Solaris

Betyg: 3 monument

Poetiskt, i långa långsamma filmbilder, skildras människans kamp med sig själv, med rymden och den obegripliga planeten Solaris som fond. Över planeten svävar en rymdstation, en gång med plats för nästan hundra forskare. Nu är det endast tre kvar. Projektet ska läggas ned och en man sänds från jorden för att avsluta det hela. Men han blir fången i planetens medvetandeströmmar som kommunicerar genom att skapa levande minnen och levandegöra både drömmar och skamkänslor. 

Det är ett fascinerande lågbudgetprojekt, men lite för långsamt för min del. Bäst är den skitiga och nedgågna rymdstationen. I science-fiction filmer är det alltid så rent och iordningställt. Här är det tvärtom solkigt, smutsigt, slitet och trasigt. I vanlig ordning finns här en lång hänvisning till Brueghels vinterbilder och Treenighetsikonen målad av Andrej Rublov (som han gjort film om) dyker upp i ett hörn. Don Quijote har också betydelse. Människans storhet och litenhet på samma gång. 

 

Teori om en stulen tavla

Betyg: 4 monument

Mycket intellektuellt om en konstkännare som går igenom en samling verk av den franske konstnären Fredéric Tonnerre. Han gjorde skandal med dessa målningar och konstkännaren presenterar sin teori om varför. En tavla saknas dock då den blivit stulen, men även den ingår i konstkännarens system trots att han aldrig sett den utan bara kan gissa sig till vad den föreställer. Likt en detektiv söker han spår och ledtrådar, bland annat genom att iscensätta tavlorna med hjälp av skådespelare som ställer sig i samma positioner som i den målade bilden medan han går runt bland dem och prövar sin teori. Ibland tröttnar någon i posen; en arm faller, ett öga blinkar, en axel sjunker ned.

Spännande, intressant, elegant och smart och mycket välspelat av Jean Rougeul som konstkännaren, men svårt obegriplig för mig som inte är så inläst på fransk konstvetenskap. På något vis är det en parodi, men mycket allvarlig sådan. Bäst är när konstkännaren förklarar kopplingen mellan Mitraskulten så som den skiner igenom i målningarna (?) och våra tiders militarism. Då inser jag att det är en klassisk sjuttiotalsfilm; denne franske konstnär finns inte, tavlorna har målats till filmen, någon skandal har aldrig ägt rum allt är hittepå, på fullt franskt allvar. Väldigt roligt!

De utvalda

Betyg: 4 monument

En jury som ska döma i ett mål där vapenindustrin står anklagad utsätts för illegala påtryckningar från försvarssidan. De skyr inga medel för att först få den jury de vill ha och sedan manipulera den för att de ska bli frikända. Bakom står vapenlobbyn och en miljardindustri. Åklagaren har dock ett internt vittne, så de är säkra på sin sak. Men i juryn sitter en joker som har sin alldeles egna agenda.

Det är ett oerhört spännande drama om moral, rättvisa och manipulering där vapenindustrins cynismer blottläggs. Skådespelaruppsättningen är mycket snygg: Dustin Hoffman, Rachel Weisz, Gene Hackman och John Cusack. Roligast är helgondiskussionen inne på den minst sagt esoteriska woodoo-affären.

Orpheus testamente

Betyg: 4 monument

Den avslutande filmen i Orfeussviten, gjord 10 år efter den senaste och nästan 30 efter den första. En poet, Jean Cocteau själv, reser genom tiden och hamnar i limbo mellan liv och död där han möter sina filmfigurer från Orphée - Kärlekens mysterium (samma skådespelare) och får stå till svars. Han möter också Pallas Athena, Isolde som bara letar efter Tristan och Oidipus som inte ser honom. Dessutom dyker en rad av Jean Cocteaus vänner upp som Picasso, Francoise Sagan, Charles Aznavour ... 

Poesin och konsten står i centrum. Filmen presenteras som poetens striptease, han visar själens nakenhet. Det förs filosofiska resonemang om poesi, konst och film och poeten blir i en domstol dömd till livet, då poeter har svårt att dö. Miljön är fantastisk, gamla ruiner, en nedsläckt teaterscen, klippor vid Medelhavet och liksom de övriga två filmerna används en hel del trickfilmning, även här visas delar baklänges. Judiths bok nämns, liksom Lazarus i graven (Joh 11:39). Roligast är "de intellektuellas kärlek". 

Columbus

Betyg: 3 monument

En film om arkitektur som själavård. I staden Columbus, Indiana, känt för sin modernistiska arkitektur och sin droghandel ("Meth and Modernism"), möts den unga Casey med ouppnåeliga arkitektdrömmar och den mer cyniske sonen till en berämd koreansk arkitekt. De vandrar runt bland stadens fantastiska byggnader och talar om relationer, drömmar, liv och död. Fint på ett sätt, lite tråkigt på ett annat.

Jag hade hoppats att arkitekturen hade tagit än större plats, men även en socialrealistisk skildring av att växa upp i arbetarklass ska rymmas, liksom en bortträngd kärleksaffär. Lite synd, då arkitekturen hade kunnat rymma det också. Jag tror att realismen är problemet. En lite mer skruvad story hade behövts. Men då och då glimmar det till som när de för att samtal om paradoxen modernism och religion eller när de talar om just arkitektur som själavård. 

Glengarry Glen Ross

Betyg: 4 monument

Ett mäklarkontor. Cynismer och lögner. En värld av män som tävlar om vem som ska sälja mest, men de kundlistor de har tillgång till är för dåliga. Ingen kan sälja och de hotas av avsked om de inte säljer. Tänk om någon bröt sig in på kontoret nattetid och stal de lukrativa listorna? Det är vad som händer och vi är osäkra på vem av dem det är som gjort det. Alla far ut mot varandra, skällsorden haglar, den som nyss var tyst är nu den som talar högst och vice versa tills det kommer fram vem som är den skyldige. 

En fantastisk dialog, ibland bara grymtningar ibland oförskämdheter, ibland deperata sanningar, ibland rena rama skitsnacket - alla ljuger på sitt vis, ingen går att lita på och kapitalismens grundidé - att sälja till varje pris blir en del av cynismen. Här diskuteras helvetet på jorden, dricks en del whisky och pratas och pratas. Fenomenala skådespelare där Jack Lemon är bäst som en sentida Willy Loman. 

Natten i Varennes

Betyg: 5 monument

Mycket välgjord, från öppningsscenens tittskåp med presentatör till slutscenens hovnigning för kungens kläder. Det ryktas att kungen och Marie Antoinette har flytt Paris för att samla en här av kungatrogna och slå ner revolutionen. På samma väg, bara några timmar efter, reser ett helt annat ekipage; den amerikanske revolutionären Thomas Paine, kungavännen Casanova, pornografen Restif De La Bretonne, en rik köpman, en italiensk operasågerska, en grevinna från hovet med tjänstefolk och en änka från Champagne. De går i och ur vagnen, byter platser, men håller hela tiden samtalet igång. Ett samtal som handlar om revolutionen, folkstyre, erotik, minnen, åldrande, litteratur ... Det är genom samtalet vi får en bild av samhället, tiden och känslorna kring revolutionen. Allt mycket välspelat där Marcello Mastroianni är helt suverän som den åldrade Casanova. Till slut hinner de upp upp kungen, just i Varennes.

Vi får ett mycket udda gudsbevis oss till livs och en kommentar till Matteus 20:16; folket accepterar inte längre att de sista ska bli de första i himmelriket, de vill bli det redan i detta liv. Roligast är säkerhetsbältet i Casanovas vagn.

Européerna

Betyg: 3 monument

New England i höstskrud, mycket vackert. Och just hösten är det bästa med filmen, löven som faller och träden som blir allt naknare medan relationerna utvecklas, eller avvecklas beroende på vilka vi menar. Gertrude är en udda fågel i sin strängt puritanska familj, så när två kusiner från Europa helt oanmält dyker upp med en fläkt av bohemeri och flärd blir hon mer exalterad än vad som anses passande. Just vad som är passande är en sorts tema i denna berättelse som bygger på en roman av Henry James. 

Snygga kostymer, snygga repliker, snygga kameravinklar, men väldigt lite handling. I romanen fungerar det säkert bättre, men här blir det mest olika personer som pratar förtroligt med varandra på olika platser. I grunden en konflikt mellan det protestantiskt kamerala USA och det passionerat katolska Europa. Vi kan nästan begripa att Henry James bror William James var den som skapade ämnet religionspsykologi.

The Hateful Eight

Betyg: 4 monument

Det börjar med fantastiskt vackra panorambilder över Wyomings berg i snö, sedan zoomar kameran in på en frusen kristusbild. Och nog är Kristus långt borta och förfrusen i denna blodiag saga om hämnd, rasism, våld, människoförakt och historiska krigsförbrytelser. Åtta män och en kvinna är insnöade under samma tak. Kvinnan är efterlyst och värd 10 000 dollar, det vet alla. Men vem ska få ut belöningen och vem är det som vill hjälpa henne? I det slutna rummet med snöstormen rasande utanför görs det upp, gamla sår blottas, falska identiteter skärskådas, sanningar och lögner kastas om varandra tills det inte finns mer att säga eller göra.

Som vanligt med Tarantino är det frejdigt, roligt, snyggt och  väldigt välgjort; allt från dialog till skådespeleri och inredningsdetaljer. Men, förstås, alldeles för blodigt. Och som en ironisk kommentar till våldet och blodet spelar en av männen "Stilla natt" (SvPs 114) på pianot - ansträngt och utrycksfullt. Slutet är i sig självklart när det väl kommer, men också elegant i sin upprättelse.

Hemligt begär

4 Monument

Allt är kontrollerat, från sexualitet till makt. Det farligaste är spontanitet och äkta känslor - sådant leder till fördärvet. Vi befinner oss vid en adelsmans hov i Korea, sent 1700-tal. Intrigerna löper åt alla håll när en ung konkubin ska introduceras och en vacker änka tillfälligt flyttar in i huset intill. Filmen bygger på Choderlos de Laclos roman "Farliga förbindelser" som filmats ett par gånger förut. 

Fantastiska dräkter och hattar, för att inte tala om de ansade skäggen och miljöerna. Välspelat men stundtals lite svårt att hålla reda på vem som är vem i dena härva av sexuella förbindelser. Intressant att notera är att den katolska mässan ses som samhällsfarlig och liderlig då den låter män och kvinnor mötas i samma lokal. Samtidigt som det är genom de kristna en adelsdam kan göra något för de fattiga i landet, vilket hennes ställning annars inte tillåter.

Pauline på stranden

Betyg: 2 monument

Det börjar med en stängd trädgårdsgrind och fågelkvitter, sedan kommer människorna och börjar prata och det gör de hela filmen igenom. Kärlek, relationer och sex är ämnena och att en av de medverkande är mer eller mindre minderårig - den femtonåriga Pauline - det spelar ingen roll. Det ger en känsla av obehag, vilket inte alls är meningen. Filmen är gjord 1983 och är ett uttryck för den otäcka franska manligheten - att unga flickor (15 år) är helt godtagbara sexuella objekt. Nog inte bara franskt, men där har det åtminstone diskuterats offentligt de senaste åren. Nu klarar Pauline av det hela med bibehållen självkänsla, vilket är en lättnad när trädgårdsgrinden stängs igen och människorna lämnar trädgården i tystnad.

Annars är det en fin film, vacker och vardaglig om relationer som inte håller. Lite prententiös i dialogerna, men det kan jag svälja om det inte vore för det ovanstående. Roligast är den långhårige brevbäraren som leverar post med moped.

En man och en kvinna

Betyg: 3 monument

Det är mycket vackert inedningsvis, en fiskebåt - delvis skymd av ett räcke - passerar långsamt medan kameran följer. Inget sägs, inget annat händer. Och kanske ska hela filmen förstås utifrån denna inledande bild. Det som sker sker stillsamt och delvis skymt av den historia de bägge älskande bär med sig. En man och en kvinna, bägge i sorg efter en död partner, bägge med barn på samma internatskola. Under långa bilresor kommer de närmare varandra, men den kärlek de en gång känt står i vägen för dem nu. Som att orden i Höga Visan blir en förbannelse: "Stark som döden är kärleken /.../ mäktiga vatten kan inte släckan kärleken, floder kan inte svepa bort den." 

Det bästa är att vi under stora delar av filmen inte hör vad de säger utan bara får se deras gester och minspel, samtidigt som någon schlagersång spelas. Men, det blir på tok för mycket bilkörning. Mannen är nämligen racerförare och kör först Monte-Carlo rallyt och sedan hem till Paris direkt efter tävlingens slut. Ganska trist. Roligast är Leninreferensen och att det finns en tekniker med toppluva på racerbanan, det finns det alltid i alla racerfilmer. Bäst är barnen och det klassiska ledmotivet.

Konklaven

Betyg: 4 monument

Det är mycket snyggt, alla dessa allavarliga äldre herrar i sina röda mössor och långa klänningar. Till det ytterst välspelat. Ralph Fiennes är lysande som Thomas Lawrence, men jag blev mest tagen av Sergio Castellitto som Goffredo Tedesco. Just den typen av extremt konservativ, snackig och bullrig lebeman har jag mött inom kyrkan. Skrämmande, men lysande porträtterad. Insmickrande när det går bra, livsfarlig när han är hotad.

Det är fascinerande hur en film som mest går ut på att dessa herrar i sina märkliga dräkter lägger röster i en urna och därtill talar latin kan vara spännande, men det är den! Majoriteterna skiftar och när så den vita röken bolmar ut skorstenen var det en helt annan kandidat än favoriterna som vann, fast rent dramaturgiskt har vi tidigt förstått vad som är på gång att ske. Det förtar på inget sätt spänningen. Dock har jag svårt för slutet. Temat har varit ödmjukhet som dygd, kallelsens kraft och begränsning samt Andens ledning. I slutet blir temat ett helt annat, det förtar den teologiska kraften i filmen, som jag ser det.

Peterloo

Betyg: 3 monument

Det börjar med att krutröken skingras efter slaget vid Waterloo och en engelsk soldat som förvirrat ser sig omkring. Och slutar med samme soldats begravning efter att fyra år senare ha blivit dödad av de engelska soldater han stred tilsammans med, nu som offer vid Peterloomassakern. Hans krigstrauma gick aldrig över, han är lika förvirrad på S:t Peters Field i Manchester som vid Waterloo. På S:t Peters Field har tusentals fredliga demonstranter samlats för att kräva rösträtt och parlamentarisk representation. Kavalleriet gör en chock, 18 personer dödas och 700 såras. En skamligt bortglömd mänsklig katastrof.

Det är välspelat, med goda manchesterdialekter, bra kostymer och scenografi - men det lyfter aldrig. För mycket politiska tal och för lite liv. Filmen vill både skildra händelserna ur ett kollektivt, folkligt perspekiv och berätta om en enskild familj. Men det blir lite för många att hålla reda på, för många oratorer, för många svartklädda myndighetspersoner. Det blir varken hackat eller malet. Mest intressant är att alla, reformivrare, revolutionärer, konservativa, militärer åberopar Bibelns ord, Guds allmakt och Jesu välsignelser. Tydligast blir detta när den konservative prästen läser högt ur sitt brev där han spyr ut sitt hat mot underklassen medan Kristus betraktar honom från korset - anklagande eller inte, det beror på betraktaren. Också intressant att SvPs 17 spelas av den revolutionära orkestern, med melodi av Händel.

Analys av ett mord

Betyg: 5 monument

En före detta soldat i Koreakriget anklagas för mord på den man som våldtagit hans fru. Han erkänner villigt mordet, men hävdar tilfällig sinnesförvirring. Vi vet inte exakt vad som skett, då vi endast får del av vittnenas berättelser och alla vittnen är inte helt sanningsenliga. Det är mycket spännande och ytterst välspelat av en tight ensemble ledd av James Stewart och Lee Remick. Men bäst är nog ändå Joseph Welch som domare Weaver, en lugn och sansad herre som med skärpa leder denna ganska stökiga och spretiga rättegång. Mycket sevärd!

Det är sexuellt frispråkigt, för att vara amerikanskt femtiotal, snabbt i dialogen och familjärt på något vis trots anklagelser, mord och sexuella övergrepp. Ett radband hos en exkommunicerad katolik har betydelse, liksom ett par kvinnliga underkläder som först ingen kan benämna. Till detta fantastisk jazzmusik av Duke Ellington.

Resa till Italien

Betyg: 2 monument

Ett engelskt par reser i bil till Italien för att hantera ett gammalt hus som en onkel lämnat dem i arv. Mycket Italien, lite handling. Men på något vis rör det sig kring liv och död, det talas om graviditet och längtan efter barn medan de besöker ossuariet i Neapel på Fontanelle kyrkogården (bilden). Parets relation är dålig från början och det vettiga vore att de skiljs åt, men filmen slutar tvärtom och det är smått obegripligt. Ingrid Bergman är inte så bra som hon brukar, men ändå den som håller ihop denna skiss av en film. 

Det mest intressanta är de pågående utgrävningarna av Pompeji. Vi får se en del statyer som saknar blygsamhet, vilket är lite roligt, annars inget överhuvudtaget att skratta åt. Avundsjuka på naturlig bön förekommer, liksom bön för de döda - vi är ju i Italien!

A Real Pain

Betyg: 3 monument

Vissa filmer är väldigt filmiska, andra är mer filmade rakt upp och ner utan tanke på vinklar, perspektiv eller bakgrund, det är dialogen som är det viktiga. Detta är en sådan film. Två amerikanska kusiner reser till Polen för att söka sina judiska rötter. Egentligen hade de kunnat resa någon annanstans, för det är inte det judiska arvet som är poängen, utan relationen mellan kusinerna. Mellan den lyckade men blyge David och den utlevande loosern Benji. Under filmens gång pendlar jag mellan mina sympatier, men lyckas landa i en sorts sympati för dem bägge. Slutscenen hjälper till- och då får plötsligt titeln sin dubbla betydelse. 

Fint ändå om en grupp männisor med lite olika relation till judendomen som reser i grupp till Auschwitz. Mycket prat hela tiden, men på lägret är de tysta. Märkligt nog är de ensamma - där brukar alltid vara fullt av besökare - men desto starkare blir allvaret i tystnaden. Bäst är när de tjuvåker på tåget, första klass! Finast när det lägger stenar till minne på trappan till farmors hus, stenar som de sedan måste ta bort så att den gamla damen som nu bor där inte snubblar. En sorts lek med idén om snubbelstenar.

I fjol i Marienbad

Betyg: 3 monument

Elegant, svårbegripligt och ytterst långsamt, dessutom repititivt - samma repliker återkommer, samma scener och vi vet inte om något händer överhuvudtaget. Men snyggt är det med skuggorna i barockträdgården. Kanske är det ett sätt att skildra psykoanalysen, kanske ett sätt att berätta om mänskligt liv och minnenas obeständighet. Kanske handlar det om människans obotliga ensamhet.

En man rör sig i ett förnämt borgerligt sällskap på ett ålderdomligt slott. Han möter en kvinna och påstår att de träffats förut, i fjol i Marienbad. Kvinnan minns inte och avfärdar honom - han återkommer, scener från förra sommaren blandas med hans övertalning, samtidigt som den som troligtvis är kvinnans man bara spelar på olika sätt; kort, tändsticksspel, domino. Men vad är sant och vad är skapade minnen? Och någonstans finns också en hotfullhet. Långsamt går det mot ett sorts uppbrott. Roligast är att de vid ett tillfälle spelar plockepinn!

Stalker

Betyg: 4 monument

Från introts stillsamt flimrande lysrör till det fallande glaset i slutscenen är det oerhört väl sammanhållet med en civilisation som tycks falla sönder inifrån sig själv. Allt är trasigt, kallt, smutsigt och dystert. I denna värld söker sig tre män in i den förbjudna zonen för att söka lyckan/sanningen/meningen eller möjligen av helt andra skäl. I zonen är inget som det tycks vara, även om det ser likadant ut som allt annat. Männen tar sig fram genom underjordiska gångar som dryper av fukt och kyla medan de samtalar om livets mening. Tungt, mörkt och mycket symbolladdat. Uppenbarelsebokens 6:e kapitel läses, liksom Lukas 24:13 (Emmaus-berättelsens inledning), Matteus 14:30, Daniel 5:25, en anspelning på Markus 10:15 och säkert mer som jag missat.

Kanske beskriver det en värld som lämnat Gud bakom sig (när den gamla tiden beskrivs sägs bland annat "i varje kyrka fanns Gud"), men där människorna ändå behöver tro, hopp och bön. Vackert, men mycket långsamt. Bäst är ljudbilden med fin avvägning mellan musik, tystnad och ljud.

The Room Next Door

Betyg: 4 monument

Vackert, sorgligt, välspelat. Tilda Swinton spelar den cancersjuka Martha både stark och bräcklig men så försvinnande tunn att hon nästan upplöses i närbild. Det bör ge en oscarnominering, men Julianne Moore är trots allt den som bär filmen genom att hon lever och förändras. Kvinnornas vänskap är stark som döden och ärlig som bara den vänskap kan vara där inget finns att förlora. I förstone en film om sjukdom, död och assisterat självmord, men egentligen ett större tema än så. Kan vi som mänsklighet njuta trots klimathotet. Är det tillåtet att vara medveten om utplåningen och ändå vilja vända den ryggen. Liksom Martha som avbryter sin behandling för att njuta de sista veckorna i livet. Att hon sedan är den som själv bestämmer om tidpunkten för sin död ändrar inte på det. De som inte kan acceptera detta är männen: Damian med sin apokalyps (där han på grund av klimathotet vägrar acceptera sina barnbarn) och den bokstavstroende polisen som misstror vänskapens väsen.