Historien om Robin Hood och hans glada gäng (1952)

Betyg: 4 monument

En märklig blandning av enorma kulisser och faktisk inspelning på ort och ställe, dvs Sherwoodskogen. Med charmigt skådespeleri, glatt humör och en bra historia blir filmen mycket bättre än vad den egentligen är. Å ena sidan de enkla människornas kamp för överlevnad i en värld av förtryck och å den andra en fullkomlig kapitulation för kungamaktens despoti. Det går inte ihop, men så är det inte heller någon historielektion. 

Bäst är Ärkebiskopen av Canterbury som både ber en bön till Gud som "Stridens Herre" och slåss, som den cleric han ju faktiskt är, med stridsklubba. Vid sidan av det får vi vara med om kanske filmhistoriens kraftfullaste dop och höra en komisk version av Galaterbrevets ord om att bära varandras bördor (Gal 6:2).

Ironclad

Betyg: 3 monument

Till försvar av Magna Charta, det dokument där kungen tvingades avträda delar av sin makt till adeln och prästerskapet och som i viss mån förebådar parlamentarismen. Fördraget är underskrivet, men Kung John ångrar sig och hämnas med hjälp av en armé av danska legoknektar (som pratar obegripligt) på de adelsmän som tvingade honom att skriva på. Det är en grym hämnd av en grym kung och våra hjältar försvarar tappert frihetsidealen mot alla odds då de med knappt tjugo man håller stånd mot en tusenmannahär. Bland hjältarna finns en tempelriddare och ett av filmens teman är huruvida tron förvandlar en människa eller inte. Dvs var Thomas annorlunda innan han blev tempelriddare och om han lämnar orden blir han annorlunda då?

Tunga svärd, massor av kluvna kroppsdelar, svett, blod en del kärlek och några visdomsord som yttras så där i förbifarten efter striden. Teologiskt intressant då den redan 1215 föregriper reformationen med orden: "Rom får säga vad de vill, men Gud tillhör inte dem". Knappast trovärdigt och synnerligen ahistoriskt, liksom hela filmens slutreplik.

Bäst är Paul Giamatti som Kung John, ett truligt, skäggigt barn med livsfarlig makt.

Hugo Cabret

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med järnvägsstationer. Allt är konstruktion, liksom klockorna där Hugo lever sitt liv, tågen som kommer och går, människornas samspel, Hugos enda vän den mekaniska mannen och till och med språket där de udda orden träder fram för att accentuera just konstruktionen. Men filmmediet är den största konstruktionen av dem alla, där drömmar kan skapas och få liv.

Om allt är konstruktion så är tiden den kanske främsta konstruktionen. Tiden står i centrum, tiden om vilken Predikaren skriver, att allt har sin tid; "en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa..." (Predikaren 3:3-4). Det är en sorts hyllning till tiden och den mekanik som mäter tiden, men också en hyllning till stumfilmen som med hjälp av mekanik skapar drömmar och illusioner - det som på något bryter oss ur tidens grepp. Och livet självt är inte konstruerat, även om vi ibland kan gömma oss bakom en livskonstruktion...

Robin Hood (2010)

Betyg: 5 monument

Trots mina vänners ganska svala kommentarer om den nya Robin Hood-filmen var jag väldigt sugen på att se den, insåg jag när jag väl satt mig i biosalongen. Och oj vad bra det var!

Det jag hört, från mina smått besvikna vänner, är att den är för mycket Gladiator. Och det stämmer väl, men Gladiator är ju inte en dålig film. Robin Hood är lik, främst p.g.a. samma skådis i huvudrollen, och att det är mycket slagsmål. Men Robin Hood (filmen) har mycket mera värme och humor, vilket passar väl in i det annars våldsamma 1200-tal som filmen utspelar sig i. Det är även en annorlunda Robin Hood-story, med väldigt lite "springa i skogen" och mera fokus på det större politiska spel som kretsar kring England-Frankrike relationen, Richards och Johns relation samt att förråda, förrådas och bli utsvulten av sitt eget land (eller snarare kung).

En minnesvärd scen är när Robin Hood (Robin Longstride heter han i filmen) frågar Marion ifall hennes make var "A good knight?".
Hon svarar "It was short, but sweet?
och Robin säger "No, I meant: he was a good knight?
Väldigt roligt i sammanhanget, och beskriver väl den lätt tryckta relationen som Robin Longstride och Marion har.

Robin Hood: Men in Thights

Betyg: 4 Monument

Få personer gör så roliga filmer som Mel Brooks. Hans humor passar mig ”som fisken i handsken” och Men in Thights är en av de bästa. Som ni säkert förstår är det en komedi som bygger på Robin Hood. I sann Mel Brooks-anda är den töntigt rolig och helt knäpp. Som exempel kan nämnas karaktärernas namn. Sheriffen av Nottingham heter ”Rottingham” istället. Robin Hoods kompis heter Atchoo, och varje gång han pressenterar sig säger alla ”Bless you”.

Dialogen är också rätt skruvad. Speciellt huvudpersonen Robin Hood har en förmåga att tilltala ”publiken”, dvs. vi som tittar, istället för de i filmen. Det går inte riktigt att förklara utan att man tittar på filmen. Och mot slutet av filmen så sjunger och dansar Robin Hoods ”merry men” vilket är fruktansvärt roligt. (sök på ”Robin Hood: men in thights” på youtube så får ni se)

Ni tycker säkert att det bara är dumt. Och det är det. Men samtidigt finns något ironiskt, mycket genomtänkt. Ett exempel: Prins John har ett födelsemärke i ansiktet som flyttar sig i efter varje scen. Det är dumt, jättedumt till och med och egentligen inte speciellt roligt alls. Men när någon av de andra karaktärerna tillslut kommenterar att hans födelsemärke flyttar blir han helt förskräckt: ”har jag ett födelsemärke?” Då blir det plötsligt roligt!

Robin Hood

Betyg: 5 Monument

En riktig klassiker är ju Disneys Robin Hood, eller hur. Idag såg jag den för första gången på engelska, och insåg hur grymt bra den är!

Favoritscenen är när Lady Kluck slåss mot vakterna efter att Robin har vunnit bågskyttetävlingen, men sen blivit avslöjad. Musiken är helt hysterisk och det är filmat som under en match i amerikansk fotboll eller rugby. Lady Kluck mot alla stora noshörningsvakter. Och hon klår dom lätt!

Det var även kul att höra alla sånger på engelska, och jag tror faktiskt att det var mycket länge sedan jag såg hela filmen. Den biten som visas på julafton har jag sett en massa gånger men det är ju så mycket mer.

Bäst av allt är ändå början, när alla huvudkaraktärer presenteras, och animationerna medan förtexterna är igång är fantastiska. Allt till en free-stylande (scat-ande kanske är bättre) Allan i Dalen.

Jag måste nog se om några andra Disney-klassiker snart.

Yamakasi

Betyg: 4 monument

Yamakasi, Storstadens Samurajer, är ett gäng på 7 killar som lever i en av Paris förorter. De är utövare av Le Parkour, ett slags akrobatiserande i storstadsmiljö. Ungefär som att åka skateboard, fast utan en skateboard. Filmen börjar med att de, tidigt en morgon, klättrar upp längs ena fasaden av ett 24-våningshus, för att från taket titta på soluppgången.

Filmen är lite av en Robin Hood-Story. En liten pojke från samma område som killarna, råkar ut för en olycka efter att ha försökt härma dem. Pojken, som har ett medfött hjärtfel, behöver ett nytt hjärta inom 24 h, något som kostar 400 000 franc. Då pojkens familj inte har de pengarna lovar Yamakasigänget att hjälpa till. Tillsammans med en 8:e kompis använder de sina akrobatiska kunskaper för att stjäla pengar från ett antal rika läkare. Dessa läkare sitter alla i samma styrelse som är ansvariga för pojkens nya hjärta. Killarna i Yamakasigänget tycker att de med gott samvete kan stjäla pengar från dem, då pengarna för att "köpa" det nya hjärtat ändå i slutända hamnar hos dessa styrelsemedlemmar.

Samtidigt som detta har den lokala polischefen satt in extra resurser för att stoppa de fasadklättrande förortskillarna. Det resulterar i att Yamakasigänget får både tiden och polisen emot sig, medan de försöker samla ihop tillräckligt med pengar för att rädda den lilla pojken.

Filmen är mycket bra, framförallt på grund av 4 saker:
1. Den utspelar sig i Paris och dess förorter och är helt på franska vilket ger en passande stämmning.
2. Killarna är sjukt duktiga på Le Parkour, och det är häftigt att se de hoppa mellan hustaken.
3. En av killarnas kusin är polis och försöker att få gänget att hjälpa pojken utan att stjäla och bryta mot lagen. De diskussioner som uppstår, och motsättningen mellan poliserna och förortskillarna är intressant.
4. Filmen har en humoristisk touch, samtidigt som den tar upp allvarliga ämnen som när det är moraliskt OK att stjäla, eller varför en liten pojek måste betala 400 000 franc för att överleva.

De sju förortsakrobaterna i Yamakasigänget

Martin