Visar inlägg med etikett Argentina. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Argentina. Visa alla inlägg

24 januari 2022

Wild Tales

Betyg: 4 monument

Hämnden står i centrum i dessa fristående berättelser, några kortare några längre - men alla besatta av hämnd. Stundtals rent absurt, stundtals realistiskt, stundtals tragiskt, stundtals komiskt - men någonstans i bakgrunden finns en politisk mening. Den lilla människan mot systemet - om det så är ett parkeringsbolag, en överklassfamilj, en viktig musikskribent, en borgmästarkandidat eller en stroppig brudgum. Alla drabbas de av hämnden och det är en hämnd som går över styr, helt utan proportioner. 

Snyggt gjort, oftast med en oväntad twist - men hela tiden alltför mycket. Det finns ingen hejd i hämnandet. Det är nog tänkt som en sorts samtidskommentar. Eller kanske som en kommentar till Nahum 1:2 om Gud som en hämnande Gud. Men människorna tar hämnden i sina egna händer, de väntar inte på någon hämnande gud. Och inte bryr de sig heller om Jesu ord i Bergspredikan (Matteus 5:44) om att älska sina fiender.


08 februari 2018

Zama

Betyg: 4 monument

I första scenen,; en självsäker man mitt i bilden. Han dominerar landskapet, floden och höglandet där bakom. I den sista scenen; samme man som förlorat allt, men på frågan om han vill fortsätta leva lyckas han väsa fram ett ja. På ytan en film om en mans gradvisa förfall, elegant skildrat i skäggstubben, smutsen och kläderna som blir allt trasigare, men egentligen en film om kolonialism och människans värde som ett svar på Psaltarens 8:e psalm: "Vad är då en människa att du tänker på henne, att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud..."

Det är fantastiska scenerier och kostymer, magiska möten med djungelns märkliga invånare och på det hela taget svårbegripligt, men snyggt! Att det utspelar sig i Paraguay under sent 1700-tal (ni vet små peruker!) är bara ett plus.

06 februari 2018

The desert bride (La Novia del desierto)


Betyg: 3 monument

Den chilenska skådespelaren, teaterregissören och manusförfattaren Paulina Garcia spelar Teresa, en kvinna 50+ som hela sitt vuxna liv arbetat som hembiträde. Hennes liv verkar ha varit fyllt av de rutiner som ett yrkesliv i tjänst hos en familj innebär. Detta får vi se i korta återblickar, medan handlingen utspelar sig öknen där Teresa blir strandsatt för att bussen hon åker med går sönder.


Möten sker och förvecklingar inträffar, och en försvunnen väska spelar en betydande roll. Men egentligen är detta bara ett stopp på Teresas väg vidare, precis som vilken roadmovie som helst. Och vi får fortsätta fundera över vilka som egentligen är en del av våra familjer, hur relationer uppstår, hur de lever vidare eller hur de avslutas. En annan fundering är vad det egentligen innebär att arbeta med hushållssysslor i en familj som inte är ens egen, något som många kvinnor världen över har erfarenhet av. Jag gläds över att se en kvinna i min ålder i nästan varenda filmscen, och jag imponeras över Paulina Garcias insats. Men ökenlandskapet hon blir strandsatt i vill jag helst slippa uppleva i verkligheten.