Indiana Jones and the Dial of Destiny

Betyg: 3 monument

Det fins en lite udda subgenre bland filmer om Andra världskriget, filmer som handlar om hur det nazistiska Tyskland i krigets slutskede försöker stjäla konstskatter och arkeologiska föremål; Tåget, The Monuments Men. Denna film börjar där, med ett tåg fullt av arkeologiskt stöldgods (som om inte nästan alla arkeologiska föremål är stöldgods) och en kamp på liv och död på taket av tåget - vi har sett det förr, även det förtvivalde hoppet från den rasande bron ner i den virvlande floden. Sedan börjar själva filmen om kampen över Arkimedes tidsmaskin (The Dial of Destiny) mellan gamla nazister, CIA, sluga vetenskapsmän, en marockansk ficktjuv och så Indiana Jones, förstås. 

Underhållande, men inte särskilt originellt förutom att filmen faktiskt, mellan actionscenerna, handlar om åldrande. Det är kul att de talar skolboksgrekiska och intressant att den lans som stack hål i Jesus kropp på korset har betydelse (Joh 19:34), liksom kontinentaldriften och Arkimedes princip.

Caesar måste dö

Betyg: 5 monument

Det börjar i svett och intensitet. Går sedan över i svart-vitt och repetition i ett av Roms hårdaste fängelser där de livstidsdömda sätter upp Shakesperaes "Julius Ceasar". Vi får följa hur pjäsen griper in i fångarnas liv och hur texten plötsligt handlar om Neapel, om svek och våld som de själva upplevt. Hela tiden ställs skådespeleriet mot det hårda ljudet när cellerna stängs och vakternas tydliga förakt. Samtidigt som pjäsen handlar om frihet och kamp mot de totalitära system som alla är fångade i. Det är storslaget, vackert och oehört intensivt med Shakespeares ord som ljuder genom fångarnas vardag: "Rättvisan är inget slakthus".

Den purpurröda manteln

Betyg: 4 monument

Detta är snygg evangelisation, välgjord, välspelad och stundtals spännande. Marcellus Gallio, en romersk tribun, är den som blir ansvarig för korsfästelsen av Jesus. Senare plågas han av skuld och skamkänslor och ger sig tillbaka till Palestina för att bli fri från dem. Där möter han de första kristna och blir omvänd. 

Det låter enkelt, men det är femtiotal och en mastodontfilm med enorma kulisser och kostymer (där musiken kanske är den största kulissen). Richard Burton spelar huvudrollen med auktoritet i en bra berättelse med en genomtänkt dialog, särskilt snyggt är det med alla bibelantydningar. Vi får möta Pontius Pilatus, Petrus, Judas och kejsar Caligula, men aldrig Jesus - han bara antyds i folkmassan, som en skugga eller en plats dit blickarna riktar sig, det är också hans mantel som nämns i titeln. Det är elegant med en film där allt kretsar kring den som aldrig syns i bild.

Barabbas (2012)

Betyg: 1 monument

Pär Lagerkvist kidnappad av evangelikaler. Ingen existentiell smärta, inget driv, ingen berättelse - istället en dålig efterapning av Mel Gibsons The Passion of the Christ, utan särskit hantverk utan särkilda skådespelare. Inga skuggor, inga bottnar, bara en slätstruken vattvälling av kristen apologetik. Hela poängen med Lagerkvists roman är borta då historien presenteras med en förhistoria, dvs tiden för Jesu förkunnelse där Barabbas flera gånger möter Jesus och till och med diskuterar med honom. Lagerkvists idé är ju att Barabbas lever i skuggan av Jesu död utan att förstå något om vem han egentligen var. Romanen skildrar honom i dunkel silhuett, här blir det med full strålkastare i klart dagsljus. Så ointressant! Och dessutom tre timmar lång!

Se då istället Alf Sjöbergs inspelning från 1953, eller Hollywood-inspelningen med Anthony Quinn från 1961. De gör romanen mycket mer rättvisa.

Coriolanus

Betyg: Fem monument

Mycket bra! Rent av genialt att placera Shakespeares antika tragedi om våld, hämnd, korruption, lögn och svek i miljön efter Balkankrigen. Krigsherrar i kamouflageuniform med tanks och automatvapen, ödelagda byar befolkade av livrädda barn, kvinnor och äldre - alla män är soldater. Tonen är återhållet våldsam när den inte bryter ut i vrål och okvädinsord. Det passar märkligt nog till sextonhundratalsengelskan. Men bäst är hur de lyckas blanda in det moderna. De ständigt närvarande filmfotograferna och alla mobiltelefoner och så plötsligt en nyhetsreporter i TV-rutan och en välklädd expertpanel som diskuterar krigsläget i ett debattprogram med samma åldriga språk och det känns fullkomligt naturligt. Det är oerhört skickligt! Till detta den dokumentära känslan med skakig handkamera och alla krigsscener som hämtade från nyhetssändningar från CNN.

Mycket bra skådespeleri som sitter mer i uttrycket, i ansiktena än i orden, särskilt John Kani som general Cominius. Allra bäst är nog ändå Vanessa Redgrave som Volumnia - moder till Caius Martius Coriolanus. Det är hon som, när den nationella stoltheten faller av henne, kan nå genom hatet och tala för fred. En fred där  - vilket vi förstått från början - Caius Martius Coriolanus går under.

Barabbas (1953)

Betyg: 4 monument

Skuggor, dagrar. Den ensamma människan i relation till civilisationen, naturen, människorna - för ingen kan vara ensammare än Barabbas, han som frikändes istället för Jesus och sedan lever sitt liv i Jesu skugga. Pär Lagerkvists roman är både existentiell och dramatisk, Hollywood-filmatiseringen koncentrerar sig på det dramatiska medan denna svenska film, regisserad av Alf Sjöberg, lägger tyngdpunkten på det existentiella. Fotot, musiken, skådespeleriet allt understryker de existentiella frågorna kring skuld och förlåtelse, kärlek och omvändelse. Det är teatralt; stundtals effektfullt, stundtals överdrivet. Några scener är rent expressionistiska i sitt spel mellan ljus och skuggor, medan andra blir en sorts kammarspel med en eller två röster. Bäst är nog Erik Strandmark som en stillsamt omtänksam Petrus - långt från bombasmer och hierarkier.

Förutom att hela berättelsen är en sorts bibelkommentar så framstår Jesu ord om att himmel och jord ska förgås i Matteuevangeliets 24 kapitel som centrala (Matt 24:35) - på så sätt att Barabbas missförstår dem grundligt och tragedin inte kan undvikas.

Mannen från Nasaret/The Greatest Story Ever Told

Betyg: 4 monument

Fantastiska klippformationer, svartklädda romerska soldater på bergsryggarna likt apachekrigare, stiliga kamelsilhuetter mot fullmånen... och allt i stort sett bibelcitat, men omkastat och hopsatt på ett elegant sätt. Bäst är Max von Sydow som en stillsamt mild och vänligt bestämd Jesus. En mastodontfilm från 1965 som känns mycket kvar i sextiotalet och kunde varit betydligt kortare. Ändå elegant filmad, oväntade biroller, fin skildring av innerligt troende människor, gott skådespeleri och ett fantastiskt sceneri långt från verklighetens Galiléen. Bland Jesusfilmerna en av de stora klassikerna.

Särskilt tyckte jag om när Jesus samlar de första lärjungarna under en bro och talar lågmält till dem medan olika representanter för delar av den tidens samhälle passerar ovanför. Evangeliet mitt i samhällslivet, men lågmält berättat, utan megafon, för den som böjer sig ner över brokanten och lyssnar.

Dragon Blade

Betyg: 3 monument

Det börjar i en sorts modern arkeologi och fortsätter sedan med romerska soldater på väg att erövra Sidenvägen. Lite svårt att förstå, men den rättrådige hjälten segrar till slut. Konflikten finns bland de romerska erövrarna, medan de kinesiska försvararna står för fred och försoning. Samtidigt är de skickliga krigare och räds inte något. Men den romerske centurionen är deras överman - vilket inte riktigt känns rimligt. Det är en sak att anföra en armé, en annan att segra i en envig.

Spännande med den etnologiska infallsvinkeln med de olika folkslagen och deras stridsmusik; trummor, basuner, mandoliner (!). I övrigt en lite för rättrådig hjälte om dock en stridbar krigare.

Mest anmärkningsvärt är att vår hjältes sång om fred och försoning möts av de romerska soldaternas nationalistiska hymn. Denna upprepas sedan som slutmusik. Märkligt, då den känns fel både i politiskt och i geografiskt hänseende. Varför denna manskör om fosterlandets storhet i en film som utger sig för att tala om fred och förbrödring?

Quo Vadis (1951)

Betyg: 4 monument

Hur kommer det sig att kristendomen fick fäste i en sådan utpräglad krigskultur som romarriket? Eller var det just därför? Om tro, martyrskap, makt och kärlek. Stora ämnen och en stor film. Fantastiska masscener, gott skådespeleri och  äkta femtiotalskulisser.

Nero regerar i Rom, galenskapen blir värre och värre medan de kristna ökar i styrka. Både Paulus och Petrus är med. Den senare med en nattlig predikan där saligprisningarna (Matt 5:1-11) upprepas. Även om jag finner mer sympati i porträttet av Petrus i Barabbas.  Martyriet står i centrum då branden i Rom skylls på de kristna.

Nero har en aning av Monthy Python över sig, men det fungerar i alla fall. Bäst är nog det seriösa anslaget, vilket kan bero på att originalromanen  belönades med  nobelpriset 1905.