Segerns sötma

Betyg: 5 monument

Burt Lancaster är fruktansvärd, medan Tony Curtis som hans lakej är mest ett skämt. Men ett livsfarligt skämt som driver människor i förtvivlan, skrattar åt andras olycka och beter sig helt komplett omoraliskt. Otäckare cyniker än dessa två herrar har nog aldrig visats på film. Cyniker med makt över människorna. Två tidningsmän, den ene med New Yorks mest inflytelserika kolumn och den andre hans hantlangare som ger honom alla skandaler, sanna eller osanna. 

Det är oerhört grymt, vansinnigt snyggt spelat med ett manus vassare än en rakkniv. Till detta klubbar och bakgator i New York, rökiga nätter och jazzmusik. När solen äntligen går upp i slutscenens morgon över Manhattan inser vi att hela filmen har utspelat sig nattetid. Jesu ord om att inte synda mer citeras, liksom änglarnas sång på julnatten, men filmen ger oss inget evangelium. Ändå anas hoppet i slutminutens gryningsljus.

Skräddaren i Panama

Betyg: 3 monument

Harry Pendel är skräddare i Panama. Han syr de rikas kostymer, knarkbaronernas, maffiabossarnas, de korrumperade politikernas men också den demokratiske presidentens. Men han har svårt att ta betalt, är alltför godtrogen och snäll. Så när en cynisk MI5 agent (Pierce Brosnan) anländer ser han en möjlighet att få in pengar genom att hitta på underrättelsematerial om en påstådd försäljning av Panamakanalen och ett folkligt motstånd (som inte existerar). Tyvärr går hans påhitt överstyr, agenten ser fördelar med det och skickar dem vidare till Amerikanerna som i sin tur agerar och skickar trupper... till ett land som inte alls är i kris på det vis som de tror. 

En gedigen politisk historia signerad John le Carré om lögn, korruption, cynism och girighet. I grunden en mörk parodi på agentfilmer, men det är stundtals svårt att se det parodiska. Kanske i en kommentar som "I Panama förblir inga goda gärningar ostraffade". Och det är väl vad det handlar om; godhet vs cynism. Vem som i slutändan vinner kan vi inte avgöra. Godheten straffas, men reser sig igen, medan cynismen bara fortsätter som vanligt. Intressantast är att Harold Pinter är med som spökfiguren Uncle Benny.

Undercover

Betyg: 3 monument

En glorifiering av de jugoslaviska partisaner som bekämpade den tyska ockupationen under Andra världskriget. Flmen är inspelad i Wales under kriget (1943) som en del i den brittiska krigspropagandan. Två bröder bekämpar den tyska ockupationen på olika sätt. Den ene som partisan, den andre som läkare i ett tätt samarbete med tyskarna. Men egentlgen är det han som är undercover och leder motståndet. När deras far blir tillfångatagen efter ett misslyckat sabotage dras snaran åt och tyskarna fattar misstankar.

Spännande och delvis välspelat, men alltför romantiserat av tiden före ockupationen, med blommande fruktträd och folkdanser och sedan en tillrättalagd partisanarmé som enbart är nationalister och goda kristna med många korstecken - fast den egentliga partisamarmén leddes av kommunisterna. Det märkliga är att tyskarna gör honnör istället för att hälsa med "Heil Hitler". Annars förekommer en udda form av slangbella, där munnen används.

Autofiktion

Betyg: 3 monument

Inte lika bra och gripande som tidigare Almodovarfilmer, men lika välgjord. Fotot, färgerna, lagren av mening, dialogerna och själva konstruktionen är mycket bra. Det som missar är skådespeleriet, mindre levande och alltför tillbakadraget. Det är så elegant att vi inte inser vad det är vi ser förrän långt in i filmen. Den film som visas skrivs fram efterhand av en äldre homosexuell regissör (läs Pedro Almodovar) som tappat gnistan. Små enkla referenser de olika tidsplanen emellan smyger sig in och till sist ser vi hur skådespelerskorna sitter och väntar på att få manuset till filmens slutscener. Men då har uppgörelsen redan skett och den vi trott vara huvudpersonen, visar sig vara en annan. 

En film om film, men inte så mycket om själva filmarbetet som om manusskrivandet och rätten eller orätten att använda sitt eget och andras liv som utgångspunkt. En moralisk och konstnärlig fråga som tas på största allvar. Roligast är scenen på sukhuset (det är nästan alltid sjukhusscener i Almodovars filmer) när läkaren tror att en kultfilmsregissör är protestant då protestantismen ur hennes katolska synsätt är just en kult. 

Mystics

Betyg: 3 monument

Två äldre vaudevilleartister lever på att fejka kontakt med döda personer. Den ene sitter orörlig i den mystiska stolen med turban och tung kaftan medan den andre sitter på vinden och förvränger sin röst genom ett talrör som leder ner till rummet där seansen sker. Detta ger dem pengar till mat och hyra, knappt mer. Men en dag kommer stadens gangsterdrottning och vill tala med sin nyss döde man om var han gömt bytet från den senaste kuppen.

Det är småmysigt och mycket brittiskt/irländskt med breda dialekter, slitna rollgestalter, ironier och vardagsrealism. Men substansen i det hela är ganska tunn. De dumma blir lurade, de "goda" lever gott och över dem alla ljuder rösten från den nyss döde gangsterbossen - som om han vore en sorts gud som styr deras öden. Roligast är den korrumperade prästen som mot betalning säger vad de anhöriga vill höra på begravningen och så förstås att den döde meddelar sig genom Fax!

Den fantastiska resan

Betyg: 4 monument 

Det är en myckey snygg film, ytterst välgjord och det beror varken på Raquel Welch eller någon annan av skådespelarna utan på filmtekniken och effekterna. Redan förtexterna är snyggt inpassade i sjukhusmaskineriets design. Det intressanta är moderniteten och det som vi tycker är gammeldags. Filmen är gjord 1966 och handlar om en framtid där tekniken finns att förminska både ting och människor. Samtidigt är det en framtid med räknestickor, trafikidrigerande poliser, overhead-appartare och annat som känns förlegat redan då. I den här framtiden blir en sovjetisk forskare, specialist på just förminskning, befriad från ryssarna men skjuten vid ankomsten till USA. För att rädda honom måste ett läkarteam förminskas och ta sig in hans blodomlopp och med hjälp av en bärbar laserkanon lösa upp den böld som bildats i forskarens hjärna på grund av skottet. De har exakt en timme på sig, sedan förlorar förminskningen sin verkan.

I kamp mot vita blodkroppar och kroppens eget autoimmuna system  tar de sig dit ingen människa varit. Genom trånga hörselgånger, böljande kaviteter och snabba pulsådrar fascineras de över skapelsen och tillskriver den Gud eller evolutionen, beroende på vem det gäller. En lite oväntad hänvisning till hinduism hinns också med. 

Wonderwall

Betyg: 2 monument

En förvirrad professor blir besatt av grannflickan som han får syn på genom ett litet hål i väggen. Snart är väggen perforerad av hål och hans betydelsefulla forskningsarbete bortglömt. Dag och natt sitter han vid sina titthål för att följa grannarnas liv och kärleksbesvär medan han drömmer att han är hennes kavaljer. Hon försöker ta sitt liv och han räddar henne, lite på avstånd. Det är ungefär vad som händer plus en del psykedelika och några tydliga drömscener. Men mest är det en fånig film om kulturkrockar, löjliga professorer, vackra fotomodeller och utlevande hippies. 

Filmen är från 1968 och förvånansvärt tom på politik, det närmaste är bilden på och iscensättningen av Sankt Sebastians martyrskap, men inget annat talar om en sådan tolkning av kärleken. Kanske var han inte fullt så förknippad med homosexualitet på sextiotalet? Men varför är han då med? Bäst är, förutom den ärtgröna bilen och de helt utflippade glasögonen, den fantasifulla duellen mellan professorn och pojkvännen och så George Harrisons musik, förstås.

Prinsessa på vift

4 monument

Elegant. Elegant manus, elegant spelat - särskilt Audrey Hepburn, elegant foto, elegant miljö, elegant dialog, eleganta handrörelser, eleganta blickar. Den uttråkade prinsessan Anne rymmer från hovdisciplinen och upplever ett dygns frihet i Rom där hon möter den amerikanske journalisten Joe (Gregory Peck). Förutsättningen för deras möte är att de båda ljuger, eller åtminstone håller inne med sanningen. Så i det här fallet har Jesus fel när han säger att "sanningen ska göra er fria" (Joh 8:32). Förutsättninge för deras frihet är lögnen, samtidigt är de båda (och Joes fotografkompis) ärliga lögnare. 

En klassiker i sin egen rätt med både vådlig scooterfärd, härligt slagsmål, en taxi som längtar hem, kärlek och ett elegant (vad annars!) slut. 

Konga

Betyg: 3 monument

En brittisk variant av King Kong. Men här handlar det om vetenskapliga, biologiska experiment där en chimpans får ett serum gjort på extrakt från enorma köttätande växter vilket får honom att växa - så mycket så att han blir en gorilla (vilket nog mer handlar om kostym och smink) och större ändå. Vetenskapsmannen Dr Decker är besatt av sin upptäckt och går bokstavligen över lik för att få äran av upptäckten. En upptäckt som skulle kunna ge honom gudomlig makt...

En vrickad, men intressant story om vetenskapens vansinne som bor granne med vetenskapens lov. Här förs en diskussion om civilisation och primitivism som hade kunnat bli spännande. Elegant gjord med snygga köttätande växter, men mindre lyckad jätteapa. Slutet är både en prafras på King Kong på Empire State Building - men här är det vid Big Ben uppgörelsen sker - och som en saga. När klockan slår tolv är förtrollningen bruten. Mycket märkligt! Bäst är tidningsförsäljaren.

Storstadshamn

Betyg: 5 monument

Hamnarbetare, maffia, våld, lojalitet, förräderi och brevduvor. Fantastisk film, från Leonard Bernsteins musik till skådespeleriet, kameraarbetet och manuset. En ung hamnarbetare (Marlon Brando) är en av maffians underhuggare, den maffia som styr fackföreningen och därmed alla jobb i hamnen. Långsamt vaknar hans samvete, långsamt tar han in vad det är som egentligen sker, långsamt byter han sida. Men det sker inte utan hjälp; hans flickvän (Eva Marie Saint) och den lokale prästen (Karl Malden) driver honom mot sanningen. För det är ingen enkel väg att gå, att tjalla på de egna, men samtidigt stå upp för det som är rätt.

Här kan vi ta del av kanske filmhistoriens bästa predikan, hållen i ett lastrum fyllt av Irländsk whisky. Den utgår från Matteus 25:40, men koncentrerar sig på korsfästelsen. Korsfästelsen är ingen historisk händelse, den sker idag, här och nu. Helt rätt!

Den sista gentlemannen

Betyg: 4 monument

En serie bankrån går under radarn. De sker alla i småstäder med små bankkontor och tillvågagångssättet är detsamma. En äldre, prydlig herre visar en pistol och rånet sker utan våld med leenden och vänlighet i utbyte mot pengarna. Till sist ser en polisman (Casey Afleck) ett mönster och börjar nysta i det hela. Samtidigt får vi följa rånarnas vardag, deras krämpor och minnen, deras småtjafs och drömmar. Hela tiden med känlan av att det är detta de kan, de har inte gjort något annat i livet än rånat banker, det är deras jobb, deras stolthet.

Mycket bra skådespeleri i en film där medelåldern för huvudkaraktärernas skådespelare är 73 år. Då bortser vi från Casey Afleck som bara är strax över fyrtio. Vackert filmat med många närbilder på åldrade ansikten. Bäst är vardagligheten; när Casey Afleck småpratar med sina barn, när rånarna tittar på gamla westernfilmer på TV. Här bes en bön före rånet och en katolsk skolgåg nämns i förbifarten.

Mr Kipps

Betyg: 3 monument

Den ofövitlige Mr Kipps arbetar som afförsbiträde i en klädaffär under en förfärlig tyrann till affärsägare. När han till sin egen förvåning ärver sin förmögne farbror försöker han förändra sitt liv och leva som en gentleman. Men det går inte så bra. En komedi om klassmarkörer, solidaritet och att hålla fast vid vad man en gång lovat.

En del lite rolig trickfilmning, ett uppror bland löneslavarna som faller platt och tjänsteklockor som förvandlas till bröllopsklockor. Bäst är när han ska lära sig att bli gentleman och får frågan "What goes with fish?" och svarar "chips?" när svaret ska vara vitt vin. Filmen bygger på en roman av HG Wells med titeln Kipps: The Story of a Simple Soul. Och nog är han en av de som i Biblens kallas "de ödmjuka" och nog får han till slut ändå "äga landet och njuta en ostörd fred" (Ps 37:11).

Coda

Betyg: 3 monument

Känslosamt och romantiskt med en intressant inblick i en främmande kultur; amerikansk dövkultur. Som enda hörande i en döv fiskarfamilj måste Ruby välja mellan musiken som är hennes stora intresse och familjeföretaget där hon är tolken mellan omvälden och föräldrarnas (och brorsans) teckenspråk. 

Det bästa är dövkulturen; det uttrycksfulla teckenspråket - särskilt pappan, föraktet mot de hörande och oviljan att bjuda in andra i gemenskapen. Men också utanförskapet som blir så tydligt när famlijen kommer till Rubys examenskonsert. Medan de sitter i bänken med alla hänförda lyssnare småpratar de om vad de ska äta till middag och vad som behövs handlas i så fall. En kort stund får vi "höra" konserten på deras vis, dvs på långt avstånd se någon som står på en scen och öppnar munnen. Inget mer. Annars ganska förutsägbart och snällt.

King of Kong: A Fistful of Quarters

Betyg: 4 monument

En klassisk berättelse om den lille mannen som utmanar makten. I det här fallet är makten en långhårig, slipsbeklädd såsentreprenör "med mest bredd i hela kycklingmarinadindustrin" som har rekordet i arkadspelet Donkey Kong. Han omger sig med beundrare och jasägare och har både domare och tävlingsedning i sin hand. Utmanaren Steve är en lite udda, men snäll och vänlig lärare med autistiska drag som i sitt garage slog rekordet under en period av arbetslöshet. Men det rekordet accpeteras inte av såsentreprenören Billy, han hävdar att spelmaskinen i garaget var manipulerad. Så Steve måste upp till bevis och göra om rekordet offentligt. Problemet är att Billy själv vägrar att närvara. 

Det är spännande och välgjort med känsla av hemmavideo. Men med en bra klippning. När Steve räknar ut hur han ska lösa uppgiften med de rullande tunnorna och andra fällor använder de samma teknik som i Temple Grandin, dvs hans uträkning ritas in i bildrutan. Snyggt. Filmen är helt på Steves sida. Han är sympatisk, ärlig och trofast. Medan Billy är ganska otrevlig, intrigerande, feg och oärlig. Så är nog inte verkligheten. Men för att bli världsmästare i Donkey Kong är alla medel tillåtna. Roligast är, förutom BIllys gräsliga slipsar, att Ordspråksboken 27:17 refereras som en ren självklarhet.

Priscilla - öknens drottning

Betyg: 4 monument

Öken, fantastiska kreationer, bittra skämt, höga klackar och discomusik. Tre dragqueens ger sig ut på en desperat turné genom den australiska öknen. Desperat för de vet inte vad de skulle göra annars, när livet inte riktigt har blivit som de tänkte. Mest sitter de i bussen och käftar i en dialog som är helt makalös, eller så provar de den ena märkliga klänningen efter den andra. Men då och då stannar de upp och uppträder för en i stort sett oförstående publik. Under resan upplever de hat och våld, men också vänskap och solidaritet. Där det senare är starkare än hatet. 

Det bästa är att det är en så mänsklig film, om det svåra i att vara människa. Det svåra i att vara partners. Det svåra i att vara barn. Det svåra i att vara förälder. Men hela tiden konsekvent skildrat genom de som oftast inte hörs i diskussionen om föräldraskap, uppväxt, relationer och vänskap. Då blir sanningarna sannare på något vis. Bäst är Terence Stamp som Bernadette, så bitter, så bränd, så längtande, så genomskådande, så mänsklig och varm när det verkligen gäller.

Spectre

Betyg: 4 monument

En av de bästa sakerna med Bond-filmena är att vi får resa till så många platser. Här; Mexiko City, Österrikes alper, Rom, London, Tanger, den marockanska öknen och tillbaks till London. Men vi tas även med till "en plats där nåden inte existerar", en plats av ren ondska där Gud inte är närvarande, där mäktiga män planerar människohandel, fuskmediciner och kamp mot demokratin. Därifrån går trådarna till MI6 och en värld av övervakning bortom demokratisk insyn. De gamla 00-agenterna ska bort och ersättas av AI, drönare och nätövervakning. Men James Bond, står emot tillsammans med Moneypenny, Q och M.

En mörk historia om fienden inuti, om den egna historien och våldets konsekvenser, skildrat i dystra färger och med dov humor. I ett samtal får Bond frågan om varför han blev mördare/agent - alternativet var präst svarar han. Intressant med präst som motsatsen till hemlig agent. Värst är idén med en hemlig storebror. (James Bond ska inte ha någon historia!!) Annars är det bästa när Bond kastar pistolen i slutscenen. Där kunde allt ha slutat.

Nouvelle vague - Den nya vågen

Betyg: 5 monument 

Mycket snyggt, mycket smart, till och med roligt ibland när vi får vara med om inspelningen av Till sista andetaget - en av den franska nya vågens främsta filmer. Vi får möta Jan-Luc Godard när han kedjerökande och avundsjuk sitter vid sin skrivmaskin på redaktionen för Cahiers du cinéma. Hans kamrater på redaktionen har alla fått göra film, men inte han. Så kommer möjligheten och han får sin chans. Men hans idéer och utmanande sätt mot allt och alla faller inte i god jord. Inspelningen blir kaotisk, men resultatet blir historiskt.

En underbar film om att göra film, både om "auteuren" och kollektivet - kanske mest om kollektivet; fotograf, scripta, andre fotograf, regisassistent, sminkös, skådespelare. Det är dessa som skapar filmens dynamik mycket trots regissörens tandvärk, feber och dåliga humör. Men utan Godards mod att bryta med filmandets konventioner hade det inte blivit så bra. Det är en film om kärleken till film och hur krävande den kärleken kan vara.

Casino Royale

Betyg: 4 monument

Det är en tyngre och mörkare James Bond vi möter i Daniel Craigs gestalt, mindre artikulerad och knappast leende. I mitt tycke gör det filmerna bättre. Men bäst är kanske att vi slipper de nakna, inoljade kropparna i introt. Här är det grafiskt rent och mycket snyggt med människor som spelkort eller spelkort som människor. James Bond är ny på jobbet och prövas först i ett svart-vitt Östeuropa för att sedan misslyckas i Uganda bland barnsoldater, bombtillverkare, byggnadsarbetare och diplomater. Spåren leder till en gemnsam finansiär för världens terrorister; Mads Mikkelsen som kan gråta tårar av riktigt blod. Finansiären besegras vid spelbordet, men våldet väntar i kulisserna. 

Judi Dench är lysande som M och Eva Green är äntligen en kvinna som kan mäta sig med Bond vad det gäller sarkasm och coolness. Roligast är deras ordväxling när hon hävdar att hon har en katolsk uppfostran och James Bond utbrister: "-I hate it when religion comes between." Varvid hon svarar iskallt: "-Religion and a locked door." Slutet är grymt, vilket hör till tyngden och det mörka men filmen slutar egentligen inte utan fortsätter i nästa film: Quantum of Solace. 

The Life and Times of Rosie the Riveter

Betyg: 5 monument

En fantastisk film om "the women army", kvinnorna som tog plats i den amerikanska tunga krigsindustrin under Andra världskriget när männen var ute i strid. Kvinnorna arbetade som svetsare, fräsare, gjutare och nitare (riveter). Men sedan när kriget var över fanns det ingen plats för dem och de fick sluta och bli hemmafruar, hembiträden, servitriser och städerskor igen. Ett praktexempel på hur kapitalismen fungerar och hur lite person betyder i relation till profit. Här finns ingen förståelse för orden om att "arbetaren är värd sin lön" i Lukasevengeliet (Luk 10:7).

Vi får möta fem kvinnor som i realtid (1980-tal) berättar om det arbete de utförde, om hårda arbetsdagar, tveksamhet från manliga kollegor, facklig organisation, kvinnoförakt, solidaritet, rasism, arbetsglädje och stolthet och sedan besvikelsen när de inte längre räknades med, när deras insats inte längre var värd något. Dessa berättelser varvas med journalfilmer, kupletter och propagandafilmer för att kvinnor ska ta sitt ansvar i industrin och fem år senare likadana filmer om att kvinnans plats är i hemmet. En mycket tydlig dubbelmoral. 

Godfrey ordnar allt

Betyg: 3 monument

Det handlar om klass och i viss mån om socialt ansvar, men mest om enfaldiga, verklighetsfrämmande och egocentriska överklassfamiljer. Den hemlöse Godfrey får plats som butler hos famljen Bullock - en plats som ingen butler stannat på mer än ett par dagar. Men Godfrey passar in, han anstränger sig för att vara en god butler och han vet precis hur han ska vara det. Det är något märkligt med det. Så småningom förstår vi att han också tillhör överklassen och hans hemlöshet bara var tillfällig.

Lysande dialog där replikerna kastas än hit än dit i ett spel med ganska hög insats. Bäst är Carole Lombard som den fullkomligt sanslöst enfaldiga Irene Bullock och Jean Dixon som den cyniskt vassa husan Molly. Men hela ensemblen är oerhört välspelande. Nu räcker det inte med en god dialog och en god ensemble, det måste också vara en god historia - och det är det inte. Alla nålstick i den uppblåsta amerikanska överklassen förtas av det sockersöta slutet. Godfreys klarsyn tycks försvunnen. De sista blev inte först och de första blev inte sist, för att tala med Matteusevangeliet 19:30.