Waiting for the Barbarians

Betyg: 4 monument

I utkanten av Imperiet, i en obestämd ökentrakt i en obestämd dåtid kämpar en man som vill vara rättfärdig, mot Imperiets lögner. Han är borgmästare i staden som lever fredligt utan alltför mycket samröre med nomadstammarna uppe i bergen (barbarerna). Så kommer Översten, hans motsats, som påstår att barbarerna förbereder sig för krig och tar fångar som han under tortyr tvingar avge vittnesmål. Borgmästaren faller i onåd, soldaterna och våldet tar över - även människorna i staden ställer sig på soldaternas sida. Tills stridslyckan vänder och soldaterna ger sig av, plundrar staden och lämnar borgmästaren kvar med en grupp barn. Frågorna som ställs är: Vem är det egentligen som är barbar? Vem bär på sanningen? 

Fantastiskt skådespeleri av Mark Rylance och en dialog i nobelklass (J. M. Coetzee, Nobelpriset 2003). Men grymt, fasansfullt grymt när humanismen trampas av soldatstövlar. Ändå ger barnen en sorts hopp och slutscenens annalkande ryttararmé är om inte enbart hotfull så också ett hopp om upprättelse. Vackra ökenbilder, en fottvätt likt den Jesus gör i Johannesevangeliet (Joh 13:4-17), men här inte som föredöme utan som försoningsgest samt ett par udda solglasögon får vi också del av.

De utvalda

Betyg: 4 monument

En jury som ska döma i ett mål där vapenindustrin står anklagad utsätts för illegala påtryckningar från försvarssidan. De skyr inga medel för att först få den jury de vill ha och sedan manipulera den för att de ska bli frikända. Bakom står vapenlobbyn och en miljardindustri. Åklagaren har dock ett internt vittne, så de är säkra på sin sak. Men i juryn sitter en joker som har sin alldeles egna agenda.

Det är ett oerhört spännande drama om moral, rättvisa och manipulering där vapenindustrins cynismer blottläggs. Skådespelaruppsättningen är mycket snygg: Dustin Hoffman, Rachel Weisz, Gene Hackman och John Cusack. Roligast är helgondiskussionen inne på den minst sagt esoteriska woodoo-affären.

År 2001 - ett rymdäventyr

Betyg: 5 monument 

Magnifikt och pretentiöst, men det håller. Mänsklighetens, eller civilisationens historia från det första syndafallet (= då våldet och makten träder in) till den moderna människans kamp mot den teknologi vi själva gjort oss beroende av och vidare till den nya människans födelse bortom Jupiter. Från Första Mosebok till Uppenbarelseboken, eller på engelska så låter det bättre: From Genesis to Revelation. 

Färgsättning, ljus, kameravinklar - allt är oerhört snyggt - men bäst är musiken. Att tomma rymden och klassisk musik är lika med sant är helt uppenbart här. Enbart musik utan tal eller andra ljud upptar en större del av ljudspåret än dialogen - musiken bär oss genom rymdens oerhörda tomhet i en långsam takt som skulle kunna bli tråkig, men enbart blir fascinerande - som den psykedeliska kaskaden av ljus när de passerar Jupiter. Maklaös, pretentiös, men fantastisk! Roligast är instruktionen på antigravitationstoaletten, en tätskriven A4 och att mäniskorna på rymdskeppet rör sig i alla riktningar samtidigt, upp och ner, hit och dit då gravitationen är ur spel och de har specialskor för att kunna röra sig fritt.

Det var bara en olycka

Betyg: 4 monument

En enbent man behöver hjälp när bilmotorn krånglar. På bilverkstaden som hjälper honom reagerar en av mekanikerna på ljudet från hans benprotes. Han känner igen ljudet från fängelsetiden och tortyren. Förtvivlad av minnena som väcks och fylld av både skräck och hämnd följer han efter mannen, slår ner honom med en spade för att begrava honom levande i ödemarken. Men, när de talar med varandra blir han osäker. Är det rätt man? Är det torteraren som förstört hans liv? För att bli säker söker han upp andra som satt fängslade samtidigt och torterades av samme man. Men kan de avgöra? Ingen har sett honom, alla torterades med huva över huvudet...

En grym historia skildrad rakt upp och ner, men samtidigt också absurd och humoristsik mitt i svärtan och grymheten. Ljudbilden består av enbart vardagsljud; trafik, människor som pratar på avstånd, hundar som skäller, fågelkvitter. Avsaknaden av musik gör bilderna och talet mer koncentrerat, men också svårare att följa. I grunden handlar det om mänsklig värdighet contra hämnd; om att bevara sin humanitet och inte bli som de. Vilket resulterar i slutet som är det kanske enda möjliga, men också det grymt - kanske.  

Wake Up Dead Man: A Knives Out Mystery

Betyg: 4 monument

Kanske en av de finaste filmer jag sett om vad det innebär att vara präst. Fader Jud, en ung präst hamnar i en omöjlig situation i sin första församling. Han försöker och försöker att göra rätt, att följa Kristus, men det är inte så lätt. Hemligheter, våld, dolda agendor och till sist ett mord där han blir den anklagade och kallad "Mördarprästen" på sociala medier, förvirrar honom. I vanlig ordning dyker Benoit Blanc upp, långhårig denna gång, men med samma usla sydstatsdialekt. Med en kristisk hållning till religionen, men också med en uppenbar fascination lyckas han lösa gåtan. Vem dödade vem, hur och varför.

Egentligen handlar det inte alls om teologi och församlingsarbete, utan om hur MAGA och Donald Trump tar makten med lögner, hat och hot - till stor del med hjälp av sociala medier. Det var länge sedan jag såg en så klarsynt film om USA idag. Oväntat! Två centrala bibelhistorier är av betydelse, dels berättelsen om frukten från Kunskapens träd, 1 Mos 2-3, och dels berättelsen om Sauls (Paulus) upplevelse på vägen till Damaskus, Aplg 9:1-9. 

The Life and Times of Rosie the Riveter

Betyg: 5 monument

En fantastisk film om "the women army", kvinnorna som tog plats i den amerikanska tunga krigsindustrin under Andra världskriget när männen var ute i strid. Kvinnorna arbetade som svetsare, fräsare, gjutare och nitare (riveter). Men sedan när kriget var över fanns det ingen plats för dem och de fick sluta och bli hemmafruar, hembiträden, servitriser och städerskor igen. Ett praktexempel på hur kapitalismen fungerar och hur lite person betyder i relation till profit. Här finns ingen förståelse för orden om att "arbetaren är värd sin lön" i Lukasevengeliet (Luk 10:7).

Vi får möta fem kvinnor som i realtid (1980-tal) berättar om det arbete de utförde, om hårda arbetsdagar, tveksamhet från manliga kollegor, facklig organisation, kvinnoförakt, solidaritet, rasism, arbetsglädje och stolthet och sedan besvikelsen när de inte längre räknades med, när deras insats inte längre var värd något. Dessa berättelser varvas med journalfilmer, kupletter och propagandafilmer för att kvinnor ska ta sitt ansvar i industrin och fem år senare likadana filmer om att kvinnans plats är i hemmet. En mycket tydlig dubbelmoral. 

Lagaan

Betyg: 3 monument

 

En arrogant brittisk officer utmanar de skatteplågade invånarna i en by i Gujarat i västra Indien. I sin hybris lovar han dem skattebefrielse i tre år om de vinner över hans lag i kricket. Men om de förlorar får de betala tredubbel skatt. Utblottade som de är och med regnen som uteblir kan de inte annat än anta utmaningen. Problemet är att ingen vet egentligen hur man spelar kricket. 

Vi förstår naturligtvis hur det slutar, men vägen dit är ganska krokig med kärlek, svek, upphävande av kastlagarna och en förbrödring över religionsgränserna: hinduer, muslimer, kristna och sikher. Det är mycket kricket, många bistra britter, mångdubbelt fler jublande indier och en elefant. Roligast är att när britterna marscherar visas filmen i fast motion så det ser ytterst löjligt ut. Ungefär så löjligt som det faktiskt är med marscherande militärer.

Körkarlen (1921)

Betyg: 4 monument 

Slumsyster Edit ligger för för döden i tuberkulos men kan inte sluta tänka på de elända. Särskilt tänker hon på David Holm, en förhärdad suput som hon försökt rädda från dryckenskap till ett gott familjeliv. Har hon förvärrat det för honom, eller har hon kunnat hjäpa? Hon måste få träffa honom innan hon dör. Problemet är att han just dött i ett fylleslagsmål på kyrkogården. Hans ande plockas upp av Körkarlen, dödens hantlangare som med sin gamla kärra hämtar de döda och låter dem se vad de åstadkommit i livet. Det är för David Holm ingen grann syn.

En moralitet på många sätt. Men också en berättelse om smittspridning, bönhörelse och kristen idealism. Oerhört skickligt gjord med alla dubbelexponeringar då andarna färdas bland de levande. Här kommer vi nära både syndare och rättfärdiga på ett sätt som saknas i Körkarlen från 1958. Bra skådespeleri, särskilt Hilda Borgström som Anna Holm och Victor Sjöström som David Holm.

På västfronten intet nytt

Betyg: 3 monument

Det är kontrasterna som bär filmen. Kontrasten mellan tystnaden i naturen och krigets dundrande vansinnesljud. Kontrasten mellan överflödet, elegansen och lugnet när generalerna möts och skyttegravsoldaternas kaotiskt leriga helvete. Medan den första kontrasten känns mest ansträngd och ditklistrad fyller den andra sitt syfte då den förstärker filmens genomgående budskap: Aldrig mera krig!

Men det är som om filmen aldrig lyfter, visst vi lär känna de unga idealisterna som frivilligt tar värvning, hör rektorns förfärliga tal om fosterlandskärlek och en snar seger och följer dem sedan i krigets verkliga helvete med brist på allt utom regn, lera, kyla och död. Döden är ständigt närvarande, vänskaper byggs upp och bryts av en granat, en gevärskula eller ännu ett vansinnigt anfall mot fiendens kulsprutor. Den enda scenen med glädje är middagen på den stulna gåsen - nog så betydelsefull. Det är mycket som händer, men det saknas berättelse, det räcker inte med indignation och överdrivet smink. Roligast är befälets order: "Håll ditt gevär lika rent som den heliga jungfruns lår". 

Tusenskönorna

Betyg: 4 monument

Ansträngda skratt, snygga klänningar och saxar mot världen. Marie och Marie inser att världen är rutten och bestämmer sig för att vara ett med världen. Följaktligen gör de precis vad som faller dem in - stjäl när de behagar göra så, förför och lurar äldre män, undviker arbete, badar när det behövs, klipper sönder allt som kan liknas vid fallosar; gurkor, morötter, korvar och äter hämningslöst, samtidigt som de skrattar, ställer självklara frågor och beter sig allmänt oordentligt.

Det är vansinnigt snyggt, en sorts prepunk i sextiotalets Tjeckoslovakien, och våldsamt roligt. Matkriget på slutet är magnifikt. Samtidigt är det ett effektivt politiskt statement mot borgerliga, liksom reellt existerande socialistiska, ideal (ungefär desamma = skötsamhet, arbete och stick inte ut). Jag tänker på Barbro Lindgrens Loranga, samtidigt som vi här ser sådant som sedan kommer på film flera år senare - exempelvis bordsdansen i "Hair".

Boyz 'n the Hood

Betyg: 3 monument

Det är i grunden en mycket amerikansk berättelse och som sådan då också en moralisk berättelse som börjar med ett tydligt stopp-tecken och sedan fortsätter med en skildring av våldet i de svarta stadsdelarna i Los Angeles. Budskapet är övertydligt och skrivs också ut i slutet före sluttexterna: De flesta svarta amerikaner som dödas blir dödade av andra svarta. Tyvärr så går pedagogiken före dramatiken, det blir rätt långsamt, tillrättalagt och lite tråkigt trots att det handlar om våld, kriminalitet och socialpolitik. Mycket prat, ganska lite handling.

Tre pojkar möts i lägre skolåldern, blir vänner, utforskar omgivningarna och möter våldet som är ständigt närvarande. Sedan hoppar filmen framåt och vi möter dem som unga vuxna, nu tydligt profilerade: den sportige, loosern som dras åt det kriminella och den ordentlige. Bakom sig har de föräldrar som mer eller mindre lyckat försöker få dem att hantera sina liv där våld och rasförtryck är en del av systemet. Gudstron diskuteras, men den har förvånansvärt liten plats i ungdomarnas liv. Bäst är barnskådespelarna i filmens inledande del.

Pimpernel Smith

Betyg: 4 monument

Som Röda Nejlikan, men i tiden placerad just dagarna före Andra världskrigets utbrott. En timid och ganska virrig arkeologiprofessor, Horatio Smith (Leslie Howard) räddar under uppseendeväckande former vetenskapsmän, musiker, politiker ur nazisternas fängelser och fångläger. General von Graum (en Göring-kopia) chef för propagandaministeriet är honom på spåret, eller tror sig vara det i alla fall.

Det är spännande och ofta roligt i en sorts allvarlig drift med nazismen. Francis L. Sullivan är lysande som von Braun: kolerisk och sensuell, brilliant och uppblåst, musikalisk och tondöv och Leslie Howard gör en mycket trovärdig Professor Smith. Bäst är när de diskuterar huruvida engelsmän har humor utifrån Lewis Carolls nonsensverser, eller om Shakespeare inte egentligen var tysk. Men allvaret samlas i slutscenens berömda replik, utsagd även till dagens politiker och maktmän: "All you who have demoralized and corrupted a nation are doomed." Ett eko från Jesu ord i Matteusevangeliet 25; "Människosonens dom.

Giftsmugglare/Cairo Road

Betyg: 2 monument

En propagandafilm mot  narkotika och natkotikasmuggling placerad i Egypten tidigt femtiotal. Filmen utger sig för att vara en hyllning till den Egyptiska narkotikapolisen, men är samtidigt rejält nedvärderande av det  Egyptiska folket. En ung, naiv poliskommissarie tror sig vara en smugglarliga på spåret, men hålls tillbaka av sin arrogante chef. Så småningom får vi delar av hans arrogans förklarad medan den unge mannen blir lurad av skurkarna och måste göra ett ingripande med fara för sitt liv för att ställa allt till rätta. Slutet gott, men då ringer telefonen och en ny smuggling misstänks. Det tar aldrig slut. 

Rätt oengagerat skådespeleri, men några halvspännande vändningar i storyn. Det mest intressanta är att polisen har rätt att tillgripa alla medel i kampen mot narkotikan, det är som att bekämpa en smittsam sjukdom. Några måste offras i kampen. Bäst är kamelkåren som rycker ut och att det äts mat i all hast vid ett par tillfällen. 

Storm över Ryssland

Betyg: 4 monument

Oerhört snyggt foto; tomma landskap, några människor längts ner i bildrutan, en enorm himmel, horisonter, soldaterna på isen ... Sergei Eisenstein vet vad han gör när han skildrar det ryska folkets seger över Tyska ordens riddare år 1242. Det ryska fosterlandet är trängt mellan mongolerna i öster och de härjande tyskarna i väster. Alexander Nevskij, en rysk furste, här mest skildrad som en enkel fiskare med kunglig pondus, samlar en här av bönder och hantverkare kring sig och möter tyskarna på den isbelagda sjön Peipus och besegrar dem i stort sett till sista man - de som inte slås ihjäl går genom isen och drunknar. Allt detta till musik av Sergej Prokofjev.

Extrem nationalism i en tid av oro för det krigsrustande nazistiska Tyskland. Filmen är gjord 1938, dvs före Molotov-Ribbentrop pakten och tyskarna är den tydliga fienden; kalla, högfärdiga, slätrakade och understödda av den borgerliga kyrkan. Ryssarna är folkliga, skäggiga och fulla av känslor. Märkligast är den portabla kyrkorgeln tyskarna har med sig. Det intressantaste är dock att hela filmen slutar med något som faktiskt är ett Jesus-citat: "Alla som griper till svärd skall dödas med svärd" (Matt 26:52). Här i en rysk kontext dock.

Paddington i Peru

Betyg: 3 monument

Det är inte ditt ursprung som avgör var du hör hemma, det är där du är och där det finns någon/några du kan kalla familj. Detta är livsviktigt att förstå i en tid då det talas om att skicka "hem" människor som skapat sig liv på nya platser. På så vis är denna den tredje filmen om björnen Paddington dagspolitisk. 

Paddingtons tant Lucy har försvunnit från ett katolskt hem för äldre björnar i Peru och Paddington reser dit för att leta efter henne. Familjen Brown följer med honom, var och en av lite olika skäl nu när familjen är på väg att lösas upp då barnen flyttar hemifrån. Hos nunnorna på äldrehemmet får de upp ett spår - ett spår som leder till Eldorado. Men de är inte de enda som följer det spåret ...

Det är snällt och vänligt mitt i kampen om guldet - men historien håller inte helt ut och skådespeleriet är sämre än i de tidigare filmerna: Paddington och Paddington 2. Ändå fullt sevärd, och liksom de andra en viktig film i dagens hårda samhällsdebatt. Roligast är Bibel-bingon på äldrehemmet och att det skruttiga flygplanet inte är försäkrat, men välsignat av påven. Nog  så bra!

The Predator (2018)

Betyg: 3 monument

Det är en ganska svag historia, inte särskilt välspelad - men hjältarna gör den trots detta sevärd: en udda samling soldater med olika form av PTSD-symptom på väg till en militär rättspsykiatrisk klinik. Till sin hjälp har de en av kamraternas 11-12 årige son med asperger. De kommer dock aldrig fram till rättspsyk utan världsrymden kommer i fatt dem. Det de måsta göra är att rädda staden, landet och världen från en attack från yttre rymden och deras fiender är de borna jägarna: predators. Spännande ibland, självklart ibland, men just hjätarnas mentala status gör dem opredestinerade vilket ökar spänningen. Självklart hjälper det upp en annars dålig film att sända budskapet om att psykiskt sjuka människor är hel kapabla att hantera mycket svåra situationer. En upprättelse!

En viktig scen är som kopierad från Jagad - när de tar över fångtransportbussen. Märkligt att det går att använda en annan film på det viset. Roligast är när de anländer till det prestigefyllda Project Stargazer och det första vi får höra är en röst ur högtalarna som säger: "GRC-mötet flyttas till sektion 3, rum A". Så kunde det låta på Kyrkans hus också, byråkratin är sig lik överallt

Flow

Betyg: 4 monument

Först möter vi en katt, en liten grå katt som smyger genom gräset och ser sig själv i dammens vattenspegel. Sedan dyker hundarna upp och strax efter dem hjortarna i full fart bort från det som hotar. Katten finner vila i ett övergivet hus. Människorna är borta, försvunna. Sedan kommer flodvågen och allt läggs under vatten; hus, ängar, träd, kullar ... Katten tvingas simma och lyckas ta sig ombord på en sliten segelbåt där en kapivar huserar. Snart dyker en lemur upp och senare en sekreterarfågel och sist en snäll hund. Tillsammans tar de sig genom vattenmassorna, rider ut stormar och lär sig hantera varandra och båten. Så småningom drar sig vattnet undan.

Poängen med filmen är att alla djuren beter sig enligt sitt släkte, de bär inte mänskliga drag och beter sig inte som oss. De gnyr, morrar, jamar och skäller när de vill något - förutom musiken är det de enda ljud vi hör. Ändå kan vi förstå hur de hittar vägar till varandra och blir det som vi människor kallar "vänner". Så tydligt i slutscenen när katten speglar sig i dammen och de nya vännerna är med - de som överlevt vill säga - för döden är lika närvarande som katastrofen. Jag väljer att se den som en ekologisk tolkning av Noaberättelsen i 1 Mosebok, en tolkning där jorden är befriad från oss männsikor.

Ali Baba och de 40 rövarna

Betyg: 3 monument

En riktig matinéfilm fylld av stiliga hjältar med smal mustasch, vackra kvinnor i tunna slöjor, grymma skurkar utan hår, ädla rövare med ölmage och mycket kulisser. Mongolerna erövrar Bagdad och kalifen blir förrådd av en av sina rådgivare. Detta skede på 1200-talet, men mycket i kulisser och rekvisita tycks mer 1800-tal. Kalifens minderåriga son lyckas dock undkomma och fostras av de  fyrtio rövarna i öknen bakom Sesams förtrollade portar. Han blir naturligtvis rövarnas ledare under den tid då de förvandlas från att vara tjuvar och banditer till att bli motståndsmän och folkhjältar som leder kampen mot den mongoliske tyrannen. Kampen kompliceras av en kärlekshistoria, förstås! Dock segrar revolutionen, de unga tu får varandra och den islamiska statens gröna fana hissas under triumf i slutscenen.

Filmen är från 1944 och då var kampen mot tyranner en del av dagordningen - dock är det intressant med de islamiska inslagen. Gud = Allah, nämns i var och varannan mening. En likartad film i kristen miljö skule aldrig nämna Gud på det viset i vardagstal. Som att det exotiska och orientaliska ligger i gudsförhållandet, förutom i löst sittande kläder och böjda svärd.

L' Inferno

Betyg: 4 monument

Den första långfilmen som spelades in i Italien och därmed en av världens första riktiga långfilmer. Filmen är 1 timme och 13 minuter lång, gjord 1911 och följer ganska troget den första delen i Dantes Den gudomliga komedin; skildringen av helvetet och dess nio kretsar. För varje krets blir straffen hårdare och syndarna mer orubbliga i sin synd. Dante, iklädd sin klassiska tomteluva med öronlappar, har med sig Vergilius som vägledare och de två poeterna möter syndare från den grekiska mytologin, världens då kända historia, Bibeln och Dantes hemstad Florens. Det är en brutal skildring av syndastraffen som bygger på Gustav Dorées illustrationer till Dantes verk, vilka för dåtidens åskådare var välkända. På sitt sätt kan det vara världens första skräckfilm med djävlar, demoner, trehövdade hundar, harpyror, ormar, kokande svavelsjöar, nedfrysna människodelar, hetsande hundar och annat otäckt. Allt för att hålla människorna borta från synden.

Det är förvånansvärt bra gjort och mycket fascinerande. Tänk att just helvetet kan sätta gång så mycket fantasier. Någon fortsättning finns inte för både Skärselden och Paradiset skulle bli betydligt tråkigare film. Till det egentligen självklara, men märkliga ändå, hör att alla utom Dante och Vergilius (och några ytterligare uppburna poeter) är nakna. De kokande sjöarna kryllar helt enkelt av nakna statister.

Mannen från Mars

Betyg: 4 monument

Allt känns igen: politikens tillkortakommande, bristen på tilltro till vetenskapen, människors rädsla för det främmande, militärens och polisens självklara vapenbruk och världens ledares blindhet för de globala problemen. Men filmen är från 1951 och handlar inte om klimatet utan om kärnvapenhotet. En rymdfarkost landar mitt i Washigton och den fredlige rymdmannnen som stiger ur blir genast skadeskjuten av en av de nervösa militärer som samlats runt farkosten. Han misstros, låses in och bevakas, men gör sig lätt fri och söker sina vägar för att komma till tals med mänskligheten. Till sin hjälp får han en pojke och hans mamma.

Det är spännande och inte helt självklart att Klaatu (rymdmannen) är enbart vänligt sinnad. Han kommer också med maktanspråk. Men i sluttalet framstår hans makt som nödvändig för att få jordens människor att förstå sitt eget bästa - kärnvapen hotar hela universums stabilitet. Klaatu representerar en mycket intelligent ras, människolik på alla vis förutom vad gäller våld, enfald och själviskhet. Det intressanta är att även de har en  gudstro - den Allsmäktige Anden - som nämns i en bisats. Bäst är ändå Bernhard Herrmanns theremin i inlednings- och slutmusiken. Riktig rymdmusik!