestämma sig", som det heter i inledningstexten. Laurence Olivier både spelar Hamlet och regisserar en film som är en sorts förhöjd teater. Inzoomningar, dubbelexponeringar, djupfokus och närbilder säger att det är film, medan scenbilden säger teater; med befästningsvallar, torntrappor, knappt möblerade slottssalar och ett och annat draperi de onda kan gömma sig bakom. Det är i vilket fall väldigt snyggt och oerhört välspelat i samtliga roller - möjligen kan jag tycka att Terence Morgan är lite lam som Laertes, men det kanske han ska vara. Filmen vann bästa film och bästa manliga skådespelare vid Oscarsgalan 1949.

Mest intressant är när Hamlet utifrån en queer läsning av Matteus 19:5 kallar Kungen för sin mor. I övrigt ett svärd som blir ett kors, en bedjande som inte får dödas och att natten under tiden för Kristi födelse inte tillåter några onda varelser.  

Blinkande lyktor

Betyg: 2 monument

Kanske var det roligt vid millenieskiftet, då filmen är gjord, men jag vet inte. Just komedivåld är inte särskilt kul, inte fånig dansk manlighet heller. Fyra smågangstrar och barndomskamrater flyr med en väska full av pengar till Barcelona. Men de kommer inte längre än till en förfallen krog i södra Danmark som de långsamt renoverar till en gemytlig dansk kro. Under tiden slåss de, skjuter på allt och alla, gråter, ser på samtliga avsnit av Matador och försöker hålla sig undan den något större gangstern som vill ha väskan med pengarna.

Fånigt, våldsamt och smått absurdt. Märkligast är deras barndomshistorier som skildras i förklarat sommarljus - alla koncentrerade kring ett eller flera runda fönster!? Och bäst är scenen när de i samma sommarljus möts för första gången på järnvägsstationen i den lilla gemytliga danska småstad där de alla växt upp. Manlighet, danskhet, våldskultur ... det är nog vad filmen vill driva med, men det blir inte så roligt. Det enda genuint roliga är när de förväxlar Tove Ditlevsen med Ove Ditlevsen (den store danske poeten!).

Elvira Madigan

Betyg: 4 monument

Återigen en film som fullkomligt svämmar över av sommar - det är nästan så du kan känna doften av solvarmt gräs. Jag vet inte hur Bo Widerberg gör det, men det är något med kameraarbetet, vinklarna, zoomningen, fokuset - att det alltid är en del av bilden som är ofokuserad. Och så till detta Mozarts pianokonsert, en nödlösning då den beställda musiken inte passade. En nödlösning som blivit klassisk och är helt kongenial! 

Om lyckan och olyckan. Lyckan varar hos det förälskade och förrymda paret tills dess att en vinflaska välter ut på en picknick - så olycksbådande - och filmen vänder och går mot olycka: upptäckt, flykt, pengabrist och hunger. Vacker spelat med mycket allvarligt mitt i lättheten. Kriget och nationalismen gisslas, människan som människa hyllas. Roligast är att de byter Bibeln mot Strindberg när de tar in på hotell. Vi kan fundera på varför filmen börjar och slutar med SvPs 199 "Den blomstertid nu kommer". Är det för att markera det somriga, eller för att markera "lusten" och "fägringen" hos de älskande ..?

Beowulf & Grendel

Betyg: 2 Monument 

En hjältesaga, en av del äldsta i den nordeuropeiska litteraturen, men ganska bearbetad. Trollet Grendel härjar i Hrothgars hird - och det med rätta då Hrothgar dödade hans pappa utan egentlig orsak. Den sägenomspunne hjälten Beowulf tar upp striden mot trollet men blir efterhand mer och mer tveksam till det rättfärdiga i att slå ihjäl honom. Det sista är ett modernt tillägg liksom en galen präst (några hundra år för tidigt), en vacker kvinna med trollkontakter och en son. Det är inte säkert att tilläggen gör berättelsen bättre. Det känns mest påklistrat med en sorts solidaritet med Grendel - även om slutscenen i viss mån kan räknas till en av de mer laddade. Men det beror nog mest på att det finns så få laddade scener.

Behållningen är religionsblandningen som nog kan vara korrekt med torshammare och kristet kors som samsas runt halsen på Hrothgar (för säkerhets skull) och de döpta hirdmännen som också talar om Valhalla och blandningen av bibliska och andra sägner i en salig röra. Märkligast är dock att dessa daner (= danskar) lever i ett land av stora berg, glaciärer och branta stup så långt från Himlabjerget du kan komma.

Häxan

Betyg: 3 monument

En sorts genreöverskridande dokumentärfilm från långt innan dokumentärfilmen hade en egen status (1923), eller kanske ett gestaltat föredrag. Mörk, suggestiv och drabbande om tro på demoner och det övernaturliga med nedslag i mänsklighetens historia. Koncentrationen ligger på medeltidens häxjakt med professionella häxdomare. Dock leder filmen fram till 1920-talet då den övergår till en psykologisk skildring av olika hysteriska fenomen. Kameran är, åtminstone under de medeltida scenerna, en subjektiv betraktare som hela tiden ställer sig på de utsattas sida, vilket gör filmen förvånansvärt modern. Sedan att det är Djävulen som har de roligaste festerna har vi människor nog alltid vetat.

Vi får se en hel del vidriga präster och munkar, en tonsurrakning (se bilden), några bedjande obducenter, dåligt bordsskick, fantastiska djävlar, tortyrinstrument i närbild, Gud i Kristallhimlen med 9 änglakörer och en märklig mekanisk skildring av helvetet. Kanske är det lite för docerande, men ändå fascinerande med tanke på att filmen snart är hundra år gammal.

Ernas krig

Betyg: 2 monument

Om människorna i gränslandet mellan Danmark och Tyskland. Just nu är det 1918 och trakten hör till Tyskland. Kriget går mot sitt slut och alla reserver sätts in.  Även Ernas svagbegåvade son. Hon kan inte låta honom gå under i kriget utan följer med utklädd till soldat för att skydda honom. En fin historia, men tyvärr alltför bristfälligt berättad, inget driv, ingen dramatik - mest ett flöde av scener som inte för berättelsen framåt.

Lera, regn, bomber och skyttegravar - ändå odramatiskt. Märkligt hur det går att göra en så tråkig film. Dock äts det hemmastoppad korv och pannkakor stekta i skyttegravens mörker, vilket livar upp det hela. Erna beskriver sig som en skyddsängel som slår ihjäl, men hon är också den som avger ett viktigt löfte till Gud. I övrigt murriga färger och goda birollsinnehavare.

The Vanishing

Betyg: 4 monument

En ö i havet. En fyr på ön. Tre män på fyren. Manlig tystnad. Sedan övergår den till manligt våld och slutar i manlig sorg. En skeppskista med guld är den utlösande faktorn. Vackert, våldsamt och tragiskt. Välspelat, men kanske en inte alltför trovärdig berättelse. I vilket fall så är det så att dessa tre män försvann från ön utanför Yttre Hebriderna år 1900 och ingen vet vad som egentligen hände. Detta är ett försök att skapa dramatik kring det som kallas "The Flannan Isles mystery".

Ett ytterst litet kapell har betydelse, liksom guldets förbannelse uttryckt i Jakobsbrevet: "ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld." (Jak 5:3), men med tanke på att det är vatten och inte eld som förtär kropparna.

Lycko-Per

Betyg: 2 monument

Självupptagenhet, stolthet och än mer självupptagenhet. Nej, Per är inte någon sympatisk person och inte heller någon begriplig person. Det är ingen annan heller för den delen - möjligtvis undantaget den obehaglige storebrodern. Varför faller alla för Per, kvinnor som män? Varför hatar han sin egen familj så mycket - det antyds men känns inte. Varför är han en sådan auktoritär antiauktotirär man? Varför vågar han inte säga att han älskar någon? Vart tar han vägen när han lämnat fru och barn och varför? Det är alldeles för många frågor och för få svar. Kanske ger romanserien svar, men Bille August ger det inte. Dessutom är det dåligt skådespeleri, obefintlig regi och rätt ointressant manus. Trist då det faktiskt gav Nobelpris 1917 (Henrik Pontoppidan).

Kanske en skildring av "ödmjukhetens väg", men inte särskilt övertygande. Det finns en känsla av gudsuppgörelse långt i bakgrunden, men den kommer inte fram. Mest minnesvärt är inledningsscenens middagsbön, tyngre bön får man leta efter!

Invasionen av Danmark

Betyg: 3 monument

Det är den 9 april 1940 och Tyskland går över gränsen  till Danmark. Till en början är officerarna tveksamma till om det är en övning eller på riktigt och vad har Tyskland för intresse att anfalla Danmark egentligen? Varningarna tas inte på allvar och när allvaret kommer är det hopplöst försent och redan förlorat. En cykelburen pluton gör dock motstånd (de vet inte att Danmark redan kapitulerat), gevärseld och cyklar mot pansarvagnar, flyg och granater. Striden som patetik i all sin nakenhet.

Men egentligen står ordergivningen i centrum. Order står mot förnuft, ordern måste följas, ständigt ropas det på nya order och orderna får inte ifrågasättas. I några fall räddar disciplinen och lydnaden de svaga, vid andra tillfällen är det tvärtom. Ordergivning och disciplin problematiseras på ett intressant sätt, så även om filmen i sig skulle behöva mer karaktärsskådespeleri och nerv så är temat intressant. Ett annat tema är nationalism i gränstrakter där landet ömsom tillhört den ena, ömsom den andra nationen. Varför kriga då?

Vi skulle också kunna se den som en kommentar till Matteus 8:6-13 - Jesu möte med en romersk officer. Men än roligare är att se slutscenen som en kommentar till Horace Engdahls Cigaretten efteråt.
                                                                             
Bäst är de dokumentära intervjuerna som avslutar filmen.

Jätten

Betyg: 3 monument

Det är en intressant blandning av dokumentär realism och drömska fantasylandskap, av mänsklig objektifiering och sann vänskap, av strid för "dessa mina minsta" (Matt 25:40) och rafflande boulepartier. För egentligen är det en film om boule rakt upp och ner, om motsättningarna på bouleklubbens årsmöte, om problemen med uthyrning av boulehallen, om rivalitet inför Nordiska Mästerskapen i Köpenhamn, om kamp och hopp, om blod, svett och tårar. Lägg därtill psykisk sjukdom, arroganta beachvolleyspelare och snygga måsar.

Fin film och egentligen en tolkning av Bo Setterlinds dikt "Döden tänkte jag mig så", om den gamle odalmannen och harpalten. Fint, men alltför romantiskt styckevis.

Babettes gästabud

Betyg: 4 monument

Tungt arbete, fattigdom och en hård lutherdom - havet, sanden och de låga husen bjuder inte in till gästfrihet, snarare tvärtom. Hit till Jyllands nordkust kommer Babette som flykting från det politiskt oroliga Europa vid 1800-talets mitt. Hon tar tjänst som hushållerska hos prästens döttrar och efterhand förstår vi att hon kan betydligt mer än hon visar. Först tas hon emot med öppna armar, men inskränktheten och misstänksamheten tar över. Så bestämmer sig Babette för att bjuda på kalas och inte vilket kalas som helst, det kan liknas vid visionen i Jesaja 25:6 "ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta mustiga rätter och starkt, klarat vin." Mest fascinerad blev jag av "Cailles en sarcophage" (inbakade vaktlar). Gästabudet blir en fantastisk fest där maten och vinet får mer och mer en evangelisk betydelse efterhand som rätterna bärs in. Jarl Kulle sammanfattar det suveränt i en monolog lång som en predikan.

Mer ett kammarspel än en dramatisk film, men välspelad och en fantastisk berättelse av Karen Blixen.

The Salvation

Betyg: 3 monument

Hämnd och hämnd och åter hämnd. Hämndens infrastruktur bara växer och här finns inte en tillstymmelse till evangelium. Det är till och med så att orden ur 5 Mos 19:21 "Visa ingen förskoning: liv för liv, öga för öga, tand för tand" citeras affirmativt. En grym historia om landaffärer, oljefyndigheter, rädsla, feghet och i viss mån mod. Men mest hämnd.

Snyggt filmat och ett snyggt utförande av den gamla militära  ordern "ålning medelst hasning". I övrigt mest märkligt att det är en dansk westernfilm med Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt som två danska bröder vilka emigrerat till Amerika efter tysk-danska kriget. O c h en lysande slutscen, medan eftertexterna rullar.

Kollektivet

Betyg: 4 monument

Svek. Det handlar egentligen inte alls om ett kollektiv i en stor villa i 1970-talets Köpenhamn. Det här är ett klassiskt drama som lika väl hade kunnat utspela sig närsomhelst och varsomhelst i världen. Kollektivmedlemmarnas längtan efter trygghet och gemenskap (se den fina bilden ovan) kontrasteras mot svek och tragedi. Så berättas något som är en långt större berättelse än den om kollektivet.

Något annat mycket tilltalande är de fina skildringarna av barnen, som sitter uppkrupna i varsitt fönster på bilden. Det är inte enbart skådespelarnas förtjänst, även om både Martha Sofie Wallstrøm Hansen och Sebastian Grønnegaard Milbra spelar tonåriga Freja och den något yngre Vilads med den äran. Men om inte manus och regi hade tagit barnen på lika stort allvar som de vuxna, och skildrat deras upplevelser av det som händer och deras vänskap, så hade detta inte blivit en så bra film.